Recension - BmtH - Suicide Season

Suicide Season. Namnet i sig räcker för att få många att rynka på ögonbrynen och skaffa sig åsikter. Kanske inte det mest nyskapande eller mognaste namn. Men, de som tar sig längre än albumtiteln belönas med en riktigt bra skiva. Ocg en skiva olik debuten

Efter att ha släppt en lika del risad som rosad debutskiva fortsätter Bring me the Horizon med sin andra fullängdsskiva Suicide Season (SS). Där debuten fokuserade på breakdowns, tunga riff och growling har SS en annan inriktning. Den har nästan helt gått ifrån deathcore-soundet från Count Your Blessings och har tagit ett mer metalcore-sound, med aningen ljusare låtar, både musik- och textmässigt, sång som snarare skriks fram än growlas och mer varierat material. På gott och ont.

Öppnaren "The Comedown" ger en nästan en falsk känsla av deathcore med sin tunga inledning och några inledande strofer med growl. Men det dröjer inte länge innan skivans rätta ansikte visar sig, mest tydligt i sången. En bra öppningslåt helt enkelt men inte fantastisk.

"Chelsea Smile" följer därpå och här kommer Olivers nya sång in mycket bättre, enligt mig. En riktigt bra låt och en av mina personliga favoriter på skivan. Och för fans av C.Y.B så lär mittpartiet av låten komma som en rejäl överraskning. Därpå följer en minst lika bra, och minst lika överraskande låt, den förvånansvärt känsliga och sorgsna "It was written in Blood". Baserad på en berömd rysk poets självmordsbrev (Sergei Aleksandrovich Esenin, han skrev det i sitt eget blod) är låten ångestladdad och väldigt känslosam. En personlig favorit.

Här tappar skivan lite fart i och med låten "Death Breath". Den är inte dålig men står inte ut på något sätt och är väldigt anonym i sin närvaro. Nästkommande, "Football season is over" lider av samma problem, även om den har några sköna growls. Har även ett litet gästframträdande av JJ Peters från "Deez Nuts. Är dock för kort och osynlig för att göra något större intryck. Sedan följer den tyngre "Sleep with one eye open". Den är den bättre av de tre låtarna men lider av samma opersonlighet som de två tidigare låtarna. De bildar tillsammans en treenighet av anonymitet som inte utmanar eller överraskar lyssnaren, och intresset blir då också därefter.

Här återfår skivan dock greppet med den hektiska "Diamonds aren't forever". Jag ska vara ärlig, texten är inget att hänga i julgranen men låten genomsyras av ett sådant ös att man bara vill headbanga med. Precis vad skivan behöver. Hur gör man nu för att behålla momentumet man skaffat sig? Jo, man slänger in den tilltalande och medryckande "The Sadness will never end", en väldigt typisk metalcore-låt sominte gör så mycket nytt, men gör det däremot väldigt bra. Med ett mycket bra gästframträdande av Sam Carter från "Architects" dras verkligen intresset upp än mer.

Sedan följer en låt, vars namn är längre än låten. Den komiskt namngivna "No need for Introductions, I've read about girls like you on the back of Toilet Doors". På bara en minut, inleder låten med ett lugnt jazzigt intro, väldigt oväntat, men fungerande. Den lugna idyllen bryts inte helt oväntat och här kan man återigen höra några bra growls. Avslutar med ett riktigt bra breakdown.

Skivans outro är den långa, över 8 minuter långa, "Suicide Season". Den börjar med bara gitarr, innan Olivers skrik kommer in. Efter en stunds intro, brakar låten igång. Dom följande minuterna innehåller både, riffiga delar, stämningsfyllda lugna partier och ett outro som så gärna vill bli ett klimax på skivan. Det når inte riktigt dit men är definitivt inte dåligt heller. I slutändan en bra låt och ett bra outro på en bra skiva.

Det märks tydligt att SS inte har samma stil som C.Y.B, redan under den inledande minuten. Personligen uppskattade jag först den aningen ljusare stilen men har med åren alltmer börjat sakna den klart mer deathcore-inspirerade stilen från debuten. Jag tycker om skivan mycket, men där CYB verkligen visade upp den musikaliska skickligheten hos bandet, är SS mera publikens musik än musikernas. Du hittar inga makalösa gitarrsolon eller hjärtskärande growls på den här skivan. Med det menar jag dock inte att de bakåtvecklats som musiker. De är fortfarande mycket skickliga på det de gör, bara det att de inte visar upp det på samma sätt.

Så, dags att dela ut den yttersta domen då.

Musik: 8/10
Texter: 6/10
Sång: 8/10
Kreativitet: 6/10

Totalt: 8/10