Wow! Vad positivt överraskad jag blev! Sonic & Sega All-Stars Racing var kul men tyckte inte riktigt det nådde upp till Mario Kart standard. Men Team Sonic Racing är mer polerad, bra fart och kontrollen känns riktigt bra.
Det var jäkligt längesedan jag skrev här, men efter att ha läst alla topplistor som dykt upp på sajten, samt ett generellt kli i fingrarna att bara skriva "vad som helst" kändes det kul att dela med mig av min första lista.
Släpp alla tankar och drömmar ni har om Red Dead 3. Om så bara för en liten stund. Ta även en paus från köttandet i Gears of War 4 och när ni ändå håller på kan ni sluta sukta efter Battlefield 1 också. Vi ska nämligen snacka om något viktigare. Vi ska snacka om Sonic Boom: Fire & Ice!
Det är märkligt det där med att fylla år. Igår var jag tjugofyra, idag är jag tjugofem. Ett halvt femtio, en tredjedels sjuttiofem och en fjärdel till hundra. Bara sådär på en natt. Egentligen är det ju inte så men samtidigt är det ju precis så det är. Officiellt .
Min första konsol signerad SEGA var inget Master System. Det var ingen Mega Drive.1999 var året då jag för första gången ägde en konsol där man kunde avnjuta den blå igelkottens äventyr. 1999, i Oktober för att vara exakt så levererades ett paket hem till oss. Ett paket innehållandes Ett Dreamcast och spelen Sonic Adventure,Ready 2 Rumble och Capcoms barnsligt underhållande fightingspel,PowerStone.
Sonic är en karaktär som jag idag avgudar. Men i valet mellan den röda, italienska rörmokaren mot den blåa igelkotten så väljer jag Super Mario alla gånger i veckan. Anledningen till det är att Mario har präglat min barndom - något som aldrig Sonic lyckades med. Hatet mellan de båda konsolerna - Sega och Nintendo, var otroligt stort under 80- och 90-talet. Antingen så spelade man Sega och Sonic, eller Mario och Nintendo. Det gick knappast att välja två konsoler på den tiden. Jag var av den typen som absolut inte gillade Sonic. Jag testade spela det första Mega Drive-spelet hemma hos en kompis men det var ingenting för mig. Jag blev för det mesta fartblind och tyckte Sonic inte gav mig lika mycket glädje som Mario gjorde. Samtidigt tyckte min Sega-kompis vid namn Johnny™ att Mario var fruktansvärt tråkigt och försökte på alla sätt och vis pracka på mig att jag skulle tjata på mina föräldrar att köpa en Sega-konsol. "Sega var ju så mycket bättre" - lät det varje dag. De hade Sonic - det var allt. Vi som spelade Nintendo hade ju åtminstone Mario... och Zelda.
Jag är egentligen för ung för att uttala mig om Sonics glansdagar då han inbringade Sega seriöst klirr i kassan. Den enda association till den uppnosiga igelkotten jag egentliga har är alldeles för många timmar spenderade med Sonic Adventure 2: Battle rullande i ett Nintendo Gamecube som pojkvasker med växtvärk och puffskyddsfrilla. På senare år har jag dock insett att det kanske inte var det allra bästa spelet jag förstrött min dyrbara tid på. Musikspåren var däremot ljuvligt catchiga, trots att de inte kunde mäta sig med musiken från de äldre spelen. Någon som tycker likadant som mig är Steven Pardin, trummis i det helt magiska bandet Reign of Kindo. Han har skapat ett medley av gamla Sonic-dängor med hans trumspelande som huvudnummer, och jag måste medge att den blå klädseln och de röda skorna är pricken över i. Sexigt, svängigt och skit-jävla-bra.