Sämst: Dice

Dice har genom åren utvecklat flera minnesvärda spel som vi älskat innerligt där framför allt spelserien Battlefield hyllats av en hel spelvärld. Jag menar, Battlefield: Bad Company, Battlefield 2, Battlefield 3 (för att nämna ett par) - alla fantastiska spel som vi tillbringat hundratals timmar med. Det innebär dessvärre inte att spelstudion enbart levererat fenomenala spel. Inte alls. Och nu är det dags att kora de tre sämsta spelen från Dice.

Tidigare delar ur artikelföljetongen Sämst!:
Sämst: Sega
Sämst: Nintendo

Här hittar du artikelserien "Bäst":
Bäst: Total War
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom
Bäst: From Software
Bäst: Insomniac
Bäst: Rockstar
Bäst: Rare
Bäst: Konami
Bäst: Ubisoft
Bäst: Nintendo
Bäst: Tecmo
Bäst: Team 17
Bäst: Square Enix
Bäst: Namco
Bäst: Activision
Bäst: Suppermassive Games
Bäst: Sega

(3) Battlefield 4
När jag öppnar mitt spelbibliotek på Origin talar den totala speltiden klarspråk vad det gäller kvalitén i Battlefield 4. Medan både Battlefield 3 och Battlefield 1 överstiger 100 timmar, har jag inte spelat Battlefield 4 i mer än 21 timmar. Jag minns själv hur jag tröttnade snabbt. Med det sagt var det inte på något sätt ett ''dåligt'' spel, men det saknade inspiration. När föregångaren lanserades kändes det färskt och var rent grafiskt ett stort steg från Bad Company 2. Battlefield 4 släpptes tätt inpå trean och erbjöd inte många nyheter alls och jag minns särskilt den bedrövliga berättelsen som var över innan den ens hade börjat. Ingen av oss kan väl heller glömma den sanslöst stora mängden buggar och uppkopplingsproblem som spelet släpptes med och som avskräckte många spelare? Något som recensenter inte själva upptäckte i förväg utan delade ut höga betyg när det egentligen inte förtjänade det. Nu har förvisso många av de tekniska problemen lösts men i jämförelse med spelstudions andra titlar i serien, så finns det betydligt bättre spel.

(2) Star Wars: Battlefront 2
Medan föregångaren var en vattendelare hos många var de flesta tämligen överens om tvåan. Det var, hur man än vrider och vänder på det, en besvikelse. Till att börja med var berättelsen inte alls särskilt intressant och det hade varit lika bra att skippa den helt. Men bristerna som berättelsen drogs med bleknar i slutändan när man ser till mikrotransaktionerna som fullständigt förstörde spelet. Spelare som gladeligen pungade upp extra slantar för att öppna lådor fick en signifikant fördel och dräpte de som vägrade mikrotransaktioner gång på gång. Mikrotransaktioner var förvisso inte exklusivt för just Battlefront 2 men det var designat för att strategiskt tvinga spelare betala för lådorna. Alternativet var helt enkelt att tillbringa 40 timmar eller så - för att låsa upp en (!) hjälte. Nu har förvisso Dice backat från deras ursprungliga upplägg och Star Wars: Battlefront 2 är idag ett bättre spel. Det är dock svårt att bortse från den problematiska resan det tog att komma dit vi är idag. Dessutom var Battlefront 2 i slutändan inte ett mycket bättre spel än föregångaren och idag är det få som känner det minsta lilla behovet av att återvända till denna galax långt, långt borta. Åtminstone i form av Star Wars: Battlefront 2.

(1) Mirror's Edge: Catalyst
När Mirror's Edge släpptes 2008 var det ett unikt spel, helt olikt något annat spel vi tidigare sett. Med det sagt var det inte ett perfekt spel, men likväl var det ett intressant koncept som utgjordes av en välutvecklad grund med häftig design, musik och atmosfär. Därför såg vi otroligt mycket fram emot att se hur Dice skulle utveckla detta inför uppföljaren som släpptes åtta år senare. För fastän ettan var ett ''okej'' spel som bäst, såg vi enorma utvecklingspotentialer i uppföljaren. Att kuta och hoppa från skyskrapa till skyskrapa i en öppen spelvärld i sällskap av en mustig berättelse lät på förhand hur trevligt som helst och det går liksom inte komma ifrån det faktum att besvikelsen var enorm när vi väl satt där framför skärmen. Den öppna spelvärlden var nämligen urtrist och sidouppdragen var så pass ointressanta att de kändes som sysslor som måste göras. Inte heller fanns det någon känsla av belöning i det. Med den mer öppna spelvärlden öppnade spelet upp för mer avancerade strider men de sällan särskilt genomtänkta och resulterade i ett stridssystem som aldrig riktigt kändes som att det funkade. Bättre blev det inte heller i huvudberättelsen som led av ett oerhört ojämnt manus och jag spelade därför igenom berättelsen helt likgiltig. Det var förvisso kul att Faith fick lite mer personlighet, men det gjorde henne inte heller till en älskvärd karaktär. Mirror's Edge: Catalyst är ett klockrent exempel på ett spel där allt känns halvfärdigt, eller halvhjärtat. Utvecklarna har haft en idé som de sedan inte haft tillräckligt med vilja att uppfylla utan nöjde sig med ett ''äh, det får duga!''. Jag tror aldrig att jag spelat ett spel där jag känt mig så likgiltig som under min tid med Mirror's Edge: Catalyst.