Moons of Madness är ett linjärt skräckspel på ungefär 5 timmar. Däremot kan jag ändå rekommendera ett spel som detta om man gillar indieskräck som ser ut att ha höga produktionsvärden. Bra röstskådespel, scifiskräckisar med temat mars möter Cthulhu. Jag har inte alltför ofta sett båda blandas med varandra. Jag fann spelet ganska välgjort och var riktigt bra, lite som indieskräckspelet APSULOV: End of Gods som istället blandar scifi med nordisk mytologi på ett mycket gediget sätt. Det är i min mening rätt ok grafik jag gillar också att det ser ut som man har en rymddräkt på sig, många spel idag målar inte ut visiren/hjälmen på ett sätt som om du hade en hjälm på dig. Det är ett obehagligt atmosfäriskt och spännande men kort skräckspel.
74% Complete. 5232 Deaths. Time: 12:58:30. Så står det på min sparfil för det benhårda spelet The End Is Nigh. Varför gör jag såhär mot mig själv? Svåra spel är faktiskt inte min grej, men ändå sitter jag som klistrad vid min Switch när jag dör om och om igen i Edmund McMillens senaste plattformsspel. Jag känner mig skakis när jag kämpar mig djupare in i Ruin, där jag just nu befinner mig. Med hela 296 tumörer samlade (något som spelar STOR roll när man närmar sig slutet) känns det dock ganska lugnt. Och förbannat kul!
Under helgen råkade jag på en trailer för ett spel med namnet The Messenger och blev kär. Jag insåg snabbt att jag var tvungen att berätta om det för likasinnade retrospelsälskare!