En resande spelmurvels anekdoter: Shigeru + omedvetet industri-spionage

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Itagaki behövde min arm
Gabes smutsiga tröja

1997, min första spelmässa. Jag bjöds med, i egenskap av lokal spelrecensent för min hemstads lilla lokalblaska, till London för att gästa European Computer Trade Show (ECTS) 1997, som i mångt och mycket var en lysande, europeisk variant av dåtidens E3 och som idag tagits över av Gamescom, i Köln. Jag var 19 år. Aningslös. Hade aldrig varit på mässa förut, aldrig på en spelresa. Och även om min gamla gubbhjärna i mångt och mycket enbart påminner om sump, idag, minns jag massa detaljer kring denna resa med stor tydlighet, vilket man absolut kan ifrågasätta - med tanke på att jag numer sällan minns var jag bor, eller hur mina egna barn ser ut.

Nintendo Sverige, Bergsala, och deras dåvarande presschef Annika, skickade upp biljetter till mig och jag minns hur spänd jag var inför att äntligen få komma iväg, kura runt på ett svettigt mässgolv och verkligen få se vad spelvärlden skulle komma att erbjuda de kommande 12 månaderna. På plats i London blev jag dessutom tillfrågad om jag ville smygkika på det nyligen utannonserade Zelda till Nintendo 64 och efter det även intervjua självaste Shigeru Miyamoto. Jag hade bara skrivit om spel i ett par år vid det här laget, och inte för någon särskilt stor tidning men på den tiden övervärderades verkligen räckvidd mot en bred målgrupp, som vår lokaltidning i Östersund en gång hade (cirka 45 000 dagliga läsare), och eftersom svensk spelpress var sparsmakat tunn på den här tiden fick jag en av två intervjumöjligheter med mannen bakom allt från Mario till Zelda. Och jag minns hur nervositeten satte in redan 24 timmar innan frågestunden skulle inledas.

Jag skulle komma att få intervjua Shigeru ett par gånger till, de följande åren, men det var såklart något alldeles extra särskilt med första gången jag klev in i det där kritvita rummet på övervåningen till Nintendos väl utbyggda ECTS 97-monter och såg en glad och sprallig Miyamoto sitta i en liten soffa, med Marios välkända nuna över hela tröjbröstet. Jag minns mycket väl min första fråga, om hur han såg på problematiken kontra möjligheterna i att göra Zelda till ett 3D-äventyr efter alla år som pannkaksplatta pixlar och jag minns att svaret var långt och uttömmande, via hans tolk. Jag minns också att jag inte ens hann börja ställa min andra fråga innan Shigerus tolk frågade vilken modell på (Casio) G-Shock jag hade runt min vänstra handled och om Miyamoto-San kunde få prova den?

I samma sekund som hans tolk myntade frågan släppte all nervositet, för redan ett par minuter in i intervjun blottade Shigeru sitt barnasinne och sin nördiga syn på samlarprylar, och det var och är naturligtvis ingenting som jag har några bekymmer med att känna igen mig i. Jag bar, om jag inte missminner mig, en knallgul specialutgåva av G-Shock som jag hade köpt begagnad, och innan jag visst ordet av började Miyamoto prata digitalklockor med mig, och berättade att han börjat spela banjo och att det var det roligaste han visste. När jag frågade vilka andra sysslor han pysslade med på fritiden svarade han "Jag äskar att simma" och fortsatte berätta om utvecklingen av Ocarina of Time, vad hans team siktade på, hur ambitionsnivån såg ut och när det skulle släppas. Vi pratade även mycket om Nintendo 64 i allmänhet och Super Mario 64 och dess briljans i synnerhet. Jag minns hur bra Ocarina såg ut, då. Jag tyckte att det verkade vara alldeles, alldeles fantastiskt - något som spelet naturligtvis också levde upp till, med råge, ett drygt år senare.

Dagen efter, under ett möte med Codemasters som var på plats tillsammans med det skotska rallyässet Colin McRae för att visa upp kommande Colin McRae Rally hörde jag två äldre herrar i utkanten av mässbåset prata om en intern, topphemlig demonstration av Dreamcast-prototypen, som skulle ske senare samma kväll på ett hotell en halvmil bort från mässhallen. Segas 128-bitars-konsol var fortfarande drygt ett år bort men den var ju såklart redan utannonserad och skulle nu alltså visas upp för europeiska Sega-chefer i ett tidigt skede. Jag förstår ärligt talat inte riktigt hur tankarna gick i mitt huvud, då, men jag vet i alla fall med stor tydlighet att jag direkt bestämde mig för att försöka nästla mig in på den där visningen, med alla tänkbara medel, tricks och lögner. Idag, om det hade skett nu, hade jag naturligtvis först och främst tänkt på eventuella följder och den problematik som ett sådant försök till industrispionage hade lett till, men som 19-åring såg jag helt enkelt inte särskilt många hinder. När jag dessutom hittade ett visitkort i Segas egen monter där det stod namnet på vad jag utgick från var en tysk Sega-anställd, kändes det som om jag inte skulle kunna misslyckas.

Tillbaka på hotellet fick jag med mig den skrynkligt pösiga kavaj som jag trots allt lyckats packa med mig, den enda jag ägde. Jag hade lyckats nosa reda på hotellets namn under min dag på ECTS-mässan, åkte taxi dit och kunde efter att ha frågat runt lite på hotellet hitta igen konferensrummet på källarplan där Sega skulle visa upp en Dreamcast-prototyp för sina egna europeiska chefer och mellanchefer. Jag slet på mig kavajen i hissen ned, drog fram visitkortet när jag närmade mig rummet som vaktades av två herrar i kostym, och satt en halv minut senare ned, i en liten minibio, tillsammans med ett tiotal farbröder som minst var 20 år äldre än mig, allihopa, och som ännu inte lagt märke till en nyfiket svettig yngling på raden längst bak, som snart skulle fullborda ett av de mest spännande, nervkittlande regelbrott som jag upplevt i hela mitt liv. På bioduken i rummets framkant spelades det upp det som skulle komma att bli grunden till den europeiska "launch-reklamen" som Dreamcast marknadsfördes med i samma veva som konsolen nådde butikshyllorna, och efter det en filmsnutt från späckhuggarbanan ur Sonic Adventure. Vi fick sedan se lite siffror på prestandan och en skissversion av Dreamcast-logotypen, som såg annorlunda ut än den som sedan spikades och trycktes på konsolens ovansida.

Allt gick bra. Allt såg givetvis fenomenalt bra ut och jag var säker på att jag skulle komma undan med vad jag just gjort, när en av de kostymklädda vakterna som släppte in mig i rummet, knackade mig på axeln och bad mig följa med ut. Där stod någon slags säkerhetsansvarig för hotellet tillsammans med en Sega-representant och frågade vem jag var och hur jag hade lyckats ta mig in på en stängd, intern produktbrief utan vare sig inbjudan eller passerkort. Jag berättade att jag arbetade för Sega i Tyskland och att min chef blivit magsjuk på flyget och då istället skickat mig. Den gubben gick dessvärre ej, min lögn och mitt falskspel var nu genomskådat och de informerade mig om att jag skulle föras till ett hotellrum där jag skulle skriva på ett kontrakt rörande vad jag nyss hade "råkat" se. Och så fick det ju bli. Jag skrev naturligtvis på, blev tydligt informerad om att jag skulle hamna i ordentliga trångmål om jag under de kommande sju månaderna så mycket yppade ett knyst, till någon, om det jag sett. Efter det släpptes jag iväg, svettig och ordentligt upprymd, som den enda dåvarande speljournalisten i världen som fått se en tidig Dreamcast-prototyp "in da flesh".

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Itagaki behövde min arm
Gabes smutsiga tröja