De sämsta filmsluten

Har man skrivit om perfekta filmslut så får man förstås bita i det sura äpplet och även avhandla myntets baksida. De allra sämsta sluten. De som ibland stjälper en i övrigt lysande film men oftast tack och lov bara utgör ännu en usel del av en redan horribel filmupplevelse men vad som är ett dåligt filmslut varierar naturligtvis efter eget tycke och smak och precis som förra gången har jag valt att inte gå på rena skräpfilmer utan produktioner som kommer med vissa förväntningar. Det finns förstås exempelvis hundratals hajrullar med skrattretande slut. En varning är på sin plats för från och med nu kommer det att spoilas fritt!

Jag tyckte till exempel inte att Jack Dawson skulle hoppa upp och lägga sig på den där trädörren i Titanic, även om han faktiskt fått plats. Dels för att han av mycket att döma enbart var en skapelse i Roses fantasi och dels för att det fullständigt hade dödat den där hopplösa romantiska undertonen i ett av de största och vackraste kärleksdramerna i modern tid. Jag hade heller ingenting emot att Superman plötsligt gick bärsärkagång i Man of Steel och dödade både ärkefiende och oskyldiga, snarare var det uppfriskande i en genre som redan då var mättad. Visst suckade jag över det faktum att träden låg bakom massmord på människor i The Happening men å andra sidan var det inte helt oväntat med Shyamalan bakom rodret. Inte heller hade jag några större problem med allmänt avskydda slut i rena sci-fi-rullar som Signs och War of the Worlds. Visst låter det fånigt att utomjordingar inte skulle tåla vår bakterieflora eller vatten men det är å andra sidan rena spekulationer. När vi väl blir invaderade av en intergalaktisk styrka, vad säger att de faktiskt överlever vinterkräkis?

Nej, i vanlig ordning har det varit oerhört svårt då filmhistorien vimlar av dåliga slut men efter en hel del beslutsångest landar jag ändå i följande slutgiltiga lista.

Savages. Det finns få saker jag avskyr mer än att sitta igenom en hel spelfilm bara för att i slutet upptäcka att hela rullen bara var en dröm, en fantasi och inte som i tidigare nämnda Titanic, där fantasin ändå har bäring i berättelsen. Savages, som är baserad på Don Winslows roman är precis en sådan film och det finns så mycket som är fel i den här containerbranden till rulle att det är svårt att veta var man skall börja. Vi kan prata om skohornade subplots, eller Blake Livelys krystade voice over. Vi kan också prata om generiska karaktärer som är parodier på Stones egna Natural Born Killers eller en hälsovådlig dos av lensflare och fotofilter men framför allt är det ju slutet som upprör.

När det som hade kunnat vara en nihilistisk samhällsåskådning, som boken filmen är baserad på bara blir en tröttsam och bisarr uppvisning i enkla genvägar känns det så oerhört trist. Vill man vara snäll kan man tolka slutet som att kärleken övervinner allt men nej, Stone rycker här under mattan från sin publik så när de tre huvudpersonerna, i "det riktiga slutet" helt plötsligt sitter och relaxar på en paradisö istället för att alla dör så avslutar Stone i stället med ett hånfullt långfinger.

Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike. Hela rullen är visserligen ett dåligt skämt men slutet, HERREGUD MIN SKAPARE. Vem bestämde att det här filmmanuset skulle klubbas igenom? En djungeljakt som inte ens Spindelmannen hade grejat. Jag menar, Indy och Mutt är skillade men de är inga superhjältar. Det här var lite väl magstarkt även för en franchise som hela tiden varit lite "over the top" men sedan kommer det. Slutet. Det sägs att kackerlackor är det enda som skulle överleva en kärnvapenexplosion men nu kan vi även checka av Indiana Jones i ett kylskåp.

Jag såg den här rullen på bio och det var en perplex publik som fick bevittna ett av de värsta filmsluten genom tiderna. Det hade varit illa nog om kylskåpet de facto hade utgjort ett tillräckligt skydd mot ett svampmoln, vilket det givetvis inte är men inte nog med det, Indy flyger ett par kilometer och landar HÅRT, skakar bara på huvudet och promenixar iväg. Det enda som fattades nu var aliens och Halle-fucking-lujah, i filmens sista skälvande minuter lyckas Spielberg och Lucas peta in tretton risigt animerade rymdmän gjorda av kristall. Efter lite trollande med mind control och annat utomjordiskt trams hoppar våra hjältar in i en vattenkanon som skjuter ut dem över staden nedanför som i sin tur visar sig vara ett UFO som flyger iväg i solnedgången. 19 år väntade fansen på en återkomst och snacka om att bli spottade i ansiktet.

Seven Pounds. Totalsågad och hånad av kritiker fick Will Smith ändå mängder av tårkanaler att spruta likt sprinklersystem. Seven Pounds innehåller så mycket moralkaka och sliskigt Kristuskomplex att om man svalde rubbet hade man utan problem gått upp seven pounds. Här har vi den goda mannen som dedikerat sitt kvarvarande liv åt att hjälpa medmänniskor med diverse problem. En blind man, en kvinna med hjärtfel och en misshandlad tvåbarnsmamma. Varför? Ben är själv dödligt sjuk och har sedan en tid tillbaka beslutat att ta sitt eget liv med en... kubmanet! A for effort. Han ringer 911 och anmäler ett självmord. Vem är offret undrar kvinnan på andra sidan? "Jag", svarar han och fyller badkaret med is och tippar i maneten. Han vrider sig i smärta och drar ner duschdraperiet i det dramatiska tumultet.

På golvet ligger ett brev till räddningspersonalen där det står att hans ögon skall doneras till den blinda mannen och hjärtat skall givetvis gå till den hjärtsjuka kvinnan. Sin strandvilla har han redan gett bort till den misshandlade kvinnan och hennes barn. Nu rullar den hemska hemligheten upp. Det visar sig att Ben själv orsakat sju personers död i en bilolycka där han SMS-ade och körde. Ingen bra idé, det vet vi sen gammalt. Nu har han bestämt sig för att betala tillbaka sin skuld i organ. Om man bortser från att det inte är medicinskt möjligt att transplantera hela ögon och ett hjärta fyllt av ett av Jordens starkaste gift och att endast presidenten får går före i donationskön så är det hela så oerhört fånigt att det är svårt att veta huruvida man skall skratta eller gråta.

Apornas Planet. En remake på Apornas Planet var väl i ärlighetens namn mer eller mindre dödsdömd redan från början, men Tim Burton vägrade att lyssna på det örat och tryckte år 2001 ut en rent av urusel version av sci-fi-klassikern. Det sorgliga i sammanhanget är att syftet med det hela var att han ville visa sin respekt och hylla originalet, som dessutom ståtar med en av tidernas bästa plot-twistar. Resultatet blev istället ett extremt påkostat spektakel med förstklassiga effekter, ett minst sagt sömnigt skådespeleri och ett slut som retade gallfeber på en hel filmvärld, inklusive undertecknad.

På ett sätt förstår jag att Burton inte gick för att upprepa det välkända originalslutet utan ville gå för en egen twist men KOM IGEN! Hur skulle vi som biopublik, utan insyn i Tim Burtons hjärna kunna köpa att den där ondskefulla apan Thad helt plötsligt var president? Det gick ju inte ihop för fem öre och slutscenen är dessutom så extremt överspelad och parodisk att det var svårt att hålla sig för skratt. Eftersom biobesökare rasade över Burtons slut så gick man i efterhand ut och förklarade att Thad reste ännu längre tillbaka i tiden än Marky Mark och därför hann ta över planeten och bli Ape Lincoln. En tydlig efterkonstruktion förstås.

The Game. David Finchers The Game är en typisk Fincher-rulle. Mörk, bisarr och omskakande. Det vill säga ända fram till finalen som är ett antiklimax utan dess like. Nicholas van Orton, sitter stenrik, asocial och uttråkad framför sina bildskärmar fyllda av diagram och staplar och håvar in miljoner på sina investeringar. Hans enorma mansion ekar tomt och han somnar ensam med cigarren och whiskyglaset i chesterfieldfåtöljen. Han fyller visserligen år denna dag men han avskyr allt och alla. Då dyker brorsan upp och ger honom ett mysko visitkort som skall komma att förändra hela hans liv. En topphemlig organisation tar plötsligt över hela hans liv och ställer allt på ända. Konstiga nycklar, kapade TV-sändningar, tömda konton, läbbiga clowner och läckande pennor. Nu har varken han eller vi en susning om vad sjutton det är som pågår och i takt med att Nicholas tillvaro raseras dras vi djupare och djupare in i ett mysterium där ingenting verkar vara vad man tror. Naglarna är sönderbitna och kroppen skakar som ett asplöv och tanken är hela tiden att det här aldrig kan sluta väl.

Det är just nu rakt igenom en helt lysande film, en fullpoängare. Michael Douglas är som vanligt briljant i rollen som arrogant svinrik skitstövel och spänningen är olidlig. Den har verkligen allt och teorierna kring det ofrånkomliga filmslutet hopar sig i skallen men vad händer då? Jo karlfan trillar helt sonika genom ett tak och där står alla polarna i partystass, skålar och skriker SURPRISE! Brollan räcker över en tisha med skojsigt tryck och tidernas dyraste, mest välregisserade och orealistiska överraskningsfest är ett faktum. It was just a prank bro.

Vilka är dina största besvikelser när det kommer till filmslut?