Hemma sjuk så spelar lite Pillars of Eternity II

Den i princip enda gången jag faktiskt tar och går igenom min backlog är när jag ligger hemma sjuk, något jag sällan låter mig själv vara tyvärr. Men nu har jag spenderat hela helgen och lite till med feber (inte den febern som alla pratar om) och snor och jag har nu spenderat tid med i alla fall ett av alla de hutlöst många spel jag har i mitt bibliotek men aldrig riktigt startar upp. Den här gången har jag i alla fall dragit fram Obsidians Pillars of Eternity II: Deadfire som jag haft väntandes på Good old Games i en evighet.

Jag kan säga att jag just nu i skrivande stund spenderat i runda slängar 17 timmar på spelet och har valt att köra väldigt mycket sidogrejer. Så jag och min lilla besättning ombord på the Defiant fortsätter att segla runt Deadfire-skärgården där jag leker prisjägare eller allmän problemlösare mellan de olika fraktioner som spridit ut sig kring spelets alla öar. Men än så länge måste jag säga att jag är väldigt fångad av spelets stil och plats.

Det är ganska annorlunda från det första spelet, det märks. Det är inte riktigt lika proppat med text och dialoger som beskriver den här världen Obsidian skapat med gudar, reinkarnation och förlorade själar. Allt detta finns fortfarande kvar, men allt är mycket mer lättillgängligt än tidigare. Delvis kan det vara att alla dialoger nu har röstskådespeleri men också att spelet inte riktigt känns lika frontladdat som sin föregångare. Nu skulle jag nog spontant säga att jag fortfarande föredrar storyn i det första Pillars of Eternity, men jag kan knappast klaga då uppföljaren är lättare att hoppa in i som genomförkyld stackare.

Pillars-serien är inspirerat och en form av andlig uppföljare till Baldur's Gate, så det betyder att spelet har mycket rullande tärningar i bakgrunden och vanligtvis realtidsstrider som vi kan pausa för att rada upp magiska attacker eller taktisk placering. Men jag har valt att spela i det med uppdateringar tillagda turbaserade läget. Jag är svag för turbaserade strider och jag måste säga att jag här föredrar den stilen här, även om jag märker att det inte var vad spelet först var designat för. De magiska attackerna är mycket svårare att få till vad gäller rundor då det är svårare att faktiskt veta var fiender är på väg eller kommer vara när de faktiskt smäller av.

Sedan så finner jag också resandet fram och tillbaka måttligt frustrerande. Alla distrikt i större städer kräver laddningstider att färdas mellan och att resa från ö till ö kräver att vi reser med vårt skepp och redan i denna hyfsat tidiga del av spelet är det mycket farande fram och tillbaka för uppdrag. Att leta reda på ett tempel på en ö i närheten eller bara hitta en försvunnen person kräver mycket resande. En fördel är väl att miljöerna, precis som i föregångaren, är vackert designade med handritade bakgrunder som reagerar på belysning och tid på dagen. Tekniken från det förra spelet är ännu starkare här i uppföljaren och den visuella variationen är ofta fenomenal med de olika miljöerna.

Men ja, Pillars of Eternity II är spelet jag lagt mest tid på nu när jag suttit hemma och hostat och harklat mig. Återstår att se hur spelet håller hela vägen ut, men jag saknar verkligen denna genre av rollspel i mainstreamen och ser faktiskt fram emot att se mer av Larian Studios Baldur's Gate 3, även om det verkar vara lite mer Divinity: Original Sin än just Baldur's Gate. Nu ska jag fortsätta härja på haven.

Har ni spelat Pillars of Eternity-spelen? Vad tycker ni om Obsidians modernare CRPG-spel?