Svenska
Gamereactor
artiklar

Marcus bortglömda guldkorn

Det finns naturligtvis drösvis med gamla härliga spel som aldrig sålde bra eller fick någon fortsättning men som vi älskar precis lika mycket för det. Bortglömda guldklimpar, helt enkelt. Mackan har listat sina...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Skräpfilmskungen på redaktionen tar vid och fortsätter artikelserien där vi delar med oss av spelen som tiden glömt. Personliga favoriter som får våra hjärtan att bulta lite extra hårt men som få andra tycks minnas. Min lista är nästan uteslutande hämtad från gamla goda 90-talet och det är trots allt under dom åren som mitt spelintresse på riktigt tog fart. Minns ni någon av nedanstående pärlor månntro?

Marcus bortglömda guldkorn

Psycho Pinball (PC, DOS / 1994)
Flipperspel är något jag alltid varit svag för och trots jag så innerligt älskar spelgenren så kommer jag antagligen aldrig riktigt ha ork eller lust att faktiskt äga och underhålla ett riktigt sådant. Digital Illusions trilogi av flipperspel på Amiga (Dreams, Fantasies och Illusions) var titlar jag och polaren spelade likt besatt i slutet av varje skoldag. Men det var först några år senare när hem-PC började bli en grej på riktigt som jag kom öga mot öga med vad jag än idag anser vara det mest kompletta digitala flipperspel som gjorts. Nämligen Psycho Pinball. Ett flipperäventyr utöver det vanliga med spelbräden packade till bristningsgränsen med allt från minispel till fullskaliga events som aktiverade hela spelytan. Men dess verkliga genialitet låg i möjligheten att skicka sin flipperkula mellan olika bräden, något som så klart krävde både övning och skicklighet. Fullkomligen briljant än idag och jag vet inte hur många tusentals timmar jag spenderade på Codemasters nära nog perfekta flipperupplevelse. Strålande musik, färgglad och sprudlande pixelgrafik samt klanderfri bollfysik. Flipperspel blir knappt mycket bättre än så här i min bok.

Marcus bortglömda guldkorn
Detta är en annons:

Quantum Redshift (Xbox / 2002)
Är det någon som minns Curly Monsters? Utbrytargänget från Psygnosis som fick en hink av pengar av Microsoft för att utveckla en Wipeout-dödare till gamla original Xbox? Quantum Redshift blev slutresultatet och tyvärr verkar det som att hela världen glömt bort denna oförskämt snabba och för tiden vrålsnygga racingtitel. Det var så klart ett skamlöst plagiat av Sonys svävarspel och saknade helt någon egen identitet. Omslaget var fult som stryk, spelets piloter kändes som avdankade Voxpop-presentatörer och storyläget var rent trams. Nej Quantum Redshift tokfloppade hårdare än en blåval på torra land och även här på Gamereactor verkade det ha passerat förbi de flesta rätt obemärkt. Vilket i sig inte var helt konstigt med tanke på dess väldigt uppenbara tillkortakommanden. Men trots bristerna så älskade jag Quantum Redshift det för den stekheta grafiken och de brutala hastigheterna, jag kan dessutom minnas det som det första titlar där vattendroppar stänkte upp på skärmen när man flög igenom eller över vatten. Sexigt! Som kul historisk kuriositet finns tacksamt nog Petters gamla recension kvar att läsa här på sidan. Så helt bortglömt kanske det trots allt inte är. Spana in den här.

Marcus bortglömda guldkorn

Moonstone: A Hard Days Knight (Amiga / 1991)
Mindscapes action-rollspel där man tog kontroll över en av fyra riddare var ett av de tidigaste spelen jag kan minnas som genuint kändes lite förbjudet, något jag kan dra mig till minnes om att det faktiskt var i Tyskland. För här flödade blodet. Lemmar klövs och huvuden flög. Brutalt var bara förnamnet och likaså var svårighetsgraden. Hade man inte tungan rätt i mun kunde flera av spelets normala fiender döda en med ett enda välplacerat slag, och med begränsat antal liv innebar ett game over att man fick börja om äventyret helt och hållet från början. Nej Moonstone var verkligen ingen barnlek och det är nog tur att TAC-2 kontrollen till Amiga var byggd som en stridsvagn för den flög både i golvet och väggen vid flertal tillfällen efter man lidit ett extra snöpligt underlag. Sett till spelets skoningslösa svårighetsgrad skulle jag på många sätt faktiskt våga kalla det för en tidig föregångare till Souls-spelen som blivit stöpt i brittisk mytologi. Vackert, utmanande och med så där härligt ödesmättad stämning.

Marcus bortglömda guldkorn
Detta är en annons:

Big Red Racing (PC, DOS / 1996)
Racingspel var något jag redan tidigt var fascinerad av och jag vågar knappt ens spekulera kring hur sanslöst många timmar jag spenderat i både Rock n' Roll Racing likväl som Nigel Mansell's World Championship till Super Nintendo. Men av alla de spel där man rattade hjulbeprydda ting runt mer eller mindre vagt definierade banor så finns det nog ingen titel som lämnat ett lika bestående intryck på mig som Big Red Racing. En osannolikt galen soppa där helikoptrar blandas med lastbilar, svävare och ökenjeepar på banor spridda över hela världen likväl som både Månen, Mars och Venus. Vidöppna världar med gott om hemligheter att hitta uppmuntrade en till att testa gränserna och hitta alltmer galna genvägar över terrängen. Lägg därtill en lekfullt tung och utflippad fysik, strålande soundtrack och ett hejdlöst underhållande flerspelarläge via delad skärm så har vi oss en regelrätt klassiker. Det är verkligen en ren och skär skandal att portarna till femte generationens konsoler aldrig blev av och spelet verkar idag nästan helt ha fallit i glömska.

Marcus bortglömda guldkorn

Shogo: Mobile Armor Division (PC / 1998)
Varför vissa till synes strålande spel hamnar skymundan kan emellanåt vara ett riktigt mysterium, andra gånger är anledningarna långt mer uppenbara. Så är exempelvis fallet med Monoliths strålande men enormt förbisedda animeinfluerade förstapersonsspel Shogo: Mobile Armor Division som hade oturen att släppas veckan innan Half-Life. Svallvågorna från Valves banbrytande titel dränkte Monoliths skapelse och inte ens efter att hysterin kring Gordons äventyr ebbat av fick det sig en andra chans till liv och bleknade rätt och slätt bara bort. Ett faktum som än idag gör mig ledsen för Shogo är rakt igenom ett strålande spel som lät en ratta runt gigantiska robotar i dödliga strider på gatorna i futuristiska städer. Skrikande fotsoldater blev till röda små pölar under ens fötter och fienderobotarna bjöd på utmanande men rättvisa bataljer med laser och plasmavapen som skoningslöst bet igenom pansar. I center av allt fanns ständigt det tydligt japanska anime-narrativet med gott om dialog, färgstarka karaktärer och en engagerande konflikt. Intromelodin "Negai" är fortfarande etsat in i min hjärna och var rosetten som knöt samman hela paketet. Än idag älskar jag Shogo och alla bör spana in det på GoG!

Marcus bortglömda guldkorn

Killer Loop (PC, PSX / 1999)
Där fanns knappast någon brist på Wipeout-kloner under senare delen av 90-talet och VCC-s Killer Loop är verkligen inte ett undantag från den väl beprövade mall som Psygnosis kultförklarade spel la grunden till. Men trots den uppenbara bristen på nya eller egna idéer så fastnade tonårs-Mackan som en fluga i sylten för Killer Loop. Det ösiga och dystopiska eurotechno musiken kopierades raskt från installationskatalogerna och blev mitt vardagssoundtrack, musik jag än idag får nostalgiska rysningar av. Och där musiken slutade tog det snabba, följsamma gameplayet vid och lät en ratta de futuristiska magnetiserade svävarna i härligt vräkiga hastigheter på exotiska platser med banor som likt kokt spaghetti snurrade sig i snäva loopar, omöjliga skruvar, massiva höjder och magknipsframkallande djupa branter. Det var snyggt, snabbt och en estetisk fullträff som höll mig i ett järngrepp och under lång tid var mitt absoluta favoritracingspel. Wipeout kunde slänga sig i väggen för Killer Loop var the real deal. I varje fall i mina små tindrande ögon.



Loading next content