Svenska
Gamereactor
artiklar

Enastående Eskapism (2)

I andra delen av vår Enastående Eskapism-serie presenterar Olof sina favoritspel med bäst atmosfär...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag är en sån där lillgammal farbror som åtminstone vill försöka definiera atmosfär i spel innan jag börjar skriva om det. Jag tänker att det blir väl roligare då, om man vet vad jag menar innan jag ger mig i kast med att skriva en helt artikel om ämnet. Jag funderade därför först kring aspekter som musik, och tänkte att det är förstås viktigt, men många atmosfäriska spel leker hellre med tystnad. Jag gick vidare till grafik och absolut, det borde ju funka som kriterium men kanske snarare grafisk design då; det är mer tidlöst. Likväl saknar många designmässigt snygga spel det där allomfattande atmosfäriska, det som är så svårt att sätta fingret på.

När jag sen gav upp det hopplösa företaget att dela in atmosfär i skilda begrepp och istället gav mig på en sammanfattning, då kom jag fram till devisen "en värld man vill leva i". Men inte heller det duger. Ingen vill väl leva i till exempel City 17:s regimliknande samhälle, eller det gotiska Yharnam för den delen? Till slut förstod jag att jag haft svaret framför ögonen hela tiden - eskapism! En virtuell värld jag inte nödvändigtvis vill fly till, men som helt stänger ute den egna. För mig är det atmosfär, och här nedan kommer mina favoritspel som gör det allra bäst.

Här hittar du den första delen av denna artikelföljetong: Länk

Enastående Eskapism (2)
Detta är en annons:

Half-Life 2
När jag tänker tillbaka på Half Life 2 idag så är det i princip bara en enda, diffust utsträckt ögonblicksbild som sammanfattar varför det - i mina ögon - fortfarande är världens bästa spel. Gordon befinner sig någonstans i början av äventyret. Känslan av frihet efter att med minimal marginal och Barneys hjälp ha undkommit stadens kontrollstationer paras med fortsatt osäkerhet och hotfullhet. Ett tåg noterar inte min framfart utan fortsätter som att jag aldrig stått i dess väg. Det luktar svavel och sticker i näsan när HEV-dräktens geigermätare varnar mig för radioaktivt avfall. Jag har nyss trätt in bakom kulissen på den fattigvärld som jag först lotsats genom, och jag får för första gången syna sömmarna i det överväldigande stadsmaskineriet. Jag har tagit mina första steg i världens i särklass mest atmosfärtunga äventyr.

Enastående Eskapism (2)

Animal Crossing: New Horizons
När Animal Crossing släpptes förra året jobbade jag som lärare i en stad som ligger en 55-minuters tågresa bort. Fram till dess hade jag bara sporadiskt haft med min Switch på tåget, det kändes lite otympligt att trängas med konsol och eventuellt laddare bland stressade, morgontrötta resenärer. Men med Animal Crossing förändrades det. Varje morgon 06.35 knep jag hörnplatsen i den tysta kupén, tog på mig lurarna och med öppningsmusiken liksom förflyttades bort. Jag följde soluppgången både utanför fönstret och över min ö på skärmen, och all den stress och oro inför det oförutsägbara (nej, jag var väl inte särskilt lämpad för det yrket) som jag föreställde mig potentiellt kunde ske under dagen - allt det försvann i den trygghet som var rutinen på ön. Efter att jag hälsat på mina invånare, samlat ihop dagens skörd av frukter och fiskat ett par svarta havsabborrar så kände jag mig plötsligt redo för ännu en arbetsdag. Även om jag tyvärr inte spelar New Horizons lika frekvent längre så kan frugan fortfarande be mig att spela lite i soffan på kvällen, bara för att hon ska få slumra till de mjuka melodierna och ljudet av karaktärernas röster.

Enastående Eskapism (2)
Detta är en annons:

Tony Hawk's Pro Skater 2
Jag har få så kallade "ströspel", spel som jag bara sätter på för att inte göra något speciellt och bara glida runt. Spel som inte kräver något av en utan bara ger och ger. Tony Hawk's Pro Skater 2 är ett sånt, och nu med nyutgåvan till PS5 återupptäcker jag den känslan varje kväll. I regel väljer jag hangar- eller skolbanan, dem kan jag utan och innan, och försöker sätta omöjliga high scores utan en tanke på att jag egentligen är rätt usel. Det är bara något med följsamheten i animationerna, precisionen i kontrollen, de avklippta laddningstiderna tillsammans med de minutiöst utvalda (gamla) låtarna som ger mig en känsla av närmast total tyngdlöshet.

Enastående Eskapism (2)

Cyberpunk 2077
Jag var (och är) rejält kluven till Cyberpunk 2077 som spel. Framförallt märkte jag det i hur jag så småningom spelade. Jag började undvika fotgängare för att deras beteende bröt illusionen av en levande stad, sen slutade jag göra uppdrag för att buggar bröt illusionen av levande stad, sen slutade jag att utforska kartan bortanför bilvägarna för att det bröt... ja ni förstår nu. Det var som att min vilja att det skulle vara bra bara tillät mig att göra en enda sak, nämligen att köra bil, i knapp snigelfart, i förstapersonsperspektiv med Pacific Dreams-kanalen på radion. Bara då, med den begränsningen, var spelet och staden allt vad jag ville att det skulle vara. För att köra genom Night City - på natten - med Grimes och Point Break Candy på bilstereon, och se hur neonljuset reflekterades och spelade över gatorna, det var som att äntligen få uppleva en visuell och (knappt) spelbar representation av William Gibsons 80-tals futuristiska vision.

Enastående Eskapism (2)

Persona 5 Royal
När jag blev satt på att recensera Persona 5 Royal så började jag svettas ordentligt. Visserligen var frugan på långresa till Indien (detta var precis, precis innan Corona) och jag hade sportlov från skolan, men jag hade också läst att spelet var närmare 120 timmar långt. Jag hade en vecka på mig. Min uträkning sade att jag behövde spela på 71% av dygnets alla timmar, och som nybliven recensent hade jag en principfast idé om att alla fall ge sig i kast med att försöka klara alla spel man recenserande. Nu hann jag inte trycka in mer än 35 timmar, vilket jag i efterhand ändå får applådera mig själv för, men förutsättningen bidrog verkligen till att jag levde mig in i Persona-världen. Framförallt var vardagarna intresseväckande på ett sätt som jag aldrig sett gestaltat i ett spel. Till skillnad från mitt krampaktigt pliktskyldiga verklighets-jag tillät jag karaktären Joker att inte bry sig ett dugg om att plugga. Det fanns så mycket annat att göra och uppleva. Istället för plugget tog jag ett deltidsjobb som kassapersonal på en snabbmatsrestaurang, strosade runt på Shibuya Crossing, åt ramen med mina vänner, åt världens största hamburgare och hyrde videofilmer som jag kollade på tills långt in på natten. Och proven? Alla rätt utan att plugga. Jag kände mig nästan cool på riktigt, och det säger väl något om atmosfär och inlevelse?

Enastående Eskapism (2)

Bloodborne
Mitt första spel någonsin i Soulsborne-genren och första gången jag fick smaka på den erkända, okristligt svåra spelmekaniken och svårighetsgraden. Precis som så många andra höll jag på och harvade i startområdet i säkert fyra-fem timmar, men där somliga gav upp upplevde jag att svårighetsgraden stämde så väl överens med atmosfären att det bara blev naturligt att jag dog 144 gånger på samma fiende. Hur kan en stad så mörk och ogästvänlig, så fylld av varulvar och uppretade bönder med högafflar och facklor vara något annat än en outhärdlig plats att vistas på? Visst, även jag tvingades ge upp ibland, och precis som med skräckspel i allmänhet kunde jag aldrig spela på kvällen och natten. Det blev liksom för påtagligt.

Trots den överhängande mörkertäta stämningen är det framförallt en liten detalj jag minns som bäst, och det är Bloodbornes fokus bort från ansiktena. Jag kan inte komma på något annat spel som använder detta grepp, i alla fall inte så effektivt. Jag minns liksom inte ett enda ansikte från Bloodborne, varken från min egen karaktär eller från fienderna jag har mött, och det är framförallt den avpersonaliserande detaljen som för mig blir synonym med hur obehagligt atmosfäriskt Yharnam är i stort.



Loading next content