Svenska
Blog

Mina åsikter om Lonely Mountains: Downhill

Att cykla är något som jag alltid tyckt om. Att gränsle över hojen glida gatan fram till det vinande ljudet av vinden som rullar förbi, har alltid inneburit något befriande. Ännu mer när jag svängde av asfalten inpå en skogsstig och stående labyrintat mig runt, över och under stock och sten. Komma till en brant uppförsbacke, lägga i ettan och kämpa mig upp för att sedan, utan ansträngning, rulla nedför kullen på andra sidan och höra prasslet, knastret och knäppandet från kvistar som bryts, kottar som hjulet skjuter iväg och dunset då det landar efter en flygtur i miniatyr... Är något som jag pysslade med rätt mycket i min ungdom.

På senare år har det blivit mindre RR (Real Reality) av den varan, till förmån för mer digitala turer. Och då jag alltid tyckt att cykling (undantaget de mästerliga Trials-liren och allehanda pyspunkiga no-name tagningar på Tour de France), i spelväg varit lite underrepresenterade, kastade jag mig hals över huvud över Lonely Mountains: Downhill. Saken är den att ända sedan jag spelade en förhandsversion hos Microsoft i våras (då jag även fick nys om att dess existens), har jag krampaktigt räknat dagarna till att det släpptes.

Så kom äntligen den dagen och sedan jag inkasserade koden, har jag inte gjort annat än att ramla, krascha, frontalkrocka och över styret flyga åt fanders. För Lonely Mountains: Downhill är det perfekta arkadspelet, byggt på en kolossalt simpel men ack så utom denna värld beroende framkallande idé; att ta sig ned för ett berg kuperat av oförlåtlig terräng på så kort tid som möjligt. Jag älskar att du i princip enbart kan bromsa, trampa, accelerera (och såklart styra) och med detta försöka överleva på så krascher som möjligt.

Medan frispelar-läget är fantastiskt avslappande, är det tidspressen som verkligen testar ens tålamod och separerar stödhjulen från tvåhjulingarna. Det gäller att kunna banorna utantill, veta exakt var de gömda stigarna finns och kunna klippa varje sekund genom att ta svängarna på millimetern exakt samtidigt som du håller uppe farten utan att ansiktsplanta i granen framför dig. Jag ska villigt erkänna att jag spenderat timmar på en bana, i hårdträning för att sedan kunna ta tidsramen för upplåsning av nästa cykel (och en avancering till medium-nivån). Det här är den typen av spel som kommer hålla dig fast i evigheter. Som kommer få dig att skrika, vilja slänga kontrollen i väggen, plocka upp den, bryta den i två delar och sedan slänga respektive del i väggen en gång till, innan du äntligen sätter den (och då med blod, svett och tårar i mängder). Och allt börjar om igen.

Grafiken är fantastisk. Ljudet är fantastiskt och pricken över i:et är att ljudet av pixeljord som sprutar, ekrarna som knarrar och hjulen som pressar undan underlaget, är så äckligt realistiskt att jag inte vet var jag ska ta vägen. I korthet - jag tokdiggar Lonely Mountains Downhill.

Mina åsikter om Lonely Mountains: Downhill

Time for a ride.

HQ