Svenska
Blog
Dö ensam

Dö ensam

Vi hade en Border Collie som hette Emil när jag var liten, jag var nog tolv-tretton när den dog. Den gick under verandan (vilket den aldrig gjorde) och helt enkelt somnade in. Jag tyckte det var så sorgligt att han hade dött ensam, farsan berättade att många bestar gjorde så när de skulle gå i graven. De lämnade sin flock och vandrade iväg allena för att dö. Jag tyckte det var udda, ville man inte hellre dö omgiven av sina nära och kära istället för att vara helt ensam i någon mörk skogsdunge där ingen kunde sörja för en.

Spola fram tiden till när jag var 28 år. Jag var hos mitt ex, hennes päron var på besök och deras hund var med dem. Jag är allergisk mot hundar, jag är också allergisk mot pollen och det har visat sig att jag är jävligt allergisk mot kärnfrukter som äpplen, päron, kiwi och så vidare. Alla fall, det var en vacker vårdag med blommor i full blom, hunden hårade ståtligt ner alla möbler och efterrätten som serverades var en fruktsallad. Ingen av mina allergier är särskilt farliga var för sig, men det här var en mordcocktail som nästan fick mig att trilla av kanoten, jag tog några skedar av dödssalladen och kände hur min luftstrupe direkt började strypa ihop sig. För att jag lärt mig att vett och etikett är det viktigaste i hela jävla världen, tog jag några till skedar av salladen av ren artighet samtidigt som jag diskret försökte gömma faktumet att jag höll på att . Fast det var svårt att fejka någon slags intresse för ett samtal om hur Råneå kanske skulle byta ägare på OKQ8 macken när det kändes som att en svettig bulgarisk karl höll ett strypgrepp om min hals. Tillslut gick det inte mer, jag ursäktade mig från bordet, sa att jag skulle gå på toa, men strupen var så tajt vid det här laget att orden som kom ut lät mest som visselpipväsningar, egentligen ville jag bara rusa in på toan direkt, men jag ville inte väcka ännu mer misstanke efter att ha pratat som en jävla gummianka, så jag gick till toan med en så cool och avslappnad gångstil jag kunde. Vilket i praktiken betydde att jag försökte strutta nerför korridoren som om jag var en häftig svart snubbe från en sjuttiotals deckare, men det såg nog mest ut som att jag höll på att skita ner mig.

Väl på toan slog jag på vattenkranen direkt för att maskera ljudet av min kamp för att få luft. Jag skvätta H20 i fejset, tryckte ner fingrarna i halsen, skvätta ännu mer vatten, tryckte upp fingrarna i näsan, jag stönade, stånkade, snorade och levde om som en skogsgris i koppel. Jag vet inte om det var stånkandet, stönandet eller fingrarna upp i näsan, men strupen öppnade upp sig tillslut och jag kunde känna syre fylla upp mina lungor. Jag låg svettig och röd på toagolvet och tänkte att min egen profetia om att jag mest troligt kommer dö på en toalett höll nästan på att uppfyllas. Efter att ha spolat i toan några gånger, återvände jag tillbaka till matbordet, jag spelade det coolt, som om inget hänt, men jag tror att de misstänkte att något slags fanskap hade skett på toan för mina ögon var helt blodsprängda, min skjorta var blöt och jag ryckte till så hårt att jag höll på att välta stolen när de undrade om jag ville ha mer fruktsallad. Jag tänkte på Emil när jag satt där och kompletterade över faktumet att jag nästan dog. Ensam under verandan. Ensam på en toalett. Ren instinkt hade drivit mig till ensamheten, eller kanske hade det varit pinsamheten som hade drivit mig dit. Hellre dö ensam på en toalett, ett ställe jag tycker om och finner tryggt, än att kola av framför svärföräldrarna medans man slevar i sig efterrätt.

Spola två år fram till nutid. Jag var hos farsan i Gällivare, han hade just återvänt tillbaka från lasarettet efter att han nästan dött för typ åttonde gången i hans liv. Han drog en skämt om att han är som en katt, men att nästa nog var den sista, den stora, den utan returbiljett. Gubben är inte i jättebra skick direkt, han är 84 år, måste gå runt med rullator och andas ungefär lika bra som jag efter några skedar fruktsallad. Men han envisas med att han vill gå ut och fiska nu när sommarn kommer. Han vill ut till sjön och lägga nät. Låter bra tycker jag, men jag tycker att han borde vänta tills han är lite kryare. Jag sa något om att han kan köpa bra och färsk fisk här på ICA runt hörnet. Då började han lite oväntat prata om vad han vill göra ute på på vattnet. Han ville ro ut till mitten av sjön i Vettasjärvi, slänga ut ankar och sen ligga där i båten och lyssna på vågorna som kluckar och klunkar. Bara ligga där i tre dagar. Ett ställe där han känner sig trygg och nöjd. Ensam i sin fiskebåt.

HQ