Ni har säkert redan läst vår recension av det något säregna Oxenfree. Det var vår danske kollega Magnus som spelade och satte betyg, men nu har jag själv lirat igenom med sambon, och jag är imponerad. Där Magnus störde sig på musiken, skulle jag istället kalla den oerhört bra, och dialogen känns också klockren. Vidare älskar jag designen och har flera gånger under resans gång tagit bilder bara för att det är så sabla vackert.
Efter en idog övertalningskampanj från en god vän, bestämde jag mig nyligen för att ge Elite: Dangerous chansen. No Man's Sky har ju ändå dröjt hur länge som helst och jag vill få utforska universum nu. Något jag nu lärt mig är att universum är stort. Faktiskt rent av skitstort. Spelet är bokstavligt talat oändligt och bjuder på en till synes oändlig skara wow-upplevelser.
Jag spelade en hel del av de gamla Tomb Raider-spelen när det begav sig. Gillade blandningen av pussel och precisionshoppande. Men serien behövde en uppfräschning, det var nog trots allt så. Även om jag personligen inte är något stort fan av Uncharted-spelen som åtminstone jag upplever som för självspelande, så råder det ingen tvekan om att Naughty Dog helt ritade om kartan för hur äventyrsgenren skulle se ut och fungera.
Förra helgen besökte jag min gode väl och tillika gamle Gamereactor-medarbetaren och Lego-entuaiasten Mikael Sundberg. En bättre "partner in crime" för att spela Lego Dimensions kunde jag rimligen inte få. Spelet ligger i något slags limbo i Sverige där det officiellt inte är lanserat och därför inte finns i alla butiker, medan de som har alternativa inköpsled har det i hyllorna som vilket spel som helst.
Gamereactor rapporterade bara härom veckan om att Castlevania: Symphony of the Night-producenten Koji Igarashi startat en Kickstarter-kampanj för ett nytt plattformsäventyr baserat på has tidigare spel (vilket är Castlevania), kallat Bloodstained: Ritual of the Night. I en småbitter video på Kickstarter-sidan förklarar Iga att ingen utvecklare (vilket i huvudsak betyder Konami) ville satsa på spelet, och att han nu därför satsar på crowd-funding.
Jag tror tanken med Season Pass från början var lika delar omtanke och en fiffig affärsidé. Istället för att bara släppa DLC kunde man låsa fast spelarna från att sälja sin titel genom att låta dem starta en prenumeration som gjorde att de ville behålla sitt spel åtminstone tills allt var ute. Under den tiden fick folk köpa nya spel istället för begagnade och om man ändå ville sälja det efter att ha fått allt DLC så var spelet så gammalt att värdet var borta.
Det slog mig när jag fick frågan under helgen efter att en bekant skaffat en Xbox One. Vad behövs till till den? Har man allt i lådan eller vad borde man mer investera i direkt. Frågeställningen är faktiskt inte helt dum och är lika relevant för alla konsoler. Borde man skaffa en Playstation Camera? Hur många Pro Controller behövs till Wii U? Hur nödvändigt är Xbox Live Guld?
Vad är det för en märklig grej på bilden nedan? En mollusk? En krossad finne i närbild? Något från en lungsjuk? Nej, ingetdera. Det är krämbullarnas krämbulle. Det var min gode vän Soderius som bjussade på denna under kvällen. Han kommer från en by kallad Hammarstrand utanför Jämtland. En plats jag sällan frivilligt besöker, men som har en alldeles unik fördel - nämligen Brödbiten.
Själv har jag lyxen att ha både en Playstation 4 och Xbox One ståendes under TV:n i vardagsrummet. Men det vore lögn och förbannad dikt att påstå att det dräller av spel till dem. Förutom det som kom på premiärdagen - har det i princip inte släppts någonting på två månader. Och minst en månad till kan vi räkna med torka. Vad gör man då när spelsuget slår till?