Ett av mina favoritband från de senaste åren stavas The Midnight, och då jag vid upprepade gånger har visat en förkärlek till 80-talets glansdagar så kommer det kanske inte som någon vidare chock att detta nostalgi-dränkta synthwave-band står högt i kurs. Visst, diskografin innehåller inte idel guldkorn, men det är ändå anmärkningsvärt hur många direkt sinnessjukt bra låtar man har lyckats svarva fram sedan debuten Days of Thunder från 2014. Senaste singeln går sedan under namnet “Change Your Heart Or Die”, och det skulle verkligen vara en underdrift av episka proportioner om jag sa att jag endast har lyssnat sönder låten sedan den släpptes i mitten av april.
Jag har haft ögonen på indietiteln Loop Hero ett bra tag nu, och det har varit både en och två gånger som jag svävat ovanför köpknappen under de senaste månaderna, även om jag alltid hindrat mig själv då jag vet att min backlog är stor nog som det är. Strax innan jul gav dock Epic Games Store bort spelet ifråga under en 24-timmarsperiod och jag var givetvis snabb med att både klicka hem äventyret och ladda ner det för att ge det ett försök.
Jag har skrivit om mina årliga favoritalbum här på Gamereactor sedan 2011 (missade visserligen 2013 av någon anledning), och nu är det dags för en ny lista baserat på de tolv senaste månaderna. Generellt så har 2021 innehållit många bra vax från etablerade band som The Night Flight Orchestra, Iron Maiden, Mastodon, W.E.T. och Diablo Swing Orchestra, och det har därtill funnits en del positiva uppstickare i form av Nestor, Art of Illusion och Warrior Path. Inga av dessa nådde dock hela vägen till min topp fem, utan det gångna året har mest kretsat kring två nya bekantskaper, två briljanta uppföljare och en ytterst oväntad guldvinnare.
För nästan exakt fyra år sedan, närmare bestämt den 22 februari 2017, skrev jag en nyhet här på Gamereactor om att utvecklaren Studio Koba hade slungat upp en Kickstarter-sida för att släppa en retroflört kallad Narita Boy. Spelet såg redan där och då fullkomligt briljant ut med sina neondränkta miljöer och nostalgiska Amiga-toner, men efter den notisen har det varit förvånansvärt tyst. Visst, det har säkert funnits utvecklardagböcker och uppdateringar att ta del av under åren, men för egen del har det varit fyrtioåtta långa månader utan så mycket som ett knyst. Nu är det dock snart dags.
Jag är usel på stealth när det kommer till spelsammanhang. Eller... Jag är nog usel på att smyga och vara diskret överlag skulle jag vilja säga. Jag vet liksom inte hur många gånger jag har försökt göra en simpel smörgås mitt i natten bara för att, med ens blotta närvaro, få köksprodukter att väcka halva grannskapet. Golvbrädor - som inte ens finns - börjar knarrar, besticklådan bränner av en trumsolo från ingenstans, majonnästuben får för sig att utöva breakdance över diskbänken och mikrovågsugnen agerar gregoriansk kyrkkör för att sedan avsluta med världens högljuddaste triangel-crescendo. I spelvärlden är det sedan exakt samma sak. Vad som börjar som ett tappert försök med att ta ner ett par fiender i skyddet av skuggorna resulterar ofta i våldsamma explosioner och högljudda brandlarm följt av intensiva biljakter med en ilsken poliskår i hasorna.
Jag har längtat efter Cyberpunk 2077 väldigt länge. Tyvärr måste jag dock säga, såhär efter ett par timmar tillsammans med Xbox One-versionen (via Xbox Series X), att jag är väldigt besviken på vad jag har fått uppleva än så länge. Visst, det finns otroligt mycket potential i detta futuristiska actionrollspel, och allt från koncept till röstskådespel och manus håller riktigt hög klass. Tyvärr bleknar dock mycket av det positiva när man ser hur resten av spelet ser ut och upplevs för de som inte sitter på en värstingdator av rang.
Jag var - som jag redan har skrivit - tämligen nöjd med vad jag fick se av Halo Infinite häromdagen och jag längtar således något enormt att få landa på en ny ringvärld i skorna på allas vår Master Chief. Men, med det sagt var grafiken onekligen en negativ aspekt som satte en sur eftersmak på upplevelsen för mig och, döma av flera kommentarer, många andra. Det såg nämligen rätt platt ut på sina ställen, och den där stunden när brute-generalen snackade rakt in i kameran var sannerligen inte en optimal hörnsten att vila på när det kom till att demonstrera kraften hos Microsofts nya värstingkonsol.
Det som lockade mig, och förmodligen många andra, allra mest med kvällens Xbox-event var givetvis den utlovade presentationen av Halo Infinite. För jag har verkligen älskat att utforska Microsofts livfulla ringvärldar sedan början på 2000-talet, och när det vankas en ny del i serien så kittlar det alltid lite extra såväl fingrar som i spelsugs-nerven (vilket såklart gjort väntan på att få se spelet i rörelse väldigt mödosam sedan titeln utannonserades under sommaren 2018).
Innan den här veckan började hade jag inte en susning om vad Wave Break var för något. Jag visste som exempel inte att Wave Break var ett indiespel utvecklat av Funktronic Labs, och jag visste verkligen inte att äventyret gick ut på att ratta björnar sittandes över framrusande jetskis samtidigt som man kan utföra Tony Hawk-tricks samt skjuta varandra med diverse krutpåkar. Enda anledningen att jag numera känner till Wave Break, och ska tvinga er att bli lika upplysta, är faktiskt spelets soundtrack.
Att jag gillar det mesta med 80-talet är en illa dold hemlighet, och även om jag aldrig haft en fot inne på detta underbara årtionde (föddes år 1990) så avgudar jag det mesta av kulturskatten som återfinns bland de inbjudande neonljusen och de mattfärgade jeanstygen från förr. I musikväg finns det förövrigt få som fångar den där genuina 80-talskänslan så pass bra, för att sedan modernisera och utveckla den, som duon som går under namnet The Midnight gör. Skivorna Days of Thunder, Endless Summer, Nocturnal och KIds är nämligen en ren uppvisning i stämningsfull pop/rock där man alltid lyckas hitta den där varma sommarkvälls-stämningen som ständigt osar av hoppfulla frihetsdrömmar samtidigt som den dryper av själsbetungande vardagsmelankoli.
En av de mest tragiskt förbisedda musikpärlorna från 2017 måste tveklöst vara debuten från Helsingborgs-kvartetten vid namn Chronus. Det självbetitlade albumet från tre år sedan var visserligen inte helt utan sina brister, men samtidigt så var den unika mixen mellan psykedelisk Mastodon-tygd och förförisk Ghost-mystik tillräckligt spännande för att fängsla en som lyssnare genom flertalet genomspelningar.
Henric började med att dela ut ett bra betyg i sin läsvärda recension häromveckan. Adam och Kim ackompanjerade sedan med sina egna lovord, och nu är även jag redo att stämma in i hyllningskören. För Devil May Cry 5 är verkligen ett underbart spel rakt igenom och det är svårt att hitta en mer genuin action-hyllning än den Capcom lyckas svarva fram i denna efterlängtade comeback. I ärlighetens namn har jag mest suttit med ett krokigt leende på läpparna under hela helgen och bara velat applådera utvecklaren i omgångar för hur de lyckats arbeta ihop en sån underhållande slutprodukt som sammantaget både känns som ett välbehövligt steg framåt (från det vi tidigare var vana vid) samtidigt som de värnar om ursprungsmaterialet med lika delar välförtjänt respekt som näringsrik omsorg.
Kvalité eller kvantitet? Det är en fråga, och tillika balansgång, som Mafia III-utvecklarna Hangar 13 tycks ha missat helt när de skulle svarva fram spelets första expansion kallad Faster, Baby! För här finns det varken någon briljans att bli exalterad över och dessutom är hela äventyret slut innan man ens hunnit återbekanta sig med spelets semi-snåriga kontrollschema. Att plöja igenom tillägget tar nämligen bara någon enstaka timma och det enda man egentligen får ut av tidsfördrivet i fråga är en känsla av fulländad snopenhet och trögfattad förvirring:
Finland erbjuder rent allmänt inte speciellt mycket av värde. Visst, Jarmo Myllys, Fazer och Jonas Mäki ligger på pluskontot, men efter det är det tämligen skralt i talangsäcken när det kommer till våra älskade mumintroll i öst. I mars ser det dock ut som nya rockkvartetten One Desire kan adderas till listan då den efterlängtade och självbetitlade debuten ska ha release. Första singel "Hurt" lovade nämligen gott och när "Whenever I'm Dreaming" släpptes i veckan började förväntningarna slå sig till rot på allvar.
Hur man lyckas missa sin egenplanerade deadline är egentligen en gåta, men här kommer i alla fall den andra och sista delen gällande vad jag tyckte var de bästa albumen från det gångna året. Länkar hittar ni som vanligt längst ner och känner ni för att dela med er av vad ni själva fann bäst med 2016 i musikväg (alternativt tips på fotvård och mejeriprodukter) får ni gärna lämna en kommentar.
Så var det tillslut dags att ta sig i kragen och pilla ner vilka album som enligt mitt skruttiga tycke tillhörde det absoluta toppskiktet 2016. Jag väljer denna gång - till skillnad från förra året - att stycka upp listan i två delar då den annars skulle bli otympligt lång och mastig (och för att klockan är sen/tidig och jag är mycket, mycket lat). Placeringarna 9-5 kommer nu och platserna 4-1 lär förhoppningsvis landa om dryga dygnet. Längst ner i inlägget hittar ni dessutom magiska (!) länkar till utvalda låtar från varje platta som jag tycker ni borde spana in lite extra. Och så var det med det. Håll till Gouda och Gnatti på er!
Ömsom vin, ömsom vatten. Så skulle jag vilja beskriva mitt möte med den tredje delen i Mafia-sagan. När jag gled ner för en av New Bordeaux's huvudgator för allra första gången var det rysmys av världsklass som gällde. När The Searchers version av hiten "Needles and Pins" pulserade ut ur bilradion samtidigt som solnedgångens sista gyllene strålar kittlade motorhuven på min tidsenliga muskelbil mådde jag som en kung. Samma sak kände jag när storyn fick ta plats i förarsätet och iklädde sig huvudrollen med bravur. När ytterst välgjorda mellansekvenser med skådespelare som briljerade i sin leverans fick mig att hänga kvar på varje ord, varje andetag och varje skiftande ansiktsuttryck. Där och då är Mafia III en av årets höjdpunkter. Där och då sträcker sig Mafia III efter de absoluta toppbetygen och det är nästan så att de lyckas förtrolla mig. Nästan.
Den 26:e september år 1986 kände Simon Belmont att det fick vara nog. Familjens vitlöksutgifter hade skjutit i höjden och i ett ögonblick av ren desperation greppade han till slut tag om sin älskade sovrumsrem, sökte upp Draculas slott och skinnpiskade den blodsugande greven i åtta gudomliga bitar. Världens allra första Castlevania var därmed ett faktum. Trettio långa år har passerat sedan dess och även om jag personligen inte har upplevt alla spel i serien så vill jag ändå se mig själv som ett troget Castlevania-fan.
Jag vet inte vad jag känner efter att ha sett Sony presentera sitt nya kraftpaket vid namn Playstation 4 Pro. Jag känner mig varken besviken eller speciellt exalterad. Jag känner egentligen ingenting. Den största anledningen är troligtvis att jag inte hör till konsolens tilltänkta kärnpublik. I ärlighetens namn bryr jag mig väldigt lite om grafik och upplösning när det kommer till hur jag bedömer en spelupplevelse. Det finns nämligen så mycket annat som jag värderar högre. PS4 Pro (och uppenbarligen även Project Scorpio) däremot verkar uteslutet sikta in sig på de som söker ett visuellt lyft, alternativt de som är intresserade av VR, vilket då inte gör det speciellt förvånande att min egen byxvibration har uteblivit under kvällen. När man dessutom valde att visa upp burkens potential med gamla spel som Shadow of Mordor och Infamous: First Light kunde jag tyvärr inte hindra mig från att få flashbacks från när Nintendo stolt visade upp att Batman: Arkham City och Mass Effect 3 äntligen skulle komma till WiiU - bara sisådär 6 till 12 månader efter det att de flesta redan spelat dem. Inte jätteimponerade direkt.
Jag hade den stora äran att få närvara vid Iron Maidens arenaspelning på Ullevi under fredagen och i skuggan av den händelsen tänkte jag slänga iväg ett bloggintryck nu när krutröken och de största känslorna har börjat lägga sig. So without any further ado.
Dags för lite nattlig kuriosa och obetydligt kvällsvetande. Den amerikanska matkedjan Denny's tycks nämligen ställa in siktet mot spelvärlden i ett försök att kränga mer ostbepansrad och oljedränkt husmanskost. Företagets officiella blogg (jo de har tydligen en sådan) har nämligen under dagen postat en bild (tack för tipset förresten Gameinformer) föreställandes en mer snabbmatsosande posterversion av nyligen släppta Firewatch, och resultatet är faktiskt rätt trevligt att vila ens hungriga ögon på så här klockan två en fredagskväll i februari. Kreationen är kort och gott som en finmalen blandning av Olly Moss brandgula vildmarksdesign och ett ständigt stigande magsugsskrikande efter krispiga pommes. Inte en helt tokig kombo med andra ord. Jag hade helt klart velat haft den tavlan ovanför diskbänken. Jag hade även inte tackat nej till en tallrik pommes just nu.
Youtube-kanalen Bad Lip Reading har släppt en ny videosnutt och jag sitter numera och Piff & Puff-fnissar som en liten förkyld minignagare här i mörkret. Har tidigare uppskattat sidans parodier av Star Wars men denna årliga version av den amerikanska fotbollsligan NFL får mig nog än mer att låta som en sälimitatör under parningssäsong. När domaren säger att han inte tänker mäta vart bollen ska vara, när en spelare inte vet vad ett moln är eller när den avslutande grisdansen drar igång häxkraxar jag förtjust och gnider mina handflator medsols.
Nu när Double Fine har haspat av dörren och lämnat en springa öppen för en eventuell rockande uppföljare till Brütal Legend har jag börjat fundera en hel del på hur en potentiell del två skulle kunna komma se ut. Eller snarare hur jag skulle vilja att det såg ut. Originalet var visserligen helt okej, kanske till och med bra på sina ställen men vissa saker var i mitt tyckte malplacerade och mindre fullbordade så Inför Brütal Legend 2 skulle jag gärna vilja se följande förändringar:
Jag älskar att rekommendera saker. Det spelar egentligen ingen roll om vad det gäller. Oavsett om det kommer till att prisa svängig musik, sevärda filmer, mustiga spel eller ett nytt frukostpålägg i charkdisken värt att spana in går jag igång som en 70-årig gammkatt med Leif "Loket" Olsson i blickfånget. Att föra vidare saker och ting man finner bra samt givetvis även minflagga föremål av högst bristfärdig kvalité till andra är nämligen ett av många glädjeämnen här i livet och allra bäst blir det såklart när man lyckas pricka in en sån där personlig rekommendation. Ni vet, när man känner någons smak och behov så väl att man bara vet vad de kommer tycka om något.
När jag var en liten pjuklarv älskade jag allt med vintern. Att barnens favorithögtid, julen, hade valt att bosätta sig vid den tiden på året var givetvis en av måna anledningar till att jag hade starka kärleksband för årstiden men den absolut största var förmodligen den ständigt överhängande chansen till snöfall. Jag älskade nämligen snö och att vara ute i nerkylda vattenmassor när jag var yngre och jag minns som exempel fortfarande snöstormen 1995 med ett par extra skopar värme och några rejäla klickar myspys i bröstet. Jag älskade nämligen att sörpla snor från överläppen, bemästra tumvante-tekniken i snöbollskrigen samt att utnyttja de där smarta resårbanden i fotänden av overallerna som hindrade samma ljuvliga snö från att leta sig innanför stövlarna när man driftade stjärtlapp in i närmaste tall.
Likt en hal tvål i duschen, ett svårfångat extraliv i Super Mario eller kontrollschemat i valfritt Kinect-spel kan jag inte riktigt få grepp om kritikerrosade rymdäventyret No Man's Sky. Ena sekunden verkar det för
Jag blir förbannad när en del spelutgivare och utvecklare tycks (i motgång) se spelpressen som ett bihang till spelbranschen, en parantes som i princip enbart existerar på deras välvilja att skicka recensionsex, köpa annonsplatser och ge tillgång till förhandstittar. Det är skrämmande att se den där lite underliggande synen som poppar upp för jämnan om att spelmedia bör vara reklampelare som håller utgivare och utvecklare om ryggen för allas (utom konsumenternas) ekonomiska välbefinnande.