Kulturkrock > Det regnar i hooden idag

Efter en stor mängd suckar, stön och några timmar av ursäkter stod jag där vid fönstret, plirade ut genom mina gardiner och var lite halvt död på insidan eftersom insikten att jag skulle behöva gå ut i kylan långsamt kvävde all livsglädje ur mig.
Men någon gång måste det göras, soporna måste slängas, bevisen undanröjas, innan moderns ankomst och jag hade inte mycket annat val än att dra på mig vadarstövlarna och traska ut i regnet. Det enda positiva med upplevelsen var att det inte fanns den allra minsta chansen att någon skulle vara ute i det här vädret, så det skulle åtminstone bli en resa i ensamhet, vilket föredras när sopor ska bäras.

Som förstenad stod jag där dock, bara några meter framför mig efter att jag gått ut från dörren låg ett barn, i leran, medan hans kamrat tumlade runt en bit bort i dumma försök att stå på händerna.
Efter några sekunders chock hastade jag vidare mot soprummet som nu var i sikte, men Gud hade planerat det här långt i förväg.
En tös på kanske 10 år stod och ropade på sin syster, som, hör och häpna, satt i en vattenpöl!
WTF!?

Småjoggade resten av vägen och slängde soporna, på vägen tillbaka var killarna i leran borta, men den mindre systern satt och grät i en buske, jag kan inte tänka mig vilket mindblowing event som inträffat under dom korta sekunderna hon var ur sikte, men det var förmodligen jätteintressant.

Slängde igen dörren bakom mig, och önskade mig inget annat i världen än ett rum helt klätt i vitt där jag kunde sitta naken i fosterställning och darra, känna mig ren.