Har äntligen spelat ut ett Final Fantasy...

Jag har alltid haft en... problematisk relation med Final Fantasy. Jag har provat på flera av spelen men har alltid blivit avskräckt av spelens väldigt unika natur. Som den bortom galna storyn i Final Fantasy XIII, Lulus rockklänning gjord enbart av bälten i Final Fantasy X eller Final Fantasy XV fascination av dåliga sidouppdrag. Men ett spel jag alltid velat spela, och stundtals försökt men aldrig riktigt fastnat för då det ofta varit den nu lite smått föråldrade stilen, är Final Fantasy VII. Och nu har jag fått chansen och kan äntligen säga att jag spelat ett Final Fantasy från början till slut för första gången.

Det första jag kan nämna är att presentationen är fenomenal. På Ps4 Pro, som jag spelat på, var Midgar en dröm att utforska. Allt från karaktärsmodeller till monster är fenomenalt formade och att spela om det första bombuppdraget (som typ är vad jag spelat tidigare) i en modern Unreal Engine 4-renderad skrud fick mig att tappa hakan över hur långt vi kommit idag teknologiskt. Nu finns det områden med texturer som ofta känns... distraherande lågupplösta, men för det mesta var jag oerhört imponerad.

Sedan har vi stridssystemet som till en början är väldigt simpelt. En knapp för att attackera, med en till för en specialförmåga för din aktiva karaktär och sedan en snabb tur in i en meny för att kasta trollformler eller ytterligare förmågor kopplat till ens vapen så kunde spelet med tiden kännas väldigt barskrapat rent taktiskt. Men det dröjde inte många timmar innan jag till slut fick tag i mer Materia, de magiska stenar som ger mig allt från trollformler till specialattacker, så kunde jag verkligen känna på spelets lite mer taktiska muskler.

Längre in i spelet så kunde striderna faktiskt bli ganska utmanande, speciellt om jag inte hade lagt tiden att specialisera mina karaktärer, något som Final Fantasy VII låter mig göra. Att maximera Tifas närstridsattacker för maximal skada och sedan ha Barret som en supportroll med helning och attacker som till slut paralyserar fiender så de är öppna för skada är milt beroendeframkallande. Optimering av mina kämpar och sedan se denna synergi bara klaffa under en bosstrid är ren och skär glädje.

Och bosstriderna är många och flera av dessa är fantastiska. Vare sig det är en robot vi själva får montera innan vi slåss mot denna, ett enormt spöke, kloakmonster eller bara två divor i kostymer så är de flesta striderna genomtänkta och sällan orättvisa när man väl fått kläm på deras svagheter eller gimmickar.

Men det som jag tror Final Fantasy VII gör allra bäst är att presentera våra karaktärer. För detta är antagligen ett av de mest karismatiska JRPG-spelen jag spelatoch alla spelets karaktärer, med kanske undantag för den för det mesta stoiske Cloud, så är terroristerna Avalanche och vänner så älskvärda. Barret kanske inte är den skarpaste maskingevärsbeväpnade kniven i lådan men han brinner för det han kämpar för, Aerith är rent godhjärtad entusiasm som jag aldrig slutade le av och Wedge är osjälvisk och heroisk samtidigt som han vill ha Clouds respekt. Jag brydde mig om dessa karaktärer och det är mer än vad jag kan säga att jag gjorde i något av de andra Final Fantasy-spelen jag provat på.

Men det är inte helt perfekt. Det finns sektioner av spelet där vi får möjligheten att göra olika sidouppdrag. Det är starkt rekommenderat att göra dessa för belöningar och de kan ha en viss inverkan på storyn också, men många av dessa sidouppdrag kan kännas lite simpla och tråkiga. Speciellt när jag springer fram och tillbaka bland Midgars slumkvarter och letar bortsprungna katter eller glömska barn. Men de är aldrig lika illa som Final Fantasy XV så jag kan förlåta dessa till viss del. Spelet har också en tendens att dra ut på slutet där, även om jag tycker om bossfighterna, i princip har ett kongaled av bosstrider i slutet som kan kännas lite utmattande. Men på det stora hela var detta inte nog för att försura min upplevelse.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så engagerad av det här spelet och jag måste säga att jag är chockad över att detta än så länge är ett av de bästa spelen jag spelat i år. Speciellt då spelet har, utan att spoila, har ett väldigt vågat och annorlunda slut som jag gärna diskuterar senare när fler fått chansen att spela det. Jag är fruktansvärt nyfiken på vad som kommer i framtiden och hoppas att vi inte måste vänta för många år på nästa del.