Svenska
Gamereactor
artiklar

Maries bortglömda guldkorn

Marie har samlat ihop en hög med mer eller mindre bortglömda spel som hon verkligen älskade, när det begav sig...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När jag tittar på mina eminenta kollegors guldkornsspel blir jag imponerad över den uppsjö av spel som jag aldrig i mitt 42-åriga liv hört talas om. Och det är där jag inser att i min relativa smala smak av spelgenrer har jag missat rätt mycket bra spel genom åren. Min egen lista kommer inte gå så otroligt långt bak i tiden som deras men ändå många kliv så ni kanske får klia er lite i huvudet för att komma ihåg dom även om de inte var några riktiga udda titlar.

Maries bortglömda guldkorn

Silent Service (NES/1989)
Jag vet egentligen inte vad jag älskade med detta spel, kanske var det att torpeda fartyg som tilltalade den elvaåriga Majsan som led av bus och jäkelskap som fick Emil i Lönneberga att verka som Moder Theresa? Kanske var det den enkla anledningen att det inte var mitt spel utan min storebror Michaels spel och det förvarades innanför en stängd dörr där det stod "Varning! Håll dig borta eller dö!" ? Allt jag minns är alla gånger han var ute med sin bästis Zoltan och gjorde bygden osäker så tassade jag in på tysta tår och sänkte japanska jagare på löpande band. Som elva åring var jag antagligen den yngsta befälhavaren som basat på en amerikansk ubåt under andra världskriget, men jag kan lova dig att jag fick japanerna att darra i knävecken. Jag gick inte under namnet Bölden för inget när jag var liten.

Jag älskade att fälla upp periskopet och titta ut över Stilla havet och leta efter offer som skulle få smaka på mina torpeder och min vrede. Spelet var av Sid Meier och utvecklades av Microprose och Rare och släpptes till både 8-bitar och 16-bitar datorer så som Amiga och Commodore 64 men jag körde på Nintendo Nes. Det var en riktig ubåtsimulator och enligt min bror skulle man lätt kunna manövrera en stor ubåt på riktigt efter att ha spelat detta några timmar. Nu snackar vi om killen som även kunde flyga efter att ha läst tidningen Pilot vilket säger en hel del.

Detta är en annons:
Maries bortglömda guldkorn

Galerians (Playstation/1999)
I fotspåren av Resident Evils succé följde många utvecklare som ville rida på samma våg med survival horror och 1999 dök spelet Galerians upp. Bakom utvecklingen stod Polygon Magic och det släpptes bara till Playstation. Här får vi följa spelets protagonist Rion som vaknar upp i ett sterilt sjukhusrum utan minne om vem han är eller var han befinner sig, men där minnet lyser med sin frånvaro lyser istället hans nyvunna psykiska krafter. Här var det inte hagelbrakare och maskingevär man pepprade sina fiender med, här var det med hjälp av hjärnan. Och det var första gången jag kände mig väldigt naken som spelare får jag väl säga. Att inte vara beväpnad till tänderna utan endast lägga sitt liv i händerna på en fjortonåring som höll sig för öronen när en fiende närmade sig och skrek som om han var i stort behov av katrinplommon för att lätta på en förstoppning gjorde väl att man kände sig allt annat än trygg och säker.

Och visst hade utvecklarna tittat lite väl nära på sin konkurrent, för där Resident Evil hade G-virus och T-virus hade Galerians G-project och spelet var även fyllt med ett flertal pussel för att ta sig vidare i storyn. Tyvärr hamnade spelet i skuggan av just Capcoms spelserie, och fick väl egentligen inte visa hur bra det egentligen var utan att ständigt bli jämförd av sin bättre föregångare så jag tror många missade detta på vägen. Jag minns det i alla fall med en varm känsla i bröstet även om det säkert inte hållit idag. Vi gillar våra skjutvapen, och spel utan en pickadoll som heter duga är som att tortera en gamer på samma sätt som att låta en tonåring spendera två timmar utan sin mobiltelefon. Ren och skär terror.

Maries bortglömda guldkorn
Detta är en annons:

Sphinx and the Cursed Mummy (Xbox/2003)
Sphinx and the Cursed Mummy släpptes 2003 till både Xbox, Playstation 2 och Gamecube och utvecklades av den nu nedlagda Eurocom. De dammade senare av spelet och släppte det till Nintendo Switch 2019 vilket jag tyvärr inte hört särskilt mycket gott om. När det släpptes var det iallafall ett spel jag hade riktigt roligt med. Det var plattformshoppande, fighting och en massa hjärngympa och visuellt snyggt i mina ögon. I spelet får du spela som två olika karaktärer vilket kändes väldigt nytt när det kom. Den första är halvguden Sphinx som är den som slaktar monster för att klara sina banor, den andra är Tutanchamons mumie som är den som står för pussellösandet och smygandet. Lavabanor, ond bråd död i varje hopp och svåra pussel fick tålamodet att jobba på högtryck genom spelet.

Alla mina kompisar rynkade på näsan åt detta lir men jag som vid den tiden var helt insnöad på plattformsspel blev helt såld. Och min lycka hade inga gränser när spelutvecklaren i eftertexterna hintade att en uppföljare var på väg inom kort, något som dock visade sig inte vara riktigt sant. Spelet sålde på tok för dåligt och idén begravdes illa kvickt. Och kanske inte så konstigt när det fick konkurrens från Jak 2: Renegade samma år där Naughty Dog sopade mattan med alla andra, som vanligt. Tvåtusentalets början var ett exceptionellt bra år för just 3D plattformsspel och tråkigt nog försvann detta spel i glömskan av alla andra som blev desto större, vi snackar fin fina titlar som Jak and Dexter, Spyro och Ratchet & Clank.

Maries bortglömda guldkorn

Still Life (Xbox/2005)
Jag var en riktig sucker för peka-klickaspel för många år sedan, och spel som Monkey Island, Broken Sword och Grim Fandango plöjdes på löpande band. Det var äventyr med mycket humor och mys och i min jakt på ett nytt spel i samma genre råkade jag snubbla över detta. Spelet var utvecklat av samma som gjort Syberia vilket jag gillade skarpt så det sålde sig lite av sig själv bara på de premisserna. Jag hade noll koll på handlingen vid köpet men blev såld nästan direkt. Som en som älskar att läsa deckarböcker blev det som att plötsligt sugas in i en av mina gamla dammiga böcker för att lösa grymma mordfall och gräva efter ledtrådar som en blodhund. Spelet utvecklades av Microids och släpptes på både PC och Xbox. Spelet kretsade runt en seriemördare med en försmak för prostituerade likt en nutida Jack the Ripper och FBI agenten Victoria McPherson som tar upp jakten för att få ett stopp på honom.

Jag levde mig in totalt i spelet och efter väldigt många timmars spelande blev jag snuvad på konfekten när det visade sig att mördaren aldrig blev avslöjad eller gripen när historien nått sitt slut. Vet hur otroligt frustrerad jag var över just det slutet och jag tjurade som en barnunge i dagarna två som om jag inbillade mig att det magiskt skulle ändra slutresultatet. Flera år senare såg jag att en uppföljare hade släppts, 2009 men den hade bara släppts till PC så där fick jag än en gång se mig snuvad på godbiten då jag endast spelar på konsol. Kanske fick man reda på vem seriemördaren var? Vad vet jag. Det enda jag vet är att jag sexton år efter spelet kom fortfarande kan gå och fundera på vem den skyldiga var. Så nu är jag i samma sits som de stackars Palmeutredarna. Var det Christer Pettersson eller Skandiamannen?

Maries bortglömda guldkorn

Gun (Xbox/2005)
Innan John Marston och Arthur Morgan så var det faktiskt en annan snubbe som red runt och hade problem med både hemorrojder och kånkelbär, nämligen Colton White. En man med samma starka rättvisekompass som både Marston och Morgan tillsammans och med samma pricksäkerhet och snabba avtryckarfinger. Precis som i Red Dead Redemption kunde du här jaga vilda djur, utmana till dueller och bryta guld i gruvor när du fick tid över efter att ha jagat banditer och spottat tuggtobak. Spelet utvecklades av Neversoft och gavs ut på både PC, Playstation 2, Xbox, Gamecube och även Xbox 360. Det släpptes även till PSP några år senare under namnet Gun Showdown som då hade lite nya sidouppdrag och multiplayer som inte fanns tillgängligt till den tidigare konsolversionen.

Hur som helst sålde spelet bra vilket gör det tragiskt att det aldrig dök upp en uppföljare för oss som älskade att sätta oss i sadeln och rida ut över prärien och njuta av att nästan bli skalperad av en och annan indian eller plocka hagel ur skinkorna efter närkontakt med laglösa. Och från en tösabit som älskade att leka cowboy och indianer när jag var liten är dessa westernspel ren och skär musik i mina öron, hör faktiskt lite banjospel nu och jag lägger örat mot gräset. Tyvärr känns det som man kan räkna hur många i den stilen det släppts på bara några ynka fingrar och de är på tok för få om ni frågar mig.



Loading next content