Toy Story 4 var underbar

Nej, Toy Story 4 slår inte Toy Stoy 3. Bara för att få det överstökat. Trean avslutades ju så perfekt och så känslosamt att det egentligen inte är så konstigt att höja ögonbrynet när en uppföljare plötsligt kom på tal. Det är bara naturligt att reagera så i en filmindustri som är beroende av att mjölka de sista dropparna från välkända franchiser. Andy flyttade hemifrån och leksakerna hittade ett nytt hem. Woodys och Andys historia var slut.

Men inte Woodys. Den gamle tygsheriffen känner fortfarande av ett tomrum som inte riktigt kan fyllas av ett nytt barn att vara lojal till. Bonnie har nämligen hittat en ny favoritleksak i form av suicidale Forky, en existentiellt splittrad spork som vill inget annat än att kasta sig i närmaste soptunna och värma sig i skräpets trygghet. Woody ser det som sitt heliga uppdrag att skydda plastbesticket från att hoppa ut från första bästa fönster, men när han på vägen stöter på sina gamla flamma Bo Peep kastas Woodys liv upp och ner - på både gott och ont.

Det är överraskande att se hur mycket mer som finns att berätta från leksakernas perspektiv, även om publiken snabbt kan räkna ut var historien är på väg. Framförallt är det roligt att se hur långt plastdockorna och mjukisdjuren är villiga att gå för att hitta någon slags närhet i sina liv igen, som här tvingar många leksaker att riskera sina plastiga ändor i flera våghalsiga strategier. Förutom sporkens existentiella kris är återföreningen mellan kofösaren och porslinsdockan en av filmens allra bästa aspekter. Interaktionerna mellan dockorna känns naturlig och varm, även när deras olika livstilar krockar som mest och bjuder på flera bedårande scener ihop. Jag uppskattar också den stora skaran karaktärer, som alla tycks bjuda på en egen energi och ingjuta fräscha personligheter till en redan rapp historia - framförallt gillar jag Christina Hendricks tragiska 50-talsdocka Gabby och Keanu Reeves helsköna stuntfigur Duke Ca-Boom.

Det är också värt att nämna att den fjärde filmen lyckas balanserar komedin och mänskligheten minsta lika bra som sina föregångare - särskilt på det emotionella planet. Ibland kan jag dock tycka att det blir lite överbelastande med så många storytrådar, vilket är något som tidigare filmer i serien lyckas undvika och ibland kan man sitta och undra hur människorna varken hör eller känner av hur panikslagna leksaker pratar och kastar sig omkring. Dessutom har vissa element tendensen att kännas något återvunna. Men när Randy Newmans djupt nostalgiska musik är det svårt att inte falla för leksaksdramat en fjärde gång. Med andra ord är Toy Story 4 ett sevärt och påhittigt kapitel som faktiskt ger lite mer mersmak.