Recension - BmtH - Count Your Blessings

Har länge önskat en funktion att recensera musik här på GR. (visst, det är en SPELsite men ändå) men får göra det här då

Bring me the Horizon. Antingen gillar man dom eller så skyr man dom värre än pesten. Verkar inte finnas något mellanting. Bandet ses av många metalfans som en grupp posers som inte skulle ha en tiondel av sin fanskara om det inte vore för deras utseende. Om det påståendet är sant är sant finns det lika många åsikter som det finns breakdowns på deras skiva men det är inte vad jag tänkt bedöma. Det är musiken. Och den är riktigt bra

Count Your Blessings (hädanefter förkortat till C.Y.8) är Sheffieldgängets första fullängdsalbum, ett album med 10 låtar, 40 minuters spellängd. Skivan följde upp gruppens EP "This is what the edge of your seat was made for" som släppts två år tidigare, och följer samma musikaliska stil som EP'n. Tung, teknisk, breakdown-buren deathcore. Sången består enbart av deathcore growls, både låga och höga. Gillar du tyngre metal med clean vocals har du dock inget att hämta här.

Skivan drar igång direkt med singeln "Pray for Plagues", en tung låt som sätter tonen för resten av skivan. Tempot är brutalt, riffen vassa och låten har några riktigt sköna breakdowns. Därefter följer den konstigt döpta "Tell Slater not to wash his dick". Den når inte riktigt upp i nivån som satts av introlåten men är definitivt inte någon dålig låt. Låten bärs upp mycket av Lee Malias och Curtis Wards gitarrspelande, deras två gitarrer är skickligt spelande och låten har några riktigt snygga riff.

Därpå följer låtarna "For Stevie Wonders eyes only (Braille)" och "A lot like Vegas", två låtar som inte på något sätt är dåliga men som känns en aning oinspirerade. Dock så finns det guldkorn att finna här med, gitarriffen är åter igen utmärkta och trummorna är tunga och drivande.

Om skivan tappat lite fart så drar den igång igen men "Black and blue", en underbart riffig låt med ett blixtrande solo som verkligen visar upp gitarristernas skicklighet. Sedan följer den instrumentala "Slow dance", en kortare släng av gitarrer. Inget speciellt men en välbehövlig paus i kaoset. Vilket inte är negativt på något sätt.

"Liquor and Love lost" följer därefter, en bra låt, varken mer eller mindre. Här visar dock Oliver Sykes verkligen upp sina kvalitéer med några riktigt imponerande growls.

Alla låtar hittills har varit bra och de flesta har visat upp någon av bandmedlemmarnas skicklighet. Dock så har det inte kommit någon riktig pärla där alla spelat trollbindande. Förrän nu. Förrän "[I used to make out with] Medusa". Om du inte redan förstått det är det min absoluta favorit från skivan, ett fem och en halv minut långt mästerverk med dundrande trummor, skärande höga skrik, mörka growls och tunga basgångar. Och det bästa solo jag någonsin hört. Låten släpper aldrig taget och visar hur otroligt skickliga bandet är på ett enastående sätt.

Om det sedan är en låt som verkligen sticker ut från skivan är det den instrumentala "Fifteen Fathoms counting". Inte nödvändigtvis för att den är bättre men snarare för att den är så olik resten av skivan. En lugn, långsam låt. Känns en aning malplacerad men är inte dålig.

Sista låten heter "Off the Heezay", en tyngre låt som fungerar som ett riktigt bra outro. Åter igen är det gitarrerna som stjäl showen med fantastiska dueller och riffs. Och låten avslutar (en kliché, men det fungerar) med ett långsamt piano-outro. En värdig avslutare.

Jag trodde aldrig att C.Y.B skulle vara så bra som den faktiskt var. Jag var ny inom metalcore-deathcore genren och kunde ännu inte urskilja ett enda ord. Men bara efter att ha hört "Pray for Plagues" var jag fast. Medlemmarnas skicklighet och brutalitet (ja det finns mycket hårdare grupper, jag vet) överraskade och fascinerade mig.

Negativa saker då? Jodå, det finns det med. Låtarna är bra men i slutändan är många av dom ganska lika varandra. Gillar man stilen borde inte det vara något problem men variationen kunde ha förbättrats. Sedan lär de inte vinna några priser för låttexterna, de är inte på något sätt dåliga men de känns som de återanvänds mellan låtarna.

Sifferbetyg? Jomen kör till.

Musik: 9/10
Texter: 6/10
Sång: 9/10
Kreativitet: 8/10

Totalt: 9/10