När sparfilerna försvinner

Petter Hegevall:
Min värsta sparfilsförlust handlar inte om buggiga spel eller minneskort som inte gjort sitt jobb utan om min egen idioti. För detta var under min första genomspelning av Resident Evil till Playstation, för 900 år sedan. Jag var konstant på helspänn, livrädd - vilket innebar att det tog en himla massa tid att komma till uthuset och den underjordiska forskningskammaren där den där enorma hajen simmade runt. Du minns... Där vi skulle tömma bassängen på vatten för att kunna nå brytaren på insidan av poolen. Där sparade jag, eller där omkring i alla fall - för att sedan plocka med minneskortet till skolan då jag på håltimme skulle visa klasskompisen Johan hur lång jag kommit. Men jag ramlade på min gamla militärcykel på väg dit, och lyckades tappa minneskortshelvetet. När detta väl uppdagades minns jag tydligt hur mitt avgrundsvrål ekade över hela länet. En annan "klassiker" var när jag efter cirka 15 timmar i praktbesvikelsen Cyberpunk 2077 skulle starta spelet en helt vanlig tisdagskväll och möttes av ett tomt spel, tom fil. CD Projekts haussade luftslott hade på helt eget bevåg raderat allt jag gjort, och i och med detta lade jag ned mitt Cyberpunkande för all tänkbar framtid. Någon jävvla måtta får det ändå lov att vara.

Henric Pettersson:
Jag har varit relativt skonad från förluster av sparfiler men jag minns särskilt ett spel jag miste mina framsteg i, och när det kändes som att världen raserades. Jag var kanske 10 år när jag spelade mängder av Harry Potter: Quidditch World Cup till Gamecube. Och då menar jag verkligen mängder. Jag hade spelat alla kupper förutom den sista. Mer exakt hade jag bara finalen kvar, om jag minns rätt. Jag hade pausat och sparat mitt spel precis innan den avgörande matchen och när jag nästa dag tänkte sätta mig ned i min brors säng för att spela på den lilla, lilla tjock-TV:n upptäckte jag att allt var borta. Jag förstod ingenting och tänkte att det måste vara något fel på spelet och gick in i konsolens lista på sparfiler. Där fanns sparfilerna till Super Mario Sunshine, Spider-Man, Pokémon XD: Gale of Darkness, Sonic Heroes och alla mina andra spel. Men sparfilen till Harry Potter: Quidditch World Cup... Den var borta.

Precis då mindes jag hur jag och min storebror hade bråkat dagen innan. Glåpord och slag hade utdelats till varandra. Och jag visste då att min bror inte kunde ge tillbaka på ett värre sätt än att radera min sparfil då han mycket väl visste hur lång tid detta hade tagit mig och hur exalterad jag var över att förhoppningsvis gå segrande ur samtliga kupper. Jag skrek. Blev fullkomligt vansinnig och sprang tjutandes ned till pappa som också hade följt denna Quidditch-resa och hejat vid min sida. Det kändes som att även han delade min sorg och vrede. Det var som om detta var hans eget favoritlag som hade diskats ur en turnering på orättvisa skäl. Brorsan fick en rejäl utskällning men sorgen bestod. Sparfilen var borta. Tiden jag hade investerat i spelet och den utmaning jag hade ställts inför bedömdes ur mitt perspektiv vara för stor för att göra om det. Jag klarade aldrig finalen mot Rumänien (eller vilket land det nu var...) och jag återvände aldrig till Quidditch igen. Allt var över.

Marie Liljegren:
Detta är en ren och skär dödssynd inom spel. Finns inget som får mig mer vansinnig, klart värre än alla andra buggar jag kan tänka mig. Här snackar vi timmar efter timmar av blod, svett och tårar. Ja, ja kanske inte mitt eget blod men mycket blod har flutit på skärmen och allt helt i onödan. Känns som man blivit bestulen på en stor del av ens liv när man verkligen gått in i ett spel och sen upptäcker att allt du kämpat med är borta. I detta fall väcks alltid total nattsvart vrede och aldrig har min älskade konsol blivit kallad för allt mellan himmel och jord som hade fått hans tidigare utgåvor att rodna av skam. Detta har hänt tack och lov vid ett fåtal tillfällen, de mest svidande var vid två spel som sitter djupt kvar i mitt minne. Den första var Zelda The Wind Waker och det andra var Tomb Raider Definitive Edition till Xbox One. Medans Zeldaspelet får skyllas på dåliga billiga speltillbehör trillar det bort med Tomb Raider. Grrrr säger jag bara. Jag minns inte hur många timmar jag spelat som vår blodiga smutsiga hjältinna Lara som trots allt lyckades hålla sig snygg i håret genom vårat äventyr. Men det var många. Och jag borde kanske förklara att jag aldrig springer genom ett spel. Jag är metodisk som få och jag har dammsugarbyxorna på mig som den ubernörd jag är. Gotta catch' em all!

Timmar av utforskning på jakt efter att få alla områden till 100%, alla utmaningar, alla gömda ting och alla troféer avkryssade. Jag satt till sena natten och var så satans nöjd med mig själv. Så jag satte mig och sparade vid en öppen eld innan jag stängde av mitt spel och kröp i säng. Dagen efter när suget efter spelet blev för stort startade jag igång det och möttes av en tom sparfil. Kommer ihåg att jag i ren frustration lipade en släng, men dock i smyg. I familjen Wilander visar vi inga känslor för pappa Jörgen har inte uppfostrat några mesar så det så! Trots att jag har det sämsta tålamodet på denna sida västkusten så tog jag beslutet att detta inte skulle stoppa mig. Jag satte mig lugnt tillrätta efter att ha kränkt min konsol, min TV och min handkontroll med några väl valda icke skrivbara fraser och började om. Jag spelade som en tok hela natten och sparade typ hela tiden. Jag sprang och besökte dessa jäkla eldstäder lika ofta som en man med retad röv och stressat tarmsystem, typ hela tiden och när solen började gå upp utanför mitt fönster sparade jag en sista gång innan jag somnade nöjd med att jag spelat ikapp mig. Morgonen efter när jag satte på konsolen igen så var sparfilen... Tom!

Murder Death Kill som min käre vän Simon Phoenix skulle säga. Jag har aldrig sabbat något i ren ilska förutom en handkontroll som nästan fick sin sladd avbiten, men aldrig har både en konsol och en TV levt på raden till total utrotning innan. Och efter denna incident spelade jag aldrig mer på min Xbox One. Den dammades av, packades ner i sin låda och en annons lades ut på Facebook innan en kille från Borås kom och hämtade den. Så går det när du jävlas med Marie "Bad Ass Bitch" Liljegren. Vill dock informera att jag innan detta spelat Tomb Raider Definitive Edition på min Playstation 4 flertal gånger utan ett enda problem så ni som läser detta som aldrig spelat det inte tror att det är en vanlig förekommande bugg på alla konsoler, denna bugg verkar bara finnas på krysslådan.

Patrik Severin:
Mina två värsta exempel var rätt jobbiga när de skedde. Det första exemplet var ett spel jag spelade i slutet på 1990-talet. Det var ett rymdkrigsstrategispel vars namn jag tyvärr glömt bort. Spelet kunde spelas över ett antal hundra timmar i en stor kampanj. Jag hade spelat i runda slängar 100-150 timmar på min sparfil. Jag hade valt den största skalan på nivån också. Sen en dag så var den korrupt. Detta spel sparade inte automatiskt som exempelvis Total War gör vid varje omgång. Jag hade då ungefär samma speltid kvar på kampanjen innan jag var färdig. Jag undrar ibland om jag vunnit den kampanjen idag då den var så oviss och underhållande.

Mitt andra exempel var förlusten av en 250 timmar sparfil i spelet X3: Terran Conflict. Hela mitt ekonomiska imperium var bortraderat. Spelet fungerar som en sandlåda där man ackumulerar resurser, gör uppdrag, bygger rymdstationer och manipulerar ekonomin. Du kan också bygga enorma flottor och strida om galaxens resurser. Spelet är väldigt öppet och fritt vilket lämpar sig väl om man bara vill slukas upp av en värld. Det är enspelarversionen av Eve: Online kan man säga i vissa avseenden även om de fungerar lite olika. Även om jag idag spelar X4: Foundations minns jag den där sparfilen. Tack och lov är spelen så olika vid varje genomspelning att man ändå inte slänger spelet i soptunnan vid en sådan incident.

Niclas Wallin:
Jag har varit relativt förskonad från detta ska jag ärligt säga, något jag givetvis är glad för. Ett redigt haveri finns det dock och det är ett minne som än idag hemsöker mig lite då och då. När jag skaffade min första Xbox 360 i slutet av 2008 så var det första spelet jag köpte Fifa 09, jag satte igång med en karriär, döpte min manager till något kreativt men antagligen ganska barnsligt i vanlig ordning. Tog över Grimsby Town i engelska League Two med minimal budget och spelare som knappt kunde passa bollen en meter. Det fanns med andra ord mycket att göra och jag spenderade två säsonger i gärdsgården som är League Two med att bygga om laget och sätta min spelidé. Tog sedan klivet upp i League One där jag nästan åkte ur igen, men lyckades hålla kvar laget och byggde vidare, sakta men säkert. Tredje säsongen tog jag laget till Championship där jag med mycket gnet och fulspel höll laget kvar mot alla odds. Där harvade vi runt i ytterligare två säsonger innan det tog fart. Helt plötsligt var Grimsby Town ett topplag stormandes mot Premier League!

Så drog det då ihop sig till ett avgörande, en plats upp till Premier League stod på spel och efter att ha klantat bort förstaplatsen så krävdes det seger för att knipa den åtråvärda andraplatsen i den allra sista omgången. Det började bra, i halvtid hade vi gått upp i en stabil 3-0 ledning och allt såg mycket bra ut. Det är då spelet för första gången någonsin hänger sig. Inget funkar och jag får starta om konsolen. När jag sen startar upp Fifa 09 och ska in på min karriär så finns inte längre något kvar där. Allt är borta. Vi snackar hundratals timmar som försvann på en svinblink. Jag har än idag ingen förklaring till hur detta kunde hända och det har som tur är inte hänt igen. Det svider dock lite fortfarande när jag tänker tillbaka på det. Det var mycket nära att jag lade ner Fifa för gott efter det.

Måns Lindman:
Typ 300 timmar i Skyrim. Nära max level, 80-ish. Livet är rätt gött och erfarenhet sprutar ur mina kattöron. Min Khajiit, Pussy Thundercat har sett världen och slaktat det mesta den har att erbjuda. Skärmen blinkar till och datorn startar plötsligt om, mitt i ett skönt barhäng i Winterhold. Katastroftankarna kommer men jag tänker att, ja ja jag förlorar kanske en timma. Säkert inte ens det. Livet har ändå en tendens att lösa sig till slut. Hårddisken låter som en vinkelslip för att sedan varva ned och istället ge ifrån sig klickande läten. Windowsloggan kommer upp men fryser direkt. Svettdropparna börja komma nu och pulsen rusar. Jag trycker med skakande pekfinger på strömknappen, bak på strömaggregatet och tänker att nu jävlar så skall jag chockstarta skiten. Felsäkert läge. We meet again old friend! Men kom igen, återskapa till sista fungerande läge nu då! Budskapet på skärmen är för evigt inpräntat i mitt huvud "Operating system not found". Ridå.

Jonas Mäki:
Det finns så många hemska historier att det nästan gör ont att tänka på, men något år in under den första Playstation-eran började det dyka upp minneskort som hade flera "sidor", där varje sida var ett nytt minneskort. Ett av de bästa hade hela åtta stycken och man valde mellan dem genom genom att trycka på en knapp varpå orimligt otydliga lysdioder indikerade vilken som var aktiv. Eftersom en del spel tog ohemult mycket utrymme i anspråk, blev det snabbt dyrt att skaffa flera originalminneskort från Sony, och jag införskaffade piratlösningen med åtta sidor. För att slippa skyffla minneskort, bestämde jag mig för att flytta alla mina fem minneskort in till det nya jättestora. Det gick kanonbra, även om det tog lite tid, tills det var dags för minneskort fem. Plötsligt slocknade alla dioderna på piratkortet. Lite nervöst började jag trycka på knappen för att se om det bara var glapp eller något som skulle gå till sig, men icke.

Kortet reagerade inte på knapptryck och var stendött. Jag jobbade på Ericsson vid den här tiden och tog med det på jobbet för att i en ESD-säker omgivning öppna det och se om det var något jag kunde göra (en sprucken lödning hade jag lätt kunnat fixa), men icke. Det var en usel kopia till minneskort med komponenterna fastlackade på kortet så ingenting gick att göra. Sakta men säkert gick det upp för mig att runt två år av spelande till Playstation var borta för alltid. Jag fick tigga till mig sparfiler från polare för att hjälpligt kunna återfå det som gått förlorat - men det var ju inte mina grejer och jag minns speciellt att den enorma kortsamlingen i Final Fantasy VIII kändes direkt grym och väcker än idag ett närmast instinktivt obehag bara av att tänka på eländet.