Svenska
Blog

The Woman in the Window var risig

Min eminenta kollega fick äran att recensera filmadaptionen av A.J. Finns populära kioskvältare The Woman in the Window och tyckte att det var en helt ok filmupplevelse, men jag känner mig inte fullt lika generös med Joe Wrights kraftigt försenade myskvällsdeckare. Jag kan väl börja med att säga att jag inte har läst boken och har inget intresse av att läsa den heller, särskilt inte efter att ha sett filmen, men jag kan absolut tänka mig hur underhållande boken måste ha varit. Jag kan se mig själv bläddra genom twist efter twist efter twist, där jag som läsare snabbt kan förlora mig i huvudpersonens fragmentariska, instabila psyke. Såg hon verkligen ett mord på andra sidan fönstret? Vad försöker hon dölja från allmänheten? Vad har orsakat hennes tillstånd? Filmöversättningen ger mig som tittare flera ledtrådar till förlagans berättarteknik - en teknik som dessvärre går förlorad i en sövande trist och by-the-numbers-struktur

Hitchcocks influens på genren går inte obemärkt förbi här, där de uppenbara parallellerna till kultrullar som Rear Window och Vertigo gör The Woman in the Window till en slags remake på James Stewart-klassikern. Däremot saknas nerven, närvaron och fokuset som belönade den runde filmmakaren med titeln "mästaren av spänning"; Wrights röriga berättande och visuella tolkning av depression är distraherande som bäst, där det vana filmögat lätt kan börja räkna ut hur resten av intrigmakandet kommer att ta te sig ganska tidigt in i filmen och trovärdigheten flyger snabbt ut genom fönstret när man snabbt tappar fästet om huvudpersonen. Allt ska vara så förstorat helt plötsligt, så storslaget, musiken måste svälla upp när barn kastar ägg på hennes ytterdörr och det hela urartar snabbt i överspel från talangfulla skådespelare och alltför välbekanta twister. Det görs alldeles för mycket, och samtidigt alldeles för lite, för att hålla tittaren på nålar.

Amy Adams är en vass skådis som gör sitt bästa i rollen som den isolerade barnpsykologen och förblir egentligen filmens enda stora behållning. Adams fångar den instängda torgskräcksångesten på ett engagerande vis och Wright gör sitt bästa för att illustrera karaktärens spretiga tankevärld, som sövs ner av sena filmnätter, depression och vilda misstankar om sina mystiska grannar, men förblir ett ganska ytligt täcke över en karaktär som man slutar sympatisera med ju fler gåtor som nystas upp. Julianne Moore tillför en välbehövd mänsklighet till filmen, men Gary Oldman fick dessvärre inte göra mycket här och i det stora hela känns resultatet som ett slöseri med allas tid och pengar. Förutom de platta karaktärerna och det tjatigt skrikiga samspelet mellan dem hjälper det inte heller att den sista akten är bedrövlig, för att inte tala om parodisk, i sitt tafatta utförande.

Nej, The Woman in the Window är mest troligt en mer fängslande bokupplevelse än en skön filmkväll. Det är ingenting vi inte har sett förut och är i grunden lika traditionell som den där tråkig. Jag kan som sagt inte peka ut hur väl det följer originalboken, men när den inte ens lyckas krafsa det där kliande begäret efter en förträfflig sluttwist som drar mattan under fötterna på tittaren kan man lika gärna skippa denna och bläddra igenom thrillerkategorin på Netflix efter något nervigare. Eller varför inte bara se Rear Window igen?

The Woman in the Window var risig

Där borta står en Oscar och väntar på mig... en vacker dag

HQ