Bäst: Activision

Activision är inte lätta att rama in som utvecklare. Å ena sidan utgör studion ena halvan av Activision/Blizzard-koncernen, och har därmed ett finger med i utvecklingen av spel som Diablo och World of Warcraft. Å andra sidan äger de därutöver mängder och åter mängder av mindre studios med egna namn. Var börjar en utvecklare och slutar en annan? Ingen aning, säger jag, och bjuder på en topplista som utgörs av mina barndomsfavoriter under Activision-flagg.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Bäst: Total War
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom
Bäst: From Software
Bäst: Insomniac
Bäst: Rockstar
Bäst: Rare
Bäst: Konami
Bäst: Ubisoft
Bäst: Nintendo
Bäst: Tecmo
Bäst: Team 17
Bäst: Square Enix
Bäst: Namco

(3) Call of Duty: Modern Warfare 2
Hela den moderna Call of Duty-sagan startade visserligen med föregången Modern Warfare, men det var med helsidesrubrikerna till den lite taktlösa banan "No Russian" - där man fick valet att ha ihjäl civila på flygplatsterminalen - och mina vänners upphetsning som fick mig att bli sugen på uppföljaren. Något sent upptäckte jag äntligen allt det som blivit en slags institution inom FPS-genren idag: kill streaks, vapenuppgraderingar, perks och obehagligt burdusa tonåringar som gormade i micken över Xbox Live.

Dagarna var plötsligt räknade för när Halo satte standarden inom förstapersonsskjutare, och lagom till Halo 4 förstod 343 Industries att de gjorde bäst i att sluta värja sig mot influenser. Oavsett vad man tycker om det (mjeh säger jag, tio år senare) så är det ju talande för hur enormt Call of Duty var vid den här tiden. Man kan väl säga att Call of Duty-serien med Modern Warfare 2 - och spelen däromkring såsom föregångaren och Black Ops - var sin tids Fortnite-fenomen. Och jag älskade det. Jag och mina vänner praktiskt taget ställde klockan efter när det var speldags. Fredag- och ofta även lördag kväll innebar ofta 2.5 timmes usel blockblusterrulle och sen en minst lika lång tids nötande på ikoniska banor som Rust, Favela och Highrise. Vem hade tid att bry sig om faktumet att man inte var bjuden på fest?

(2) Guitar Hero 3
Jag ägde själv aldrig Guitar Hero 3 utan det var hemma hos en vän till mig som jag testade det för första gången. Dittills hade jag bara spelat den hyllade tvåan - som blev Harmonix avskedsbrev till serien - och läst recensioner av hur trean saknade känsla i lirandet, hur låtarna hade valts ut enkom för att de lät bra och inte för att de var kul att spela. Jag var väldigt motståndskraftig i min principfasthet, men på en sällsynt förfest kom jag mig för att testa och förstod ganska snart att jag innerst inne uppskattade trean så mycket mer.

Inför trean var föregångarens fokus på gubbig hårdrock - vilket aldrig intresserat mig nämnvärt - som bortblåst. Istället hade det gjorts plats för några av musikhistoriens häftigaste låtar, eller vad sägs om Cherub Rock med Smashing Pumpkins och Kool Thing med Sonic Youth? Det var något speciellt med att äntligen få spela de låtar jag suttit och försökt krysta ur mig i hopplöst värdelösa tappningar på elgitarren i mitt pojkrum. Det spelade ingen som helst roll att det kanske var roligare ur en TV-spelsmässig synpunkt att spela obskyr hårdrock; Guitar Hero handlade för mig aldrig om annat än illusionen om att äntligen kunna spela sina favoritlåtar på (plast)gitarr. Och där levererade trean med hästlängder.

(1) Tony Hawk's Pro Skater 2
Jag var för liten för att ha vett nog att införskaffa alla de där tokhöjdarna på Sonys första spelkonsol. Jag visste inte vad Final Fantasy, Silent Hill, Metal Gear, Resident Evil eller Castlevania var förrän flera år senare. Däremot hade jag på ett eller annat sätt hört talas om Tony Hawks Pro Skater, och liknade fallet Guitar Hero så upplevde jag som sjuåring glädjen med 900-snurror i stark kontrast till att ligga raklång med magen mot brädan på gatan framför föräldrahemmet.

Vad som idag ter sig som en minst sagt inte särskilt verklighetstrogen speldesign, råkade i händerna på en sjuåring bli galet realistiskt. Jag visste inte hur man länkade ihop trick med så kallade manuals, jag visste inte heller hur jag fick min åkare att balansera på en hand i minuter i sträck. När jag, min bror och mina vänner sedan blev gradvis bättre valde vi att spela medvetet sämre för att fortsätta hamna så nära vår idé av hur vi hade sett ut som proffs på brädan.

Det fanns därefter en period då Tony Hawk fick kliva ned från tronen och ge plats för EAs Skate-spel, som under ett drygt decennium dominerade de virtuella skateramperna med verkligt realistisk brädåkning. Jag trodde där och då att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka till Tony Hawk. Vid ett tillfälle fick jag testa American Wasteland, ett av de mer utskällda spelen i serien, och tänkte att nu är loppet körd på riktigt. Sen fick jag chansen att recensera nyutgåvan av de två första Pro Skater-spelen förra året, och förstod att den andra installationen av Tonys digitala skateboarding faktiskt är precis lika bra nu som för tjugo år sen. Ett av mina absoluta favoritspel någonsin.