Äntligen! Uppföljaren till Brad Bird-klassikern The Incredibles är här efter 14 år och det var en ren fröjd att återbekanta sig med superfamiljen Parr i denna fartfyllda och spektakulära tvåa. I en tid där Marvels och DC:s trikåklädda brottsbekämpare räddar världen på daglig basis känns Brad Birds Bond-doftande värld som en uppfriskande actionsemester och den här gången är tonen mer lättsam än sin föregångare; samhället har fortfarande svårt att acceptera superhjältar i sin vardag efter ett kostsamt slag mot mullvadsgubben från förra filmen och detta tvingar familjen att retirera, men en entusiastisk mediapamp startar en politisk kampanj för superhjältars rättigheter och väljer ut Elastigirl som representant för de "illegala". Pappa Bob, som kämpar med att dämpa sin kraftiga avundsjuka, tvingas stanna hemma för att se efter ungarna.
Jag såg om The Incredibles nyligen, för miljonte gången och förmodligen inte den sista. I väntan på tvåan, som utan tvekan kommer att avrunda en 14 år lång tonårsdröm - men denna väntan har nog aldrig varit så plågsam som nu. Jänkarna har ju redan fått se filmen sedan veckor tillbaka, medan vi svenskar snällt måste vänta - helvetiskt nog - ända till slutet av augusti för att njuta av Brad Birds uppföljare på bio. Typiskt. Är det den svenska dubbningen som slukar all den tiden? Vill man försäkra sig om att alla barnen är hemma från semestern när filmen visas? Har jag begått oförlåtliga brott mot mänskligheten i tidigare liv för att straffas på det här viset? Vad det än är, känns två månader som en hel livstid.