------ Birdman & Oscars ------

Januari/februari är riktigt risiga månader. Alla roliga helger är slut och vintern visar sitt fulaste ansikte i form av ständig halka och slask. Men filmmässigt brukar det betyda att alla Oscars-filmer som SF inte ville lansera under december istället flyttas lagom till alla filmgalor. Och med årets första avklarade biofilm, Birdman, kan man lugnt säga att filmåret börjat riktigt, riktigt bra.

För Birdman är, såhär i efterhand, en film som fortfarande snurrar i skallen. En film jag verkligen beundrar och som jag verkligen njuter av att tänka på. En film som doftar som en Broadway-pjäs, en film som berättas som en passionerad dans, en film som gjorde filmkonsten innovativ, spännande och inspirerande igen.

Vid det här laget vet vi alla att filmens stora gimmick - att den spelas upp som en enda lång tagning - egentligen är en illusion, skickligt sammansatt av filmvärldens magiker, men det säger ganska mycket om filmen när jag inte alls letade efter sammansatta scener; jag var alldeles för uppslukad av Michael Keatons mentalt instabila karaktär, hans konflikt med über-diviga douchskådis Norton, hans dåliga försök att lappa ihop sin splittrade familj och framförallt hans desperata försök att visa världen att han inte är en bedragare. Varje sekund som Keaton strider mot sig själv i kampen om var han egentligen hör hemma - antingen hos Hollywood-packet som simmar i Marvels äckliga serietidnings-pengar eller i centrum för den pretentiösa teatervärlden - är sekunder som etsat sig fast i minnet för all framtid.

Jag menar, wow. Michael Keaton, alltså. Hans storslagna återkomst är så ljuvligt meta, att man nästan vill tacka Tim Burton för att han dödade Keatons ett tag filmkarriär, bara så att Keaton kunde ladda om batterierna och överraska världen. Keaton är nämligen så laddad, så nyanserad och bara så hysteriskt karismatisk, att jag inte längre lär minnas honom som Batman-dvärgen eller som She touched my pee-pee-klonen i Multiplicity; för mig är han nu Birdman. För all framtid.

Iñárritus svarta komedi är alltså ett originellt och fräscht grepp om Hollywood-industrins ballar; filmen är ett sant bevis på att lekfull och kreativ filmkonst fortfarande går att uppnå, ett sant bevis på att man inte behöver hänga sig själv i garaget efter att ha gluttat på Marvels filmplaner för de kommande tjugo åren.

På tal om att hänga sig i garaget, det är Oscars-säsong nu! Nomineringarna har anlänt och som väntat ligger den på topp bland nomineringarna. Inte konstigt, då den här filmen fullkomligt skriker talang, passion och hjärta i varje jävla vrå. Till och med Emma Stone, en skådespelerska jag vanligtvis inte klarar av, gör en förträffligt grym insats som Birdmans assistent/dotter. Och ja, till och med ultratråkiga Zach Galifalifinakisakis gör en toppenroll. Allt skiner med denna film. Allt.

Jag blir nöjd så länge Keaton tar hem en Oscar. Och för regi. Och bästa film. Och manus. Och musi- nä, just det, det jazziga soundtracket diskades från Oscars-tävlingen. Fan då. Jävla gubbar i Oscars-juryn, diskar jazz och Lego-filmen, men ni nominerar Foxcatcher och Grand Budapest Hotel i flertal kategorier?

Dock är det trevligt att se Ghibli-filmen få en ärlig chans, den vill jag se på störten. Också kul att se Interstellar på listan. Och även om jag inte har sett Whiplash än, vill jag se kungliga JK Simmons hålla i en statyett. Eller rentav forma om Oscars-statyetten efter hans anlete.

Med ett knäpp, blände Keaton och Iñárritu en hel filmvärld. Jag stämmer in i hyllningarna filmen har fått, så missa den inte!