Det är alltid samma visa när man ska prata om Super Mario Bros 2 med folk som kan något om TV-spel. Direkt vill alla informera om att det faktiskt är en vidareutveckling av det i väst tämligen okända Doki Doki Panic (känt i princip endast för att det var just spelet som gjordes om till Super Mario Bros 2), och att det riktiga Super Mario Bros 2 är det så kallade Lost Levels.
Det kändes betydligt mer i magen än jag kanske trodde det skulle göra när jag kikade på den video som Nintendo släppte under torsdagen. Här fick Marios skapare chansen att ta farväl (i praktiken) av mannen som gav Mario sin röst.
Det slog mig när jag under påsken återigen svävade iväg i tankarna och funderade på den magnifika Mario-filmen som hade premiär förra veckan. Även om jag sannerligen älskade praktiskt taget varenda sekund av den, så inser jag ju att Svampriket aldrig någonsin sett så bra ut förr.
Vid det här laget har ni förhoppningsvis redan läst vad vår filmredaktör André Lamartine och chefredaktör Petter Hegevall tycker om The Super Mario Bros Movie. Jag kände dock att även jag ville tycka till lite (tämligen spoilerfritt), även om jag egentligen inte har så mycket nytt att tillföra. För... filmen är helt magisk, jag håller med mina båda kollegor.
Vid det här laget hoppas jag att ni alla kikat på trailern till filmen med den kreativt underfundiga och smått genialiska titeln The Super Mario Bros Movie. Det har iallafall jag gjort. Tre gånger (varav en halvt i slow-motion). Det var vad som krävdes för att hinna uppfatta iallafall en majoritet av all den fanservice som uppenbarligen finns i överflöd.
Imorgon ska vi alltså äntligen få se lite från den kommande Mario-filmen för första gången, men redan idag bjöds vi på en filmaffisch som försmak. Spontant ser det verkligen strålande ut (jag vill betona att jag aldrig tvivlade på Illumination) och postern har massor av ljuvliga detaljer. Men en sak saknas.
I fredags var det äntligen premiär för Mario Kart 8 Deluxe Booster Course Pass, med vilket 48 banor ingår. De kommer dock lanseras undan för undan och i ett första steg har vi fått de båda cuperna Golden Dash och Lucky Cat, var och en med fyra banor som är moderniserade versioner av redan befintliga, nämligen:
Som jag skrivit otaliga gånger tidigare verkligen älskar jag Mario Kart 8 Deluxe och har spelat det något alldeles kopiöst mycket. Därför var det med spänning jag såg fram emot kvällens Nintendo Direct eftersom det flitigt ryktats om något Mario Kart-relaterat.
Min Gamecube står fortfarande under TV:n. Det finns ett par evergreens till den som aldrig blir gamla. Wiin har jag däremot plockat bort, liksom min Wii U. Sistnämnda finns det väldigt sällan anledning att dra fram dessvärre, detta eftersom de flesta bra spel idag finns till Switch i finare utgåvor.
Jag gillar det verkligen, har spelat många timmar nu (vilket är ovanligt för mig), men jag är fortfarande kass på det. Vet inte om det är min ålder som tar ut sin rätt (43 i höst) men jag har uppenbarligen svårt med tempot. Känns som jag lärt mig de flesta finesserna nu (trickshots däremot, tycker är hopplösa att få till, det faller sig inte naturligt på nått sätt) men jag hinner inte med.
Ja, du har säkert också koll på att det är imorgon det smäller. Spel, serier, biofilm, allt på samma gång. Wolfenstein II, Mario, Stranger Things, Thor, Assassin's Creed. Om du inte har börjat förbereda dig är sannerligen dags att börja nu och snäll som jag är tänkte jag såklart hjälpa till. Jag har arbetat fram en plan som jag tror kan fungera. Notera att den förutsätter en god natts sömn och att fredagen startar klockan 06:00. Är du en sån som sitter och väntar på att klockan ska slå tolv kan du bara flytta bak tiderna lite. Nu kör vi.
Varje gång jag får se Super Mario Odyssey är reaktionen likadan. Jag ler som ett fån från öra till öra. Jag minns ju hur larvigt, makalöst superbra Super Mario 3D World var och är detta ens i närheten så snackar vi mästerverk. Jag har sugit i mig varenda trailer, skärskådat screenshotsen och... ja, detta ser direkt löjligt bra ut.
Många tycker nog att det är onödigt och köpa en HD remake av ett gammalt spel. Jag är inte en av dessa kan jag lätt säga, Vissa spel vill man mer än gärna ha i HD och kanske lite annat kul utvecklarna lagt till i spelet.
Mario Maker blev en välförtjänt dundersuccé för Nintendo, som jag själv också haft roligt med. Enda problemet jag kan komma på är att folk fått för sig att det gäller att bygga så omöjliga banor som möjligt - ungefär som att det är den obscena svårighetsgraden som gör Mario-spelen så överlägsna. Lyckligtvis finns det betydligt mer än så och allt som allt är det ett spel som närmast krävs i varje spelsamling värd namnet.
Det senaste Mario Party-spelet blev inte riktigt vad jag hoppats på med mindre innehåll än förväntat och mycket Amiibo-tjafs. Men det som finns är fortfarande mycket bra, och vi spelar det flitigt. Det som förvånar mig är att till skillnad från New Super Mario Bros U, Mario Kart 8 eller Smash Bros till Wii U - så verkar det inte vara något DLC planerat.
Har sedan ett bra tag velat köpa en Gamecube . Dels för att se vad jag har missat då jag endast spelat på en Gamecube en gång på en Max restaurang i max 2 min, men också för att det är den enda Nintendo konsolen jag inte haft av de stationära som Nintendo släppt.
Hårdspelar Mario Part 10 inför den kommande lanseringen den 20 mars. Wii U är naturligtvis som gjord för formatet och vi är ett kompisgäng som sett hutlöst mycket fram emot detta. Och jodå, Mario Party är fortfarande ondskan och framkallar mer hat än något annat spel. Det ger möjlighet att förtrycka, skända och verkligen suga livsglädjen ur den arme krake som inte har tärningsslagen på sin sida. Tills allt plötsligt vänder i ett enda tärningskast med ombytta roller som följd.
Jag minns det som igår. Jag köpte det via nått importställe när det släpptes utomlands, jag hade ingen lust att vänta. Jag var Mario-galen redan då. Tror jag betalade nästan 1000:- för All-Stars + nån adapter som behövdes och lyckan var total.
I oktober drog jag på mig den mest fruktade av åkommor. Jag fick en släng av Nintendofeber. Vanliga symptom är svettningar, oregelbundna muskelspasmer och ett ohederligt sug efter kungen av alla bärbara konsoler. Efter några dagar av att försöka lägga band på mig själv insåg jag hur löjeväckande mina försök till motstånd var. Jag mer eller mindre sprang till närmaste spelbutik och mer eller mindre skuttade hemåt med en röd Nintendo 3DS XL, Super Mario 3D Land och Super Smash Bros. 4.
Sonic är en karaktär som jag idag avgudar. Men i valet mellan den röda, italienska rörmokaren mot den blåa igelkotten så väljer jag Super Mario alla gånger i veckan. Anledningen till det är att Mario har präglat min barndom - något som aldrig Sonic lyckades med. Hatet mellan de båda konsolerna - Sega och Nintendo, var otroligt stort under 80- och 90-talet. Antingen så spelade man Sega och Sonic, eller Mario och Nintendo. Det gick knappast att välja två konsoler på den tiden. Jag var av den typen som absolut inte gillade Sonic. Jag testade spela det första Mega Drive-spelet hemma hos en kompis men det var ingenting för mig. Jag blev för det mesta fartblind och tyckte Sonic inte gav mig lika mycket glädje som Mario gjorde. Samtidigt tyckte min Sega-kompis vid namn Johnny™ att Mario var fruktansvärt tråkigt och försökte på alla sätt och vis pracka på mig att jag skulle tjata på mina föräldrar att köpa en Sega-konsol. "Sega var ju så mycket bättre" - lät det varje dag. De hade Sonic - det var allt. Vi som spelade Nintendo hade ju åtminstone Mario... och Zelda.
Döds-crunch inför deadline. Jag tog en rast och passade på att spela lite Mario Kart 8 för att testa det nya DLC-paketet som lanserats. Och för att göra en lång historia kort så är jag brutalt imponerad. Vi snackar trots allt tre nya förare där Link lär vara extra efterlängtad och även mig veterligt är första gången en gästfigur är med i serien (nej, jag räknar inte Namcos arkadspel).
Totalt oförtjänt har Super Mario 3D World fått en ganska klen start försäljningsmässigt. Kanske är det inte så konstigt, Mario brukar sällan sälja speciellt många konsoler utan vara säkra kort under lång tid, och de Mario-spel som säljer bäst är tveklöst New-serien. Men som sagt, trist ändå eftersom spelet är så makalöst bra, och trist för alla de som inte har en Wii U och missar denna spelmagi som visar hur kreativa, smarta, utmanade, hjärnskrynklande och alldeles underbara spel kan vara.