Ert våld är överskattat

Eviga hyllningar av motorsågsavrättningar, huvuden som sprängs likt vattenmeloner vid minsta beröring och i många fall hyllas till och med vanliga krigsspel för deras våld bara för att man kan skjuta på diverse insekter, nallebjörnar och annat patrask den vanliga gamern verkar finna underhållande.

Sånt våld gör mig inget, jag får inte ut nått av det.
Varför säger jag så, den förmodligen största våldsfantasten på sidan?
För att för mig är ändamålet med alla former av konstyttringar att förmedla känslor, och det fjollvåldet folk älskar har inga sådana bakom sig, inget hat, ingen sorg, ingen förtvivlan, ingen desperation, inget förakt, inget alls, dom enda känslorna som står att finna är storslagenhet och i vissa fall någon tråkig form av stolthet.
Vad tillverkarna verkar göra är att bagatellisera våldet, göra det oviktigt, samtidigt som dom slafsar till det för att kompensera, helt fel väg att gå om ni frågar mig, att döda någon ska aldrig ses som det rätta att göra, det ska aldrig vara något som bara händer i förbifarten utan att man tänker på det, för då slutar det vara våldsamt för mig. Näe, jag vill att våldet ska kännas, jag vill ha alla dom där känslorna som oftast ratas, våldet ska vara hatiskt, det ska vara drivet av desperation och förakt, det ska kännas att huvudpersonen på ett sätt mår dåligt över vad han gör, men på samma gång njuter av det.
Jag kommer alltid hylla våldet som gör att man känner sig driven att fortsätta hacka någon i ansiktet långt efter att kroppen kallnat, och aldrig riktigt förstå vad det roliga i att såga någon i Gears är.

Självklart har till och med jag stannat upp i ett slafsigt spel när en oväntad gore-effekt plötsligt gjort entré, men det kommer aldrig påverka mig lika mycket som den allra minsta hinten om att huvudpersonen slaktat sina barn och sin fru.

Det är det jag gillar med spel, allt lämnas så mycket mer öppet för ens eget huvud att briljera än det görs i andra konstformer som film och böcker. Handlingen i spel är helt klart underlägsen den i film och böcker, men det behöver inte vara något negativt, för då får man i större utsträckning själv fylla i med dom känslor man tror finns där.

För våld är något vackert, det är för mig ett av dom starkaste sätten att uttrycka känslor, i verkliga livet ligger det så många tankar och funderingar bakom mord, ingen människa mördar en annan utan att tänka på det.
Kontrasten mellan våld och till exempel kärlek är så stort och rymmer så mycket att det är ja, rent vackert, och det är dit jag hoppas att något spel någon gång kommer ta sig.
Jag vill känna hur huvudpersonens liv fullkomligt slits sönder, hur dåligt han (hon) mår, hur han tänker på det och försöker tvinga tankarna till något annat, innan han har ihjäl någon, och när det händer, kan jag lova att det kommer kännas så mycket mer än det gör att skjuta en regnbågsfärgad teletubbie i halo.

Jag ser inte hur någon skulle kunna känna sig påverkad av ett spel som är våldsamt om det till exempel går ut på att rensa världen på tyskar som lika gärna kunnat vara zombies, helt hjärndött. Däremot, så känner jag inte alls att steget är särskilt långt från att spela ett spel som till exempel Manhunt eller The Suffering till att faktiskt agera annorlunda i en situation, för att det är klart att om man blir emotionellt påverkad av något så kommer något av det sitta kvar i en och påverka vem man är som människa.
Eller så är det bara jag som inte borde få spela våldsamma spel....

When I see a pretty girl walking down the street, I think two things. One part wants me to take her out, talk to her, be real nice and sweet and treat her right. The other part wonders how her head would look like on a stick...