Recension - BmtH - There is a Hell, Believe me I've seen it...

Efter att ha släppt en uppföljare som på många sätt var helt olikt debuten återvänder bandet alla älskar att hata med ett album vars titel är för lång för att rymmas i bloggens namn, There is a Hell, Believe me I've seen it, there is a Heaven, let's keep it a secret. Med föregångaren Suicide Season gick bandet mot ett mer kommersiellt sound som ökade deras populäritet, men alienerade mången äldre lyssnare. Och med det tredje albumet fortsätter bandet att utforska sina musikaliska vidder

Den mest omedelbart uppenbara förändringen är i bandets line up. Av inte helt klargjorda skäl har rytmgitarristen Curtis Ward lämnat bandet, anledningarna går isär men det hävdas att meningsskiljaktigheter med frontmannen Oliver Sykes ligger bakom. Wards roll fylls istället av Australiensaren Jona Weinhofen, känd från det Australiensiska metalcorebandet I Killed The Prom Queen. Med den erfarenheten i bagaget levererar Weinhofen en klart godkänd prestation även om han knappast är i största fokus.

När sedan själva musiken börjar märks det tydligt att bandet som släppte den inte så fantasifulla (om än väldigt bra) debuten Count Your Blessings har utvecklats. Det går faktiskt så långt här att man i några sekunder undrar om det är samma band. Sedan kör det igång. Introt Crucify Me är fantastisk rakt igenom, en 6 minuter lång upplevelse som är både hektisk och melodisk, mycket tack vare inhoppet av Kanadensiska electronic-artisten Lights. Hon har inte mycket tid i fokus men lyckas ändå göra ett starkt intryck.

Efter det överraskande och utmärkta introt tyder det på ett radikalt olikt album med mer elektroniska och ambienta inslag än vad de gett ut tidigare. Det är därför väldigt förvånande att albumet hoppar tillbaka till en ren metalcorestil i och med nästa låt Anthem. Här blir det uppenbart att det är samma band som släppte Suicide Season. Högt tempo, ett säkert kort som är lika headbangsframkallande som det är generiskt. Häri ligger det största problemet denna skiva brottas med, något som genomsyrar hela albumet. Känslan av att bandet inte vetat vilken fot det vill stå på. Ena stunden experimenterar de med stråkar (Don't Go) och elektronika (Crucify Me, Blessed with a Curse) för att i nästa skapa moshpit-låtar med dundrande dubbelkaggar och riff (Home Sweet Hole, Alligator Blood m.fl.). Dessa är inte dåliga, om än lite generiska, men problemet ligger i att bandet inte vetat om de velat ta ett fullt kliv in i en ny stil, eller stannat kvar i sin gamla. Resultatet blir något mittemellan.

När de väl experimenterar gör det de med bravur. Det fantastiska introt gav direkt smak på det och de fortsätter hålla hög klass genom skivan. Singeln It Never Ends blandar det bästa av det gamla och det nya med omväxlande melodiska bitar och mer klassiska metalcoredelar, till en låt som är förvånansvärt känslofylld. Don't Go inleder med stråkar och övergår till mjuka gitarrer, avlägsna trummor och Olivers plågade röst. Texten må vara ganska klassisk i sin genre men presentationen är klart mer unik. Lights gör ett inhopp även här och höjer låten till en av de mest minnesvärda från skivan. I slutet av skivan ligger också duon Memorial och Blessed with a Curse som verkligen bör ses som 2 delar av en låt då de verkligen kommer till sin plats tillsammans. Den instrumentala inledningen till det stegrande avslutet.

Även om den tyngre delen av albumet inte utmärker sig på samma sätt finns det bra låtar även här. Generellt lider de av den generiska känsla som genomsyrar hela metalcoregenren men vissa står ut mer än andra. Fuck börjar som oinspirerat men övergår till en klart godkänd låt där det är uppenbart att mer tanke har gått till att skriva den än vad man inledningsvis kan tro. Även Blacklist och Visions är värda att nämna som mer än bara dussinexempel inom metalcoremusiken då de erbjuder sina egna twists.

Annars finns det tyvärr även låtar som inte alls sticker ut eller är minnesvärda. Dessa är de låtar som inte går att skilja åt, det tog ett flertal genomlyssningar innan jag kunde skilja på Anthem och Home Sweet Hole och skivan slutar ganska tvärt med den ointressanta The Fox and the Wolf. Det är att gå för långt att kalla dessa låtar dåliga, de är helt enkelt bara inte så bra.

Bandmedlemmarnas prestationer är dock mycket bra. Oliver Sykes gör ingen besviken, han skriker och growlar som vanligt, fast med en mer mogen och djup baktanke den här gången. Lee Malia och Jona Weinhofen gör ett solitt jobb med gitarrerna och Matt Kean levererar en pålitlig, om än lite väl osynlig baslinje. Bäst prestation står Matt Nicholls för bakom trummorna. Redan under deras tidigare skivor har han levererat utmärkta prestationer. Även denna gång är de strålande, inte alltid lika snabba som tidigare men betydligt mer intressanta och djupa.

I slutändan är There is a Hell... en splittrad skiva, rent stilmässigt. Bandet har tagit imponerande steg framåt vad gäller att experimentera, problemet ligger snarare i att de samtidigt har försökt stå still. De brister lite i kopplingen mellan dessa två poler, dock inte på något katastrofalt sätt. Skivan, och även bandet, har lite av en identitetskris om hur de vill vara. Detta till trots är detta dock ett mycket bra album, med några av deras absolut bästa låtar. Att bandet vågar experimentera är ett gott tecken för framtiden och när skivan är som bäst är den ofta bättre än båda föregångarna. Synd bara att den är klart sämre i sina sämsta stunder.

Musik: 9/10
Texter: 8/10
Sång: 8/10
Kreativitet: 8/10

Totalt: 8/10