En sak som jag varit väldigt intresserad i ett tag är utvecklingen av open world spel. Från de här massiva kvantitativt fyllda upplevelserna mot de här upplevelserna som snarare har en blandning av båda. Mot slutet av den linjära eran av tv och datorspel där i princip alla utvecklare designade kompakta linjära AAA spel så var open world genren ganska platt i jämförelse. Med det menar jag att de flesta inom den genren minus någon enstaka utvecklare jobbade väldigt mycket med att fylla spelen till bredden av samlarföremål, quester som ofta bestod i att hämta 5 blommor och 10 buskar och aktiviteter som egentligen inte bidrog med något konkret. Det var samlingsspel med betoning på galenskap över världen i kontrast till mer kompakta kvalitativa berättelser som berörde.
...ibland måste man döda sina älsklingar, och ibland måste man inse att man inte (längre) älskar sina älsklingar. Open world är ju så väldigt tilltalande i teorin, och det fanns en tid (några år sen) då jag verkligen älskade open world spel, men det är slut nu. Jag inser att spel som GTA V, Fallout 4 (nåja), Witcher 3, Skyrim och Far Cry 4 är bra spel, men jag blir så fruktansvärt uttråkad nu för tiden, och då håller jag ändå GTA 3: Vice City, Fallout 3, Oblivion och Far Cry (1) som några av mina absolut finaste spelminnen.
Har du hört talas om Cradle? Inte jag heller, först nu. De körde tydligen igång sin kickstarter för någon vecka sedan och nu har de lyckats samla ihop 80k av 350k. En del kvar alltså.