Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Filmer vi sett: Juli

Jungle Cruise. Black Widow, Old samt F9. Dags för Gamereactors samlade filmteam att tycka till om rullarna som spisades under förra månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här - Få information om julkalendern

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Filmer vi sett: Juli

André Lamartine:
Jungle Cruise
Som jag skrev i min recension har jag en viss böjelse för den där sortens gammaldagsmatinéer och Disney gör sitt bästa för att hylla den genren med Jungle Cruise, som likt Pirates-franchisen baserades på en åktur i Disneyland. Det går så klart inte alltid rätt till, då handlingen snabbt blir onödigt plottrig och är smockad med billiga effekter och tveksamma beslut, men trots att jag egentligen är trött på allt som heter Dwayne Johnson var det svårt att stå emot charmen och kemin han har med den alltid lika fagra Emily Blunt. Det är en påkostad bagatell som lyckas gräva fram en överraskande hög mysfaktor, även om den mest står i skuggan av äventyrsklassikerna den försöker hedra.

Old
Världens värsta strandbesök är usel på fler än ett sätt, men det kommer väl inte som någon större överraskning att Shyamalans nya thriller stinker. Rejält. Med premissen är tillräckligt otäck för att plåga sig hela vägen till det unkna slutet är det direkt sorgligt att se en så lovande regissörs potential fortsätta smulas sönder det här viset, som att se någon långsamt drabbas och knäckas av demens. Åldersångesten som Shyamalan så förgäves försöker få till är så ytlig och klumpig att man själv kan kännas hur man åldras på biosätet.

Black Widow
Black Widow skulle vara början på en ny superhjälte-etapp, en slags upprättelse för den orättvisa död hon fick i Endgame. Istället blev det en påminnelse om att Marvel Studios har tappat gnistan och intresset för att skapa engagerande berättelser. Den svarta änkans ursprungsfilm sade praktiskt taget ingenting nytt om en karaktär som redan hade hittat en familj hos Avengers-polarna och känns som en sämre version av den lysande actionrullen Captain America and the Winter Soldier. Black Widow kan knappt kallas spionfilm heller, då den också saknar allt som definierar genren. Black Widow är tyvärr en av många feltändningar i en marknad som mest troligt börjar tröttna på svulstig serietidningsaction...

Detta är en annons:
Filmer vi sett: Juli

Petter Hegevall:
The Tomorrow War
Jag hade verkligen sett fram emot Chris Pratts över två miljarder kronor dyra scifi-epos om hur mänskligheten tvingas hoppa genom ett maskhål 30 år framåt i tiden för att klämma åt en utomjordisk ras som invaderat och ödelagt 99% av planeten. Jag gillar premissen. Jag älskar den. men eftersom manuset rent allmänt var det dummaste jag stött på sedan Fast & Furious 7, var det svårt att tycka något annat om Amazon Prime-filmen än ren, koncentrerad avsky.

Batman: The Long Halloween Part 2
Serieförlagan står sig som nmgot av det bästa som publicerats. Den är där uppe, i topp - för mig. Tillsammans med Dark Knight Returns, Civil War, Watchmen samt Year One. När Warner Animatiopn nu förvandlat Loebs mästerverk till animerad långfilm i två delar, är jag en av dem som tycker att det faktiskt aldrig borde ha skett. Inte när man inte lade mer tid samt kärlek på slutresultatet än såhär, i alla fall. På det sättet som Warner broderat ut förhållandet mellan Dent och hans flickvän, på det vis som man stöpt om varenda karaktär i deras slentrian-stoiska tristessmall (rent estetiskt) och på det vis som man animnerat rubbet (om man kan kalla två ynka bildrutor per sekund "animation") gör att jag bara vill begrava huvudet i händerna. Part 1 var dålig. Part 2 är medioker. Vilket är en direkt skamfläck.

Wrath of Man
Det börjar så dåligt, tyvärr. Guy Ritchies hårdkokta actionthriller om en hämnande farsa som tar jobb som väktare, inleds med en av de sämsta första halvtimmarna genom filmhistorien. Jag skrek av skratt, och inte den där typen av helhjärtat mysigt skrattande, heller. Mer hånande, flamsgarv över hur larvig dialogen, motiven, logiken och karaktärerna var. Ritchie försöker så pass hårt att det känns som en riktigt kass Saturday Night Live-parodi under flertalet nyckelscener och det går inte göra annat än att skratta. För ja... Jag menar, vem skriver dialog som denna: "Who the fuck is he? He's a dark fucking spirit." Inte ens Vin Diesels Dom Toretto pratar sådär aplarvigt, och i mångt och mycket dog Wrath of Man i första akten, för mig. Samtidigt var sista kvarten tillräckligt intensiv, snygg och hård att jag är beredd att kalla den medioker, som bäst. Där stannar jag.

Detta är en annons:

F9: The Fast Saga
Hahahahahahahahahahahaha! När Vinnie Diesel, iklädd ungdomsjeanz och vitt linne stoppsladdar sin Charger framför en 240 ton tung pansarlastbil, flippar upp den på högkant, studshoppar 30 meter upp i luften till pansarbilens bakdörr, hoppar ned i ekipaget, väggstudsar ned till förarhytten, sätter sig upp och ned bakom styrdonet och sladdar, med 240 ton sabbar pansarbuss, nedför ett 2000 meter långt berg för att sedan liksom flippa iväg åbäket likt en snorkuse mot skurken Cyphers anstormande bombplan, då skrattade jag så att jag var på god väg att kräkas. Jag skrattade mer än vad jag gjort åt samtliga komedier som släppts de senaste tio åren, och det är precis så jag kommer att minnas F9, som en underbart urflippad, toklarvigt stendum dunderkomedi. Jag tror att jag älskar den...

Filmer vi sett: Juli

Erik Nilsson Ranta:
The Change-Up
En av mina absoluta favoritkomedier på senare år. Jason Bateman och Ryan Reynolds är båda i högform i den här allt annat än barnvänliga komedin där snuskskämten avlöser varandra i ett rasande tempo. Bateman är ordnade familjefarsan Dave som efter att ha pissat i magisk fontän (!) tillsammans med omogna barndomskompisen Mitch (Reynolds) byter liv med varandra. Självklart blir det en hel del jobbiga situationer där Mitch tvingas anpassa sig till ett liv bestående av fru och barn samt ett ordentligt arbete som advokat, medan Dave får pröva på att vara singel för första gången på evigheter. Det är fartfyllt, underhållande så in bomben och med fullkomligt magnifik kemi mellan Bateman och Reynolds.

The Night Stalker
En av de stora inspirationskällorna till Arkiv X där drivna halmhattsbärande journalisten Kolchak börjar nysta i en rad märkliga mord i Las Vegas och snabbt upptäcker att mördaren omöjligt kan vara mänsklig. Det visar sig att en vampyr ligger bakom dåden och även om ingen tror på ett ord som Kolchak säger eller skriver, så vägrar han ge upp i jakten på sanningen. Det som följer är en av 70-talets allra mest underhållande filmer kryddad med en härligt mörk humor, bra tempo och lysande spänningsmoment. Darren McGavin är charmig som få i huvudrollen och hans ständiga tjafsande med redaktören Vincenzo spelad av Simon Oakland lockar fram en hel del goda skratt under filmens gång. Det kom även en uppföljare (The Night Strangler) och en kortlivad TV-serie. Båda är definitivt värda att kika närmare på.

Detta är en annons:

Space Cowboys
Den här borde ju verkligen inte ha blivit bra någon-jävla-stans. Ett par gaggiga pensionärer som skickas upp till rymden för att lösa ett problem med en gammal satellit. Handlingsmässigt låter det i stort sett som den sämsta filmen någonsin. Men verkligheten är lyckligtvis en helt annan. Space Cowboys är en upplyftande, spännande och mycket underhållande rulle där Clintan storspelar tillsammans med sina kollegor Tommy Lee Jones, Donald Sutherland och James Garner. Snacka om fingertoppskänsla i den rollbesättningen.

Filmer vi sett: Juli

Måns Lindman:
Ruroni Kenshin
Filmserien om den tidigare lönnmördaren Kenshin Himura som nu har svurit en ed att inte längre döda för att skipa rättvisa har precis landat på Netflix och med det också många timmar i soffan. Nu skall det sägas att jag inte har sett animeserien som den är baserad på, jag är helt enkelt bara såld på konceptet feodala Japan, samurajer och den mystik som ofta omger den ensamma krigaren och första filmen lovar gott inför fortsättningen. Jag fick precis det jag kom för med till perfektion koreograferade svärddanser förföriskt vackra miljöer och i alla fall ett embryo till en intressant berättelse, även om den ibland kändes lite väl tunn och långdragen.

Old
Life is a beach, and then you die. Bokstavligen. M. Night Shamalayans senaste bottennapp var stundtals rena parodin. Som en påkostad skolpjäs, fylld med flum, svajigt skådespel och en grundstory som Shamalayan fullständigt massakrerat genom att plocka bort all den kryptiska och vaga mystik som omgav boken för att i stället kasta in förklaringar som förstör stämningen och karaktärer som är så malplacerade att jag fick nypa mig i armen för att försäkra mig om att jag inte inbillade mig allt. Inte ens slutet kändes tillfredsställande, något som annars brukar vara Shamalayan starkaste kort. Jag tyckte annars att han varit på rätt väg ett tag nu, med Servant och Split bland annat men nu var det The Happening, all over again. Bara att byta ut träden mot en strand. I princip.

Detta är en annons:

The Tomorrow War
Efter att ha smågäspat mig igenom hutlöst utdragna sci-fi-rullen The Tomorrow War var det nästan med sorg i bröstet jag kunde konstatera att det inte funkar för mig. Inte alls. Det här med rymdmonster i nya filmer, det blir bara sämre versioner av Xenomorpher. Tyvärr ligger det i tiden att göra generisk action av det mesta och det finns så klart miljoner dollar skäl att göra det men det är likt förbannat trist. Och det är precis därför vi får filmer som The Tomorrow War, där lattefarsan, klassföreståndaren och tidigare elitsoldaten, spelad av Chris Pratt plötsligt kastas in i framtiden för att kriga mot rabiata albinomonster. Pratt var sedvanligt stel och det kan han ju komma undan med i filmer som Jurassic Park, där han alltid kommer att överskuggas av dinosaurier ändå. Nu var han dessutom ihopparad med den minst lika stela Yvonne Strahovski. Upplösningen var precis så där skrattretande, klyschig och skohornad man kan tänka sig i en svulstig amerikansk actionmacka. Familj, frihet, klimat, stråkar och tårar.

Filmer vi sett: Juli

Marcus Persson:
Jumanji: Welcome to the Jungle
Precis som med många andra nytolkningar av gamla klassiker så var Jake Kasdans nyinspelning av Jumanji något jag länge hållit på rejäl distans. Men i ett svagt ögonblick fick jag för mig att ändå ge Dwayne-filmen en chans, mycket på grund av det förhållandevis goda betyg Welcome to the Jungle faktiskt fått av både kritiker och filmtittare. Och ja jag måste säga att Jumanji: Welcome to the Jungle var över förväntan. Att porträttera Jumanji som ett TV-spel i stället känns som en naturlig och smart vidareutveckling av konceptet, samtidigt som det tillåter lite nya och roliga galenskaper. Kul också att se både Karen Gillan, Jack Black och Dwayen Johnson spela karaktärer som är motpoler till vad de normalt porträtterar. Kevin Hart är dock tyvärr precis lika entonig som vanligt och spelar precis som i alla andra av sina roller bara sig själv.

Rivierans Guldgossar
Frank Oz 80-talsklassiker kan möjligen vara en av de mest kompletta och briljanta komedifilmer som någonsin gjorts. Förärad med två skådespelare på toppen av sina respektive karriärer och drömskt fantastiska miljöer så är Rivierans Guldgossar en ren fröjd för sinnena. Samspelet mellan de två herrarna i sina respektive roller är helt enkelt makalöst och både Steve Martin som den ruffiga Freddy Benson och Michael Cains pompösa Lawrence Jamieson bjuder på en nivå av komik som nära nog saknar motstycke när de försöker blåsa intet ont anande välbärgade kvinnor på pengar. Bland de absoluta höjdpunkterna hör så klart Steve Martin när hans karaktär Freddy tvingas skådespela som Ruprecht, Lawrence mentalt handikappade bror. Nej Rivierans Guldgossar är minst lika bra idag som när den släpptes för över trettio år sedan och är inget annat än ren och skär filmmagi.

Detta är en annons:

Felicity
Ozplotation hör kanske inte till de vanligaste av samtalsämnen och det är sällan annat än George Millers Mad Max förs på tal när det kommer till australiensk genrefilm. Vilket så klart är lite synd för landet långt under har otroligt mycket att bjuda på när man börjar gräva på djupet och John Lamonds erotiska Felicity är en av dessa dammiga gamla pärlor. Påtänkt som Australiens svar på Emmanuelle-filmerna så lägger sig Felicity ungefär på samma nivå av erotisk underhållning med alla genretillhörande klichéer. Naiva unga tjejer i exotiska miljöer, katolska kloster, kraftigt lesbiska undertoner och (så klart) högst tveksamma produktionsvärden. För att då inte tala om den väldigt påtagliga guerilla-filmstilen där både kameraman och skådespelare rätt och slätt kastats in bland intet ont anande civila som får se sig som ofrivilliga statister. Det hela är otroligt charmigt och Brian Potters klämmiga muzak blir som grädde på moset. Felicity är en härligt oskuldsfull liten snuskfilm som bjuder på en ytterst fascinerande liten tidsresa tillbaka till sena sjuttio-talets Hong Kong. Kanonmysigt och underhållande.

Vad kikade du på under förra månaden?



Loading next content