Mellan åren 1989-1991 hann AOR-bandet Walk On Fire släppa sin debutskiva Blind Faith, men på grund av grungens framrusande intåg fick de däremot aldrig lov att följa upp med vax nummer två, detta trots att skivan var mer eller mindre inspelad och klar. Nu, sisådär 26 år senare, har skivbolaget Escape Music äntligen letat fram kassettbanden i fråga och släppt den efterlängtade uppföljaren betitlad Mind Over Matter. Och vilken konststycke till skiva det är.
2015 släppte svenska Art Nation debuten Revolution och även om vaxet i fråga inte var helt perfekt (blev lite urvattnat emellanåt) så visade man prov på en extrem skicklighet när det kom till att svarva ihop intressanta och medryckande melodier. Idag släpptes sedan uppföljaren betitlad Liberation, och trots att jag bara har hunnit med en handfull genomlyssningar än så länge så kan jag med säkerhet säga att man har toppat den första given med råge. Det är visserligen fortfarande inte helt felfritt (balladerna "When Stars Align" och "Take Me Home" faller inte helt i god jord ), men här finns samtidigt mer fängslande krokar än i valfri ostbågspåse. Singelspåren "Ghost Town" och "The Real Me" är nämligen snudd på diabetesframkallande i sin popighet och låtar som "Maniac"," I'm Alive" och "Kiss up & Kick Down" är såhär långt helt omöjliga att få hur närminnet.
Finland erbjuder rent allmänt inte speciellt mycket av värde. Visst, Jarmo Myllys, Fazer och Jonas Mäki ligger på pluskontot, men efter det är det tämligen skralt i talangsäcken när det kommer till våra älskade mumintroll i öst. I mars ser det dock ut som nya rockkvartetten One Desire kan adderas till listan då den efterlängtade och självbetitlade debuten ska ha release. Första singel "Hurt" lovade nämligen gott och när "Whenever I'm Dreaming" släpptes i veckan började förväntningarna slå sig till rot på allvar.
Föreställ er en varm junikväll tillsammans med skavandet av slitna gympaskor och doften av snustorra grus- och asfaltvägar. Dröm er sedan vidare till de tidigaste av sommarmornar och till synen av milda neonljus som dansar längsmed horisonten samtidigt som ett nytankat vrålåk signalerar om frihet och själslig ro.
När två fjärdedelar av Danger Danger gör sidoprojektet The Defiants så går inte frontmannen Ted Poley sysslolös. Ted Poley släpper albumet "Beyond the fade" och nu har första singeln "Higher" hittat ut.
Jag har varit lite dålig på att slänga ur mig svängiga AOR-bloggar det senaste. Jag erkänner det. Eller egentligen, för att vara helt ärlig har jag varit riktigt genomuselt megadålig, något vi givetvis inte kan tolerera allt för länge. Så för alla er som diggar luftig, ultrapolerad mysrock och till alla er som ännu inte vet om att ni gör det kommer här ett litet tips från undertecknad.
Av omslagskonsten här ovan att döma skulle man kanske få för sig att nordfödde Sansa Stark beslutat sig för att dumpa sina åtaganden i Westeros för att istället försöka slå sig in i musikvärlden med en debutskiva enbart bestående av slätstrukna coverspår av Evanescence. Så är dock inte fallet. Som tur är. Bakom den malplacerade konvolutbilden hittar vi nämligen ett andra försökt från det melodiösa AOR-bandet vid namn Find Me. År 2012 släppte de debuten Wings Of Love och nu i dagarna anlände giv nummer två betitlad Dark Angel.
Förra gången vi pratade om AOR kommer ni kanske ihåg att jag bad er att visualisera en mental barkislimpa för att symbolisera den musikaliska inriktningen det nya melodiösa rockbandet Art Nation stod för. Har ni kvar limpan? Ja? Nej? Ni åt väl inte upp den?
Om du höftmåttar fram en osynlig barkislimpa mellan nävarna i detta nu. I ena änden på detta osynliga matbröd visualiserar du sedan den musikaliska inriktningen som nya H.E.AT. står för medans du i den andra torrknoppen finner det marginellt mer veterandoftande rockbandet Eclipse. Slutligen ska du givetvis ha dig en av de där eftertraktade mittenbitarna och det är just där, mittemellan dessa två melodiöst rockande konstellationer du hittar soundet det nya svenskbandet Art Nation presenterar.
Khymera. Namnet må låta som någon receptbelagd medicin man måste ta för att bli kvitt en ilsket muterande könssjukdom som lämnat såväl skrev som självkänsla med rodnad och värk, men det är i själva verket benämningen på AOR-projektet med självaste Dennis Ward (Pink Cream 69, Unisonic mm) bakom micken. Soundet doftar klassiskt 80-tal med fokus på kantiga syntmattor och Herr Wards rena men något mustiga stämma och i december är det äntligen dags för en ny platta (The Grand Design) att släppas efter hela sju års väntan.
Det finns få saker i musikväg som slinker så varsamt härligt in hörselgångarna som riktigt välproducerad och medryckande AOR. Musikgenren i sig är lite som ett näringsrikt balsam för öronen. Eller liknelsen med en förförisk smekning eller en bulle till kaffet - svårt att säga nej till, är kanske mer passande. Hur som haver så är det sällan förmågan att skapa gripande melodier ställs på sin spets som den gör när det vankas luftig mjukrock och det är i sin tur inte allt för många som slår veterangubbarna i brittiska Praying Mantis i grenen när de är på spelhumör. Likt giganterna Iron Maiden har bönsyrsan en 40-åring bandhistoria (många tidigare medlemmar från Järnjungfrun har faktiskt även lirat i Praying Mantis) och på nysläppta skivan Legacy visar de att takterna fortfarande sitter i. Blandningen mellan lättare NWOBHM, klassisk hårdrock och redan nämnda AOR gör plattan äckligt lättlystnad. Vaxet är visserligen inget mästerverk men det finns en radda spår som lyfter mot årets absoluta höjdpunkter. Om du lyckas till exempel lyssna igenom hela låten "The One" utan att vare sig le, nicka på skallen eller vifta på foten ska du ha såväl medalj som diplom för årets återhållsamhet.