Svenska
Gamereactor
artiklar

Min spelodyssé: Petter

Hegevalls spelodyssé-artikel är något annat än de mycket läsvärda jättekrönikorna från resten av redaktionen. Han har nämligen valt att sammanfatta sin egen spelresa med bilder på titlarna som format honom som gamer...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Min spelodyssé: Måns
Min spelodyssé: Henric
Min spelodyssé: Patrik

Min spelodyssé: PetterMin spelodyssé: Petter
Min första konsol var en ColecoVision och till maskinen följde spelen Looping och Zaxxon med. Jag spelade dem varje dag i två års tid. Konstant.
Min spelodyssé: Petter
Min andra konsol var en Sega Master System och medföljde enheten gjorde Wonder Boy som jag alltid tyckte var mer mystiskt, färgstarkt och utmanande än Super Mario Bros, som alla mina kompisar spelade på den tiden. Idag föredrar jag Nintendos plattformstitel men då, för 35 år sen - förtrollade stenåldersgossen mig fullständigt.
Min spelodyssé: Petter
Choplifter till Master System var ju aldrig särskilt bra. Inte ens arkadoriginalet var särskilt bra. Men jag hade spelat det i en liten lortig arkadhall i Orsa under en misslyckad husvagnssemester och bara själva känslan att ha ett arkadspel hemma till min Sega-konsol, gjorde mig genuint lycklig. Det minns jag tydligt.
Detta är en annons:
Min spelodyssé: Petter
Jag bytlånades ibland med grannen Henka. Han fick ta över mitt Master System i en vecka och jag lånade hans NES. Förutom Metroid och Mach Rider spelade jag då direkt ofördkämt mycket Kid Icarus. Musiken var och förblir magisk.
Min spelodyssé: PetterMin spelodyssé: Petter
Min andra konsol fick bli en Sega Mega Drive och förutom Sonic, Toe Jam & Earl, NHL 94 och Out Run, önskade jag mig Moonwalker, som jag spelade sönder och samman. Jag köpte ett piratkopierat Streets of Rage via Gula Tidningen, också. Älskade varenda sekund av det.
Min spelodyssé: Petter
Min klasskompis Fredrik lånade mig hans Super Nintendo exakt nio dagar efter att A Link to the Past hade släppts. Han hade precis klarat det och räckte mig en väska med prylarna i med orden "Ta hem, spela det, du kommer att gilla det". Han hade såklart inte fel. A Link to the Past är fortfarande mitt favoritspel i äventyrs/rollspels-genren, med rätt ordentlig marginal.
Min spelodyssé: Petter
Kompisen Jimmy köpte Street Fighter II på premiärdagen och efter att ha spelat det i en arkadhall i Turkiet året innan, var jag införstådd med hur fenomenalt bra Capcoms slagsmål var. Vi spelade det varje dag efter skolan, i ett år. Vår Street Fighter-rivalitet skulle dessutom komma att växa, frodas och fortsätta.
Detta är en annons:
Min spelodyssé: Petter
Final Fight var magiskt bra det och ett par kvarter från mig låg gatuköket Tugget där det fanns, i arkadform (såklart). Under månader brukade jag cykla runt, samla pant, panta och sen spela upp rubbet där.
Min spelodyssé: Petter
Resident Evil slog ned som en bomb och skrämde såklart skiten ur mig. Shinji Mikamis skräckstund blev snabbt en personlig favorit för att inte tala om den lysande uppföljaren.
Min spelodyssé: Petter
Jag minns väldigt väl hur oförskämt imponerad jag var av Core Designs nyskapande äventyrssimulator. Det var stort, mystiskt, atmosfäriskt, snyggt, svårgt och varierat och jag spelade det likt en absolut dåre - i veckor.
Min spelodyssé: PetterMin spelodyssé: PetterMin spelodyssé: Petter
Racinggenren blomstrade till Sega Saturn och Sony Playstation och vid det här laget arbetade jag extra som spelrecensent (17 år gammal) och körde allt från Sega Rally till Gran Turismo och Ridge Racer likt en fanatiker. Tre underbara 32-bitars-spel.
Min spelodyssé: PetterMin spelodyssé: Petter
Wipeout 2097 var något av ett beroende för egen del och tillsammans med Codemasters Toca 2 var det i princip allting jag spelade under en racing-fokuserat halvår inför min student.
Min spelodyssé: Petter
Nintendo 64 står sig som en av mina favoritkonsoler, någonsin, och dessa tre spel har massor med det att göra. Jag anser fortfarande att detta är tre av Nintendos fem bästa titlar, någonsin.
Min spelodyssé: Petter
Ocarina of Time var förtrollande vackert, stämningsfyllt, varierat, unikt och jag älskade varenda sekund av det. Minns att jag bland annat spelade det i 22 timmar, utan att sova.
Min spelodyssé: Petter
Jag hade följt utvecklingen av Mac-älskarna Bungies kommande strategititel Halo, som mot slutet av utvecklingen styrdes om till ett actionspel - och sedan till ett FPS, exklusivt till en Microsoft-konsol! Bisarra turer, såklart - som i slutändan ledde till ett av tidernas bästa actionspel. Jag dyrkade Halo och körde säkert 2000 multiplayermatcher innan det var dags för uppföljaren.
Min spelodyssé: Petter
Kompisen Jimmy och jag möttes varje kväll i två års tid, i princip, i Street Fighter Alpha 3. Ryo vs Ken. Polare mot polare. Och samtliga ronder var snortighta. Underbara minnen från en svunnen tid, från ett fantastiskt fightingspel.
Min spelodyssé: Petter
Starcraft till Mac, på min dåvarande arbetsdator, blev snabbt till ett beroende. Jag tror att jag spelade igenom detta samt Command & Conquer säkerligen 20 gånger, totalt sett.
Min spelodyssé: Petter
1998 släpptes Half-Life och det spelet skulle komma att förändra hela min syn på spel som underhållningsform. Förutom det 20+ timmar långa, absolut briljanta äventyret tillbringade jag och mina fyra närmaste vänner ohyggliga mängder tid med multiplayerportionen. Vi hyrde in oss på ett lokalt internetcafé två kvällar i veckan och bara mosade varandra på banor som Crossfire och Undertow.
Min spelodyssé: Petter
Quake III Arena var briljant. Jag drog igång min första speltidning Missil i samma veva som det släpptes och på redaktionen lirades det direkt kriminellt mycket Quake III.
Min spelodyssé: Petter
Riddick till Xbox är precis som Halo, eller Half-Life ett sånt spel som förändrade min syn på spel som förströelse. Det var en genremix utav sällan skådat slag och satte i mångt och mycket svensk spelutveckling på kartan långt innan allt vad Candy Crush och Minecraft heter.
Min spelodyssé: Petter
Metal Gear Solid 3: Snake Eater är den enskilt bästa delen i en spelserie som jag alltid älskat. Bossfighten mot The End står sig som ett av mina favoritspelögonblick, alla kategorier.
Min spelodyssé: Petter
GTA III var början på något enormt stort och jag minns hur förtrollad jag var.
Min spelodyssé: Petter
Half-Life 2 var något helt annat än föregångaren och lyckades på flera sätt nyskapa och föra genren framåt lika mycket som Gordons första omgång gjorde.
Min spelodyssé: Petter
GP Legends, Stunt Racer, IndyCar, GTR, GTR 2, Iracing, Forza 4... Många tidigare racingsimulatorer hade underhållit mig innan 2013 men det var Kunos debutspel Assetto Corsa som verkligen fick mig att hänge mig helt och fullt till simracingen.
Min spelodyssé: Petter
The Last of Us förstörde mig. Mitt hjärta gick i kras och jag har inte sett på spel (rent allmänt) på samma sätt efter att jag klarade det för första gången. Idag kallar jag det för tidernas bästa spel. Inget kommer ens nära, för mig. Inte ens nära.
Min spelodyssé: Petter
Efter att ha byggt ihop redaktionens 6DOF / 165" Racingsimulator var det rallysimulatorn Dirt Rally 2.0 som ockuperade mestadelen av tiden som tillbringats där inne. 1404 spelade timmar skvallrar Steam om, samt deltagande i VM samt SM.
Min spelodyssé: Petter
Idag spelar jag direkt oförskämda mängder av Automobilista 2 i min racingrigg, som i och med uppdateringen för ett par veckor sedan är ett alldeles underbart bra racingspel.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Min spelodyssé: Måns
Min spelodyssé: Henric
Min spelodyssé: Patrik



Loading next content