Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Juni

Precis som vanligt har redaktionen såhär mot slutet av månaden sammanställt en lista över de spelen vi tillbringat mest tid tillsammans med...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Bäst Just Nu: Juni
Marie har myst med re-master-versionen av Biowares rollspel den gångna månaden.

Marie Liljegren har spelat:
Mass Effect: Legendary Edition
Denna månad har jag använt all min vakna tid åt att rädda galaxen mot ondska som får Darth Vader att mer likna Ove i Solsidan i grymhet. Jag hade helt glömt hur mycket jag älskade Mass Effect-serien förrän jag satt där igen med handkontrollen efter nästan femton år och hörde Shepards ljuva stämma, igen. Jag som svor heligt för mig själv när mitt sommarlov började att jag inte skulle vända på dygnet kan nu erkänna att jag misslyckats grundligt. Jag har helt blundat åt solen på utsidan som kallat på mig för att bli av med de blekaste benen som någonsin skådats, och istället spelat som jag haft feber i blodet. Och vad är egentligen viktigast, brunbrända ben eller hela rymdens framtida existens? Så jag har suttit tills ögonlocken inte orkat hållas öppen längre och pepprat Geths, Blue sons och Reapers till förbannelse medans jag gjort planeterna lite säkrare för varje kropp jag lämnat bakom mig.

Petter Hegevall:
Automobilista 2
Reizas ursnygga tvåa, baserad på spelmotorn från Project Cars 2, kändes dött inför 1.3-uppdateringen för ett par veckor sedan. Stendött. 4-5 spelare online på utvecklarens egna servrar och däckfysik som upprörde mer än vad den imponerade, gjorde att det kändes lite som konstgjord andning när studion meddelade att de under ett drygt halvår arbetat på en massiv, 6 GB stor jätte-patch. Automobilista 2 skulle göras om, i stort sett från grunden. Och så blev det. 1.2 skrev om hela körkänslan, byggde om däckfysiken och framförallt stötdämparfysiken så att de där märkliga skumpar-hoppen under hård inbromsning på varm asfalt helt enkelt försvann. Tillkom gjorde ännu vassare artificiell intelligens, ännu bättre grafik, ännu bättre ljud och fler banor/bilar i och med DLC-paketet "Racin' USA". Att kalla det här spelet för världens just nu bästa hardcore-simulator vore därmed inte särskilt orättvist, alls. Automobilista 2 känns just nu alldeles enastående bra med lysande gummi-mot-asfalt-känsla som enkelt skvallrar om i vilket bakdäck mest grepp finnes, och tack vare klassledande presentation, grafik och ljud är detta det enkla förstahandsvalet numer i Gamereactors Racingrigg. Jag har trimmat, finjusterat och tokkalibrerat vår motion-rigg samt Fanatec DD2-ratten under den gångna månaden och varvat nytillkomna Laguna Seca fler gånger än jag törs räkna. Just nu är jag cirka sex hundradelar från världsrekordet i min favoritbil.

Måns Lindman:
Dying Light: Anniversary Edition
Med ett nytt kapitel runt hörnet (nåja) har jag den här månaden återvänt till Harran för att återuppleva gamla fina minnen av ond bråd död innan jag, i december hugger in på ännu ett smörgåsbord av lemlästning och jag kommer ihåg första gången jag drog igång Dying Light för runt fem år sedan. Zombies, dystopi och parkour! Vilken förbannat härlig kombo tänkte jag där och då och jublade inombords. Efter att ha avverkat allt det där som man skall ha gjort inom genren var suget efter något nytt monumentalt och efter att ha dansat efter etablissemangets pipa länge nog och tuggat i mig allt som kastats vid mina fötter fick jag äntligen känna nyhetens behag igen. Välbekant men samtidigt banbrytande.

Den här månaden beslutade jag mig alltså för att investera i Dying Light: Anniversary Edition från förra året och visst var jag rädd att splatterfesten från 2015 inte skulle ha åldrats med värdighet men jag hade tack och lov helt fel i mina farhågor för det här är fortfarande strålande. Visst är spelmekaniken något föråldrad, vilket lett till en och annan frustrerande död och kameran är ibland min största fiende, tillsammans med ett riktigt stökigt "inventory management" men euforin som uppstår när man drämmer till en dreglande kötthög så att allsköns kroppsvätskor stänker över skärmen är än i dag magnifikt morbid. Även om Harran var en relativt död kuliss så satte Techland ändå atmosfären och atmosfären är A och O här. För att kunna få ut så mycket som möjligt ur upplevelsen har jag avnjutit den lika belönande som besinningslösa zombieslakten i hörlurar och på en vådligt hög volym, helt emot alla läkares rekommendationer och rummet har förstås varit helt nedsläckt, alltså så pass mörkt att jag inte kunnat se handen framför mig innan jag slagit på TV:n. Jag har varit utvilad och fokuserad och jag har lämnat mobiltelefon långt utom räckhåll. Allra bäst har det varit när jag inte har ätit på hela dagen så att jag har känt det där riktiga suget i magen när paniken är som allra värst. Är det rimliga krav att ställa på sig själv för att bäst kunna avnjuta tidernas bästa zombie-lir? Absolut!

Jonas Mäki:
Pippa Funell: Take the Reigns
Efter att jag ryktat min fina pålle under en hel helg startade jag med glädje den briljanta favoriten Take the Reigns under gårdagen, igen och möttes av ren, total skräck. Min häst var död. Låg i stallet, adekvat till utseendet men olyckligtvis inte mycket mer livlig än en fossil. Jag grät, och mådde fysiskt illa under hela eftermiddagen. Aldrig mera Pippa!

Bäst Just Nu: Juni
Jonas Mäki har sprutat ned sin häst under hela juni. Men nu ör den död.

Henric Pettersson:
Dead by Daylight
Då jag ville göra ännu ett montage med roliga, snygga och knäppa videoklipp från Dead by Daylight i början av månaden, har detta spel än en gång spelats mest. Därutöver släpptes även det nya kapitlet, Resident Evil, i mitten av månaden, vilket lett till att jag spelat mängder av timmar som Leon, Jill och Nemesis. Ett underbart kapitel som bringar väldigt nya element till spelet som vi inte sett tidigare. Jag snackar såklart om zombier som vandrar runt på kartan och konsten att kunna tillverka chockgranater som kan blända mördaren. Detta var precis vad spelet behövde och som fan av Resident Evil är det såklart vansinnigt kul att spela som tre av de mest älskade karaktärerna från serien.

Patrik Severin:
Kingdom Come: Deliverance
Jag har haft nöjet att njuta av flera spel med historia som tema eller/och inramning under de gångna månaderna. Dessa har varierat i både upplägg, ton och design. Under juni har jag spenderat många timmar med Kingdom Come: Deliverance och dess extrainnehåll. Det är något alldeles unikt med miljöerna som Warhorse Studios målar upp framför mig. Världen känns levande och realistisk, ett exempel på det är när jag vandrade genom skogarna. De har lyckats väl med att bygga upp alla lagren av en skog från marken med sin vegetation till trädens kronor. Även om mängden djur vi normalt förknippar med en skog saknas är det en av de mer realistiska försöken jag sett. Berättelsen är också välgjord och jag uppskattar hur den låter dig lära dig allt från att läsa till att slåss. Innan det kom ut på marknaden var jag skeptisk till att bygga ett realistiskt rollspel av den här typen. Idag är jag istället glad att de vågade och ser fram emot uppföljaren.

Niclas Wallin:
NHL 21
När det är mycket i görningen i livet och orken att ta tag i något annat spel som ligger i min backlog inte riktigt finns där, när jag bara behöver spela något simpelt och koppla bort hjärnan ett tag, det är då jag spelar NHL och Fifa som mest. Nej, NHL 21 är inte så bra som jag hoppas att varje årliga utgåva ska vara, inte ens i närheten av så bra som det faktiskt borde vara vid det här laget. Det märks att de inte får samma budget som Fifa och det är synd. Jag älskar hockey mer än någon annan sport och EA:s hockey är ju det enda som finns att tillgå när suget smyger sig på och det lär inte ändras inom en överskådlig tid. Men trots att det är fult som stryk, klumpig mekanik och hopplös artificiell intelligens så är det ändå oftast otroligt kul. Särskilt att spela Be a pro, det är något speciellt med att skapa sin talang, kriga om att draftas så högt som möjligt och sen slutligen sätta det där första målet i NHL. Sådant man drömde om som liten grabb. Det blev ju aldrig något proffs av mig så jag lever ut min förlorade dröm i det här formatet istället. Törs man hoppas på att NHL 22 får lite uppdaterad grafik?

Bäst Just Nu: Juni
André har återbesökt City 17.

Johan Vahlström:
Pokémon Go
"Är du beroende?", frågade min fru medan jag spelade när jag borstade tänderna. "Nä", mumlade jag lite surt. Ingen vill ju kalla sig själv beroende, men frågan är om jag inte har blivit det Jag hade inte alls räknat med att komma tillbaka till det här spelet efter att ha slutat under år 2017. Men fyra år senare är jag helt fast igen. Det finns ju så mycket mer att göra nu än när spelet först släpptes. Det som helt tar upp min tid i spelet nu är PvP-läget och det är väl kanske tur att det finns ett maximalt antal matcher jag får spela per dag. Annars hade jag nog spelat non-stop. Förr gick jag bara runt och fångade monster och fyllde upp Pokédexet, men nu planerar jag för vad jag vill fånga och de måste ha bra egenskaper och allt. Jag är fast. Och sen gillar jag ju att leta efter Shinys. Spelet har problem för närvarande, men jag är likväl helt fast.

André Lamartine:
Half-Life 2: Episod 1 & Episod 2
Jag drömde om Half-Life: Episod 3 häromdagen och det är inte första gången. Episoden som aldrig blev av har istället spelats upp som febriga fantasier om Borealis och krossade Combine-kranier under en vrålvarm sommarnatt och suget efter att återvända till City 17 infann sig därmed direkt, vilket ledde till att jag plöjde igenom tvåan och samtliga episoder på tre dagar. Intensivt, men det var det värt. Att återvända till uppföljaren tio år senare har gjort att jag har uppskattat Valves geniala speldesign med helt nya ögon och även om tvåan har åldrats något är det fortfarande inget snack om saken; Half-Life 2 är ett mästerverk från början till slut, som än idag får spelaren att känna sig som den häftigaste tuffingen i världen. I synnerhet kändes episoderna som helt nya spel då jag knappt kom ihåg vad som hände i dessa (annat än världshistoriens största cliffhanger) och jag njöt av expansioner som om jag aldrig har spelat dem. Nu borde jag helt klart ta tag i saken och skaffa mig Alyx, som ju är det närmaste vi kommer Half-Life 3 fram tills miraklet väl sker.

Olof Westerberg:
Resident Evil Village
Jag inledde sommaren med en skräckfylld resa till Östeuropa och återigen gick det upp för mig att Resident Evil är en av mina absoluta favoritserier. Jag tenderar alltid att glömma det, jag vet inte varför. Kanske för att det är så obehagliga spel att jag raderar ut dem ur minnet så fort jag är färdig, för att få sova i fred om natten. Därför uppskattade jag också denna dels större fokus på action i motsättning till sjuans något tröttsamt kroniska "göm dig under sängen/i garderoben/bakom dörren-skräck". Det närmast perfekta tempot, de tunga striderna, fantasifulla karaktärerna och väldesignade miljöerna höll mig naglad vid skärmen från start till slut, och skräckmomenten kändes aldrig oöverkomliga för min nervösa läggning. Förutom "du vet vems" hus. Herregud. Minnena därifrån kommer väcka mig kallsvettig klockan tre på natten i åratal framöver; det traumat blir jag nog aldrig kvitt.

Johan Mackegård:
Sea of Thieves
Jag ska vara helt ärlig här. Jag har aldrig varit mycket av en PC-spelare och har heller inte ägt någon av Microsofts konsoler sedan Xbox 360. Således har jag faktiskt inte spelat en sekund av Rares sjörövarsandlåda och hur mycket jag än skulle vilja kasta mig ut bland vågorna i min alldeles egna lilla segelbåt så talar det mesta för att jag själv aldrig kommer att få uppleva Sea of Thieves. "Är det inte märkligt att då lyfta fram just Sea of Thieves som ditt bidrag till artikeln om vad ni spelar mest just nu", tänker du kanske då? Svaret på den frågan stavas Twitch. För det är där, hos en riktigt hygglig livestreamare, som jag har spenderat många kvällar på sistone och jag är banne mig helt förälskad i världen, situationerna, friheten och möjligheterna som kan göra vem som helst till Jack Sparrow för ett ögonblick. Det kanske egentligen är lika bra att jag nöjer mig med att bara titta på den här gången för om jag faktiskt skulle ta steget och hissa segel, lätta ankar och ge mig ut på de sju haven så är risken överhängande att jag snabbt skulle falla pladask och inse att jag inte alls är den piratlegend som jag så innerligt önskar att jag vore och att piratlivet inte är för mig. Det kanske är bäst att sitta ner i båten och fortsätta drömma.

Adam Holmberg:
Metro Exodus
Jag har återvänt till postapokalypsen med Metro Exodus: Enhanced Edition under den gångna månaden. Tyvärr har jag i den rådande chip-bristen inte fått tag i ett toppmodernt grafikkort till min PC för denna versionen, utan jag har suttit på Xbox Series X och avnjutit den svit av uppgraderingar som finns att beskåda; Strålspårad global belysning som ger för det mesta en mycket mer realistisk spridning av ljus, skuggor och färgåtergivning. Det är imponerande vad 4A Games lyckats klämma fram samtidigt som de gått till silkeslena 60 bilder per sekund. Även om jag fortfarande märker vissa visuella buggar med denna nya version av spelet där belysningen ibland inte fungerar korrekt, så är mitt personliga favoritspel från 2019 fortfarande väl värt att återvända till. Att gå från seriens ikoniska tunnlar till lite mer öppna landskap med mer tyngd lagd på överlevnad och taktik var ett utmärkt val och också en ursäkt att producera ett av de tekniskt mest imponerande spelen som släppts på senare år.

Bäst Just Nu: Juni
Chefredaktör Hegevall har verkligen fastnat för Automobilista 2 sedan 1.2-uppdateringen.

Marcus Persson:
Diablo III: Reaper of Souls
Den tjugotredje säsongen i ordningen har några veckor kvar och med snart tusen paragonpoäng under skägget så fortsätter jag likt besatt att klubba monster så det står härliga till. Min senaste karaktär i ordningen, den mustiga och manliga Thundarr är en sköldsvingande Captain America kopia som med eld och stål förintar ondskans legioner! Den där härliga känslan av att besegra bossar på löpande band med ständigt stegrande svårighetsgrad i den eviga jakten på marginellt bättre utrustning är farligt tillfredsställande. Där finns helt enkelt inget slut på monsterslakten. Säsong tjugofyra är tänkt att gå av stapeln någon gång under augusti och jag är redan spänd av förväntan och längtar som ett barn på julafton efter att få jaga rätt på alla ethereal-vapen. Ljuvligt underhållande grind-loop som aldrig slutar ge.

Vilken titel har du tillbringat mest tid med under juni?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy