Soffpotatisar och bisarra Gamertags

Den mesta kryddan läggs på multiplayerspel nu för tiden. Du ska spela med osynliga ansikten, med främlingar som du bara kan namnet på genom deras skrattretande dåliga gamertags. Och jo, du har också en skrattretande sådan även om du kanske inte är medveten om det. Vi är ungefär lika påhittiga som när vi skaffade en hotmailadress en gång i tiden, och varje gång du är inne i en butik och en säljare frågar efter din mailadress står du där med röda kinder och stammar fram den som en gång lät så häftig när du var en hipp tonåring men som idag när du passerat trettio och är en ansvarsfull så kallad vuxen, med fru och fem bortskämda ungar kanske inte speglar den du är idag.

Vad sägs om "[email protected]" [email protected]"? Precis som hotmailadresserna fick oss att låta hetare än vi var, precis detsamma gör våra gamertags med oss. Vi väljer namn som ska sätta lite respekt i våra motståndare, lite skräck, namn som @Lordofdarkness, @Masterofkills och @Headshots666. Att det döljer sig en finnig 12-åring, en tanig vapenvägrare i sina bästa år och en medelålders undersköterska som heter Ylva med taxöron bakom namnen är det ingen som vet. Själv valde jag namnet MizzJezebel vilket i mina öron lät lite exotiskt och världsvant och inte som den 40-åriga bambatant jag faktiskt är som spenderar min fritid framför tv-spel och B-filmer som en riktig ärketönt. Alltså långt ifrån det där exotiska namnet som man kan komma.

Varje gång jag läser någons namn blir jag sjukt nyfiken på vem som döljer sig bakom namnet, är han/hon så blodtörstig som de låter? Eller är det Brylkräm-Leif som sitter och dricker avslagen burköl som han balanserar på sin väl tilltagna kagge medans han pressar upp bautaprillan med tungspetsen samtidigt som han aggressivt styr runt sin gubbe på skärmen? Eller är det Pelle som kan räkna sina brösthår på ena handens fingrar och sover med nattlampa för att mörkret skrämmer mer än han vill erkänna trots han fyllt hela sexton år? Borde kanske lyssnat på mamsen när hon sa att Resident Evil kommer ge dig mardrömmar. Kanske borde våra namn spegla de vi är? @tröttpappasomaldrigfårspela? @missarmeränjagträffar? @endajagfårstyraärfjärrkontrollen?

Själv undviker jag multiplayer som pesten. Vet egentligen inte varför, men det började med att vi bodde i ett hus på landet med bara ett ynkligt ömtåligt mobilt bredband som uppkoppling och det är ju verkligen inget som stärker önskan att försöka spela uppkopplat på. Laggen från helvetet fick det att se ut som ens karaktär rörde sig i ultrarapid och döden kom innan man knappt hunnit röra vid styrspaken de flesta gånger. Sen är jag väl av bilden att alla som spelar på nätet gjort det så länge att de verkligen är specialister vid det här laget och man vill ju trots allt inte se ut som en idiot, en Noob. En idiot som knappt vet vad han ska göra, och vad värre är, en idiot som får laget att förlora stort. Vad jag däremot gillar är riktiga co-op-spel där din medspelare sitter i soffan bredvid dig. Man vill ju se den man krigar emot, den man förgör. Man vill häckla som den kassa vinnare man är och man vill avreagera sig på någon som den grymt dåliga förlorare man är. Man vill kunna boxa nån på armen som har den dåliga smaken att dö så man själv får riskera sitt liv för att släpa hans kassa lekamen till säkerhet.

Och framför allt vill man ha en trygg klippa vid sin sida när man kör läskiga spel, för när man inte är ensam där i mörkret så förvandlas denna lilla kissekatt till en, nja lejon är väl att ta i, men en Surikat iallafall med hyfsade klor. Och just nu kan jag sakna det för det känns som en brist på riktigt bra co-op spel för tillfället. Min absoluta favorit bland co-op spelen är Resident Evil 5. Kan inte räkna hur många gånger jag kört igenom det med en kompis, men det är hutlöst många gånger. Finns inte mycket som går upp emot att rusa in i ett rum först och roffa åt sig allt i ammunitionsväg, även skott till vapen du inte ens har i din ägo utan som råkar vara till din partners vapen. Majsan, den mänskliga dammsugaren!

Sen har vi den fantastiska Gears of War-serien som var helt magisk att köra co-op på, även om jag helst av allt ville stänga av de tillfällen man splittrades i spelet och visste att ens sidekick inte kunde komma till ens räddning om det så behövdes. Sen minns jag Left4Dead med rännskit men med värme, även om det stressade ihjäl mig och gav mig den berömda ryckningen under ögat halva min semester. Att gå runt och se ut som om man ska börja spela på sin läpp vilken minut som helst är ingen tilltalande look kan jag lova. Sen gillade jag verkligen Army of Two som tog co-op till det som det ska vara, ett äkta samarbetsspel, där två blir ett. Att kunna pimpa sina vapen fick ju verkligen min inre kärring att gå igång. Lite som att köpa ny inredning och gardiner, fastän guldpläterade pickadoller och neonrosa hagelbrakare. Sen var jag såld på Rainbow Six Las Vegas som tilltalar min taktiska fega sida något enormt. Som den fega lilla råtta jag är kör jag alltid taktiskt och gillar att ta fiender med överraskning, gärna bakifrån. Hm, det lät inte bra. Jag menar ju attackera när de minst anar det. Flanka och segra.

Mina senaste co-op-spel är Borderlands 3 och A Way Out, Och visst gillar jag Borderlands 3 men jag vill ha lite story när jag lirar, iallafall om jag ska fastna. Annars blir det bara ströspelat för min del och jag tröttnar snabbt och ibland känns Borderlands bara som den ständiga jakten på ett bättre vapen. A Way Out gillade jag också, så nu blir det att investera i Fares nya It Takes Two. Men mest av allt är jag sugen på något bra actionspel i co-op. Nått spännande, men kanske inget som inkluderar fyra trosbyten per spelkväll. Nått som kanske inte får mig att återfå min ögonryckning som fick mig att likna Manson och som fick mina händer att darra likt Muhammad Ali.
där exotiska namnet som man kan komma.

Så ge nu Majsan lite goa tips, det är ni bra på. Vad ska jag spela? Vilka goa co-op-spel har jag missat? Sen när jag ändå har eran uppmärksamhet, snälla dela med er om lite pinsamma hotmailadresser och Gamertags är ni söta. Jag vet att ni har dom precis som jag. Om det känns bättre kan jag ju erkänna att jag en gång i tiden hade blondybiatch78@ som mailadress. Vet inte hur jag tänkte. Så fram med era pinsamheter nu så jag slipper skämmas i min ensamhet.