Det har blivit tämligen obekvämt att vara rökare i Sverige idag, där jag skulle vilja säga att brytpunkten var någonstans där rökarna kastades ut från barer och restauranger. Ett mycket klokt beslut, oavsett hur moraliserande och präktigt det än kan vara.
Jag minns när en lustigkurre vid namn Klotet härjade runt på sidor som Loading och fuska.se, där han lyckades trollbaita flera av användarna. Han skapade också en kortlivad blogg som jag brukar läsa ibland for old times sake.
I denna bloggserie väljer jag att titta lite närmare på spel jag önskar spela om och vad jag minns om dessa. De föregående delarna del del 1, del 2 och del 3 går att finna här. Det finns en del spel som enligt mig griper tag i spelaren och inte släpper taget. Jag har spelat många sådana spel genom åren och jag hoppas såklart på fler. Ett av de här spelen tillhör tematiskt en lika öde miljö som spelen behandlar. Vilda västern är ett spännande ämne av historisk och fiktions syfte. På PC däremot har vi få titlar som liknar Rockstars hyllade serie Red Dead Redemption (minus första spelet Red Dead Revolver som finns på plattformen).
En del semestrar är regniga, tråkiga eller bara allmänt kaotiska på fel sätt. Jag personligen hyser kanske inte den totala övertygelsen om att befinna sig i dödstjärnans ljusstrålar under längre tider och långsamt koka som de mest underhållande varianterna av självbefogad tortyr. Istället tycker jag att lagom är bäst denna blogg ska inte handla om vitaminer eller att koka utan om spelglädje. För är det något som jag kan tacka Nintendo för är det en upplevelse som jag suttit och funderat på lite såhär många år i efterhand ihop med samma konsols dinosaurie tematiserade landbaserade utgåva av Star Fox med sin undertitel Adventures. Det blir ungefär 17 år sedan jag spelade det här spelet som släpptes till Gamecube 2002. Osäker men undrar om de fortfarande har Guiness World Record över det mest sålda spelet till det formatet. För denna blogg tänkte jag ändå sätta både Starfox och det ursprungliga spelet i ett förstoringsglas.
Alla gillar vi att känna oss nostalgiska. Allt var ju så mycket bättre förr, när vi var yngre och inte hade några bekymmer. Men med alla remasters kommer frågan; "kan det bli för mycket nostalgi?"
Även fast spel, rent krasst, blev en självklar del av min vardag då jag fick min första Playstation, ser jag fortfarande Playstation 2 som den konsol som på allvar drog igång intresset. Antalet timmar jag spenderat med den och antalet oförglömliga upplevelser jag haft med den går inte att räkna även om jag försökte. Var det då jag mejade ner oskyldiga gångtrafikanter i Grand Theft Auto III? Eller när jag stiftade bekantskap med James Bond i hans Everything Or Nothing-äventyr? Eller då jag hittade det som kommit närmast någon form av PS2-motsvarighet till Golden Eye 007, nämligen James Bond 007: Nightfire? Eller då jag slogs av stolen av såväl grafik som öppen spelvärld i och med lanseringen av GTA: San Andreas? Eller då jag balanserade salthalten i pommes fritesen i Theme Park World? Playstation 2 har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och även om jag under de senaste tio åren haft den slimmade versionen stående under tv:n så var det med det stora originalet som allt började.
Säga vad man vill om konceptet men jag älskar när spelutvecklarna återsläpper spel med vassare grafik och bakat in all nedladdningsbart innehåll i ett och samma spel. Jag hade några år där mitt spelintresse dalade rejält och lät mitt Xbox360 och PS3 begravas under ett tjockt dammtäcke. Jag missade såklart en drös med feta spel som jag förmodligen hade gillat men som helt enkelt aldrig fick en ärlig chans, och det har jag såklart gått och grämt mig en del över.....tills...
Metroid Prime... Vilket jäkla spel det var. Jag minns dagen då jag spelade det för första gången som om det vore igår. Men det var ju inte igår. Det var nästan ett och ett halv decennium sedan. Perkele va bra det spelet var och förblir. Det var det första spelet jag förhandsbokade via nätet och fick hemskickat på posten. Spelet i sig blåste mig verkligen ur stolen också.
Satt igår natt efter att ha kommit hem ifrån jobbet och slötittade lite på youtube, eftersom det i princip är det enda jag orkar göra efter att ha jobbet eftermiddag. Efter en stund snubblade jag över en video på en snubbe som körde en walkthrough på det gamla PS2-liret Obscure, och jag fylldes till bredden utav ljuvlig nostalgi.
Vår son fyllde 7 månader igår. Gissar att det bara är första levnadsåret som man som förälder utrycker sig så annat än när det faktiskt är födelsedag på "riktigt".
HD-versionen av Grim Dandango går nu att förhandsköpa på GOG.com för €11.89 (113 kronor). Denna underbara klassiker kommer att släppas till PC om bara två veckor, den 27:e januari 2015.
Teenage Mutant Ninja Turtles var ett av mina favoritbarnprogram som liten. Det var i stort sett obligatoriskt att sitta fastklistrad framför TVn varje morgon när de gröna sköldpaddorna sändes. Min egna favorit var Donatello. Med sin super häftiga ninja-pinne som vapen så blev han snabbt populär hos mig. Således väljer jag alltid honom varje gång jag spelar Turtles - i TV-spelsform. Det finns drösvis av Turtles-spel ute på marknaden idag. Personligen vill jag påstå att de nyare Turtles-spelen inte alls håller samma höga standard som de spelen som släpptes förr. En av mina absoluta favoriter är Turtles in Time till Super Nintendo. Några andra stora favoriter är Gameboy-versionerna. Speciellt det första som släpptes till den bärbara enheten. Turtles: Fall of the Footclan var en stor barndomsfavorit som troligen var det spelet som jag lirade allra mest när det begav sig.
Det finns givetvis spelserier som jag föredrar framför andra (konstigt vore det väl annars). Några av dem är Zelda, Mega Man, Punch-Out, Castlevania och Paper Mario. Den sistnämnda föredrar jag framförallt för de klockrena rollspelsinslagen serien dras med, samt för den smakfulla humorn. Karaktärerna är designade på ett sätt som får mig att gapskratta varje gång jag startar upp spelen. Jag minns så väl hur mycket jag skrattade åt Proffesor Frankly varje gång jag besökte hans hus i Paper Mario: Thousand-Year Door till Gamecube. En Goomba-variant med snurrande ögon, stora som hus - En fantastisk karaktär!
Jag minns hur jag i början av 90-talet alltid satt fastklistrad framför TVn, och var förälskad i barnprogram som Widget, Turtles, Darkwing Duck och Power Rangers. Där den förstnämnda såklart var en solklar favorit. Under den här tiden hade jag såklart hunnit bekanta mig med Super Mario eftersom min mor hade köpt en Nintendo 8-bitar till mina syskon. Kort därefter började TV sända tecknade, barnvänliga Super Mario-serier. Självklart blev Super Mario en favorit och de ovan nämnda barnprogramen fick snällt stå åt sidan. Den röda italienska rörmokaren var viktigare för mig. Super Mario-serierna släpptes senare på VHS. Jag önskade mig dem alla, men fick nöja mig med en av dem i julklapp. Resten fick jag snällt pracka på min far att hyra på en videobutik varje helg.
Jag minns det som igår. Tyst som en liten, liten mus smög jag upp om nätterna för att spela. Min mor hade köpt spelet till mina syskon som var några år äldre än mig, och på dagarna fick jag mestadels bara titta på. Jag förstod inte vad det gick ut på, men jag älskade det jag såg. Super Mario Bros 2 var otroligt vackert i mina ögon och var betydligt bättre än alla andra barnprogram som gick på TV under den tiden. Super Mario Bros 2 var ett av de första spelen som jag någonsin spelade och är än idag ett av de bästa Mario-spelen - genom tiderna. Troligen med tanke på all nostalgi som det har gett mig.
Det är åtta år sedan Gears of War motorsågade sig in i våra hjärtan på den då relativt färska Xbox 360:n och jag blir nostalgisk när jag tänker på det. Jonas blogg om serien fick mig verkligen att börja tänka tillbaka och istället för att klottra ner hans kommentarsfält valde jag att skriva en egen blogg om den.
Jag gör ett inlägg som taget ur Henkes just nu aktuella bloggserie. Ett spel jag håller varmt om hjärtat vars GD-ROM har snurrat miljontals varv i min Dreamcast.
Sommaren 2007 besökte jag endagsfestivalen Pier Pressure i Göteborg med mina vänner för att främst kolla på My Chemical Romance. Dem spelade sist och efter en heldag med stående och lyssnande såg vi inte hela deras konsert innan vi begav oss hemåt.
En arbetskamrat ville göra sig av med sina gamla TV-spel och gav mig en låda med lite PlayStation och SEGA-spel. Jag tjöt av ren glädje när jag fann denna skönhet. Jag brukade ha ett eget Game Gear under barndomen,
Final Fantasy VII till Playstation 1 är ett spel som jag från början köpte på tradera för cirka 1 år sedan för cirka 200 kr och gav det en chans med jag fastande aldrig för spelat och sålde vidare det för samma pris.
"Snacket" på internet (dvs innehållet i min egen Facebook-feed) tycks för mig den senaste veckan ha handlat om två saker: Riksdagsvalet (Hur gick det? Varför? Hur ska det gå NU? Vad gör vi? Vem är jag?) och Destiny (Är det bra? Är det dåligt? Varför spelar vi det? Och så vidare).
Under en lång tid (typ på första Playstation) var det många spelserier som tvunget skulle konverteras till 3D. Nu känns det som de flesta spelserier fått kläm på det men det finns undantag.
Som ni säkerligen vet så har gog.com en finfin sommarrea, där man kan plocka hem ett par titlar för några ynka kronor. Utbudet är massivt & jag har redan tankat ner ett dussin klassiker.