Mina bortglömda guldkorn

Vi vet alla hur det är, vi har alla gott om gamla (eller kanske nya?) favoriter inom spelvärlden som vi älskar men som inte tillräckligt många andra gamers kände samma sak för, och som därmed föll i glömska - försvann. Likt en eftermiddagsfis i vinden. Jag har en rätt ordentlig lista, som jag tänkte dela upp och den första delen av Bortglömda guldkorn kommer alltså nedan.

Burning Rangers (Sega Saturn / 1998)
Burning Rangers utvecklades av samma team som gjorde Sonic Adventure och Nights, vilket innebär att det var bra, såklart. Inte lika briljant som den mörklila drömdemonen, men bra. Och idag är det 100% bortglömt. Ingen minns det. Och det tycker jag känns sorgligt. Naoto Ohshima och Yuji Naka satt bakom spakarna när detta originella äventyr byggdes och jag minns hur mycket jag njöt av det annorlunda upplägget där man som futuristisk rymdbrandman ska släcka drivor av polygon-bränder och rädda civila.

Captain Commando (Arkad, Super Nintendo / 1991)
Karaktärsdesignern bakom Street Fighter Alpha 3 och Street Fighter III: Third Strike hade beat 'em up-guldkornet Captain Commando som sitt specialprojekt och i en genre befolkad av Golden Axe, Double Dragon, Final Fight samt Streets of Rage var det såklart svårt att sticka ut, eller bli ihågkommen. Det här spelet glömdes bort, trots att det var vrickat, roligt, utmanande, varierat och väldigt välgjort sett till karaktärsdesign. Jag hade gärna sett mer av detta, särskilt nu när genrens ursprung återuppväckts och bland annat Streets of Rage 4 samt Battletoads 2020 blivit stora succéer.

Freedom Fighters (Multiformat / 2003)
Hitman-danskarna hemma hos Io Interactive tog en paus från lönnmördande flintskallar och kroniskt smygande bakom bardiskar och runt husknutar, och utvecklade istället på EA:s orders ett röjigt actionspel sett ur ett traditionellt tredjepersonsperspektiv. Sovjet hade i detta ljuvliga äventyr attackerat USA och som spelare tog vi kontroll över rörmokaren Christopher Stone som beslutade sig för att samla ihop en bunt ex-militärer och slå tillbaka mot ryssarna och deras ockupation. Jag vet såklart att många fler än jag älskade Freedom Fighters men jag tror inte att särskilt många skulle hålla med om att det var bättre än allt vad Hitman heter, vilket jag fortfarande anser. Och naturligtvis skulle jag vilja ha en tvåa.

Star Gladiator (Arkad, Playstation / 1996)
Tekken och Soul Calibur stal all uppmärksamhet från mindre populära fightingexperiment som Battle Arena Toshinden samt Star Gladiator och det sistnämnda ser jag som en bortglömd pärla som jag otroligt gärna skulle vilja se återupplivat. Det var Capcoms första riktiga 3D-fighting-produktion och designen var lika urflippat ljuvlig som atmosfären, fightingsystemen samt presentationen. Jag minns hur mycket jag gillade att dänga kompisarna i rollen som en gigantisk stor, mörkblå människofågel med rött lasersvärd.

Kingpin: Life of Crime (PC / 1998)
Ett av de mest plågsamt bortglömda guldklimparna genom spelhistorien är enligt mig Xatrix Entertainments stencoola actiondräpare Kingpin, vars minnesvärda design och atmosfär byggdes av ingen mindre än art director Viktor Antonov, som sedan dess designat både Half-Life 2 samt Dishonored-spelen. Kingpin var en vildsint mix mellan 1930-talets art deco-period, brutalhårda goons-gangsters, moderna vapen och Cypress Hills ikoniskt tunga, gungiga gangster-rap. Det var hårt, fränt, smutsigt, blodigt, coolt och utmanande och jag skulle väldigt gärna se en tvåa här. Det pratas just nu om en re-master men av trailers att döma är det nog inget som kommer att bli någon större succé då spel från denna era sällan åldrats särskilt väl rent grafiskt.

R: Racing Evolution (Multiformat / 2003)
R: Racing var som en riktigt rolig, originell mix mellan Ridge Racer och Gran Turismo, och det var ett projekt som Ridge Racer-bossen Hideo Teramoto utvecklade under två års tid (2001-2003). Det släpptes till Gamecube, Playstation 2 samt Xbox men floppade ordentligt och glömdes bort lika snabbt som det dök upp, vilket jag anser var oförtjänt och ytterst beklagligt. Jag älskade den japanska storyn om hur Ridge Racer-figuren Rena Hayami sadlat om till laglig banracing och kastat sig med huvudet före in i den officiella JGTC-cirkusen. Jag minns hur mycket jag gillade körkänslan och hur mycket jag uppskattade stress-systemet som gjorde att man kunde sätta en framförliggande motståndare ur spel genom att pressa från bakomliggande position. Jag tror nästan inte att någon minns R: Racing, men jag vill otroligt gärna se en tvåa här - till Playstation 5.

Shinobi (Arkad, Sega Master System / 1987)
Första gången jag testade Shinobi var på en arkadhall i Åre, och jag var 11 år gammal. Jag minns hur det var min kära mormor som pulade i ett par femkronor och hur imponerad jag var av grafiken och atmosfären i Segas ikoniska ninja-klassiker. Det släpptes ju till skillnad från hur det ser ut med de andra spelen på denna lista flertalet uppföljare till Shinobi, och framförallt trean var absolut strålande, men om Sega hade förvaltat denna spelföljetong lite bättre, hade detta med enkelhet kunnat vara lika stort som Ninja Gaiden idag, eller varför inte Dark Souls/Nioh?

Vilka är dina bortglömda guldkorn?