Framfotalöpning har hittills inte botat benhinnorna från helvetet

I oktober skrev jag en mycket, mycket gnällig gnälltext om mina benhinnor. Hur de efter löpning gick in i akut stabsläge, åkallade totalinflammation och skrek så fort fötterna slog i marken - vilket jag tolkade som en direkt bön om att bli åderlåtna och lemlästade. Tio fantastiska läsarkommentarer senare såg lösningen ut att ligga på bordet: Framfotalöpning. Jag läste på hyfsat mycket om konceptet efter att PumpkinEater, Anders Olsson, DiZ2B, och Vebe bland annat ställt sig bakom löpstilen, förstod att det inte bara handlade om att träffa marken längre fram på min långnaglade bamsefot, utan att framförallt landa med foten under kroppen istället för framför den. För att göra det möjligt skulle jag vara aningen framåtlutad och ta fler steg. Så, jag har med andra ord trampat takt med vedervärdiga 180 bpm-listor, samtidigt saktat ned mitt tempo och försökt att inte landa på hälarna.

Till en början kändes alltsammans väldigt bra. Mina vadmuskler och hålfötter blev visserligen rent sönderslagna efter 5km-turerna, men anatomi-smörjet kring smalbenen kändes vid liv. Friska, fotogeniska, väldoftande. Löpningen var pånyttfödd. Nu är jag tyvärr tillbaka igen. Benhinnorna är så söndersprungna att det räcker att gå till dass från hemmakontoret för att det ska bränna till runt benpiporna. Jag vill dock poängtera att detta förmodligen bara är ett litet nederlag på vägen, jag kommer inte sluta med detta då tekniken överlag känns överlägsen, friskare, spänstigare och mer skonsam, utan jag måste bara bli ännu bättre och underlätta för dem ytterligare (tror jag), så planen är nu följande:
• Inledningsvis, vänta så att skiten läker ut ordentligt, gärna två eller tre veckor
• Förlägga samtliga pass på grusväg istället för asfalt
• Köra kortare, kanske mesiga två till tre kilometer, två eller max tre gånger i veckan
• Spola av benen med med det kallaste kallvatten som kommunalledningarna erbjuder, samt dra på mig stödstrumpor efter passen (tipstack: Glass-Simon & Knytbyungen)

I ärlighetens namn har jag nästan uteslutande sprungit på asfalt det senaste, vilket förmodligen är den största boven i det här dramat. Det jag initialt tyckte var så lockande med löpningen var nämligen att träningen kunde börja så fort jag föst ut foten från ytterdörren, men det är inte den primära lockelsen längre. Jag kan gärna bränna av en längre promenad en stund till de enorma grusstråken runt en sjö i medelcentrala Göteborg för att stampa på mjukare underlag. En uppdatering anländer förstås längre fram. Och hittills: Stort jävla tack till er som gav en massa tips.

Stöld av generisk bild på framfotalöpare i mycket exotisk terräng: traningslara.se