Filmer vi sett: Februari

Petter:
District 9
Det behöves verkligen inte mer än en liten tweet från Neil Blomkamp om att han jobbar för fullt med manuset till District 10 för att jag skulle bränna igång gubbens briljanta debutrulle, igen. och ja, vilken osannolikt fulländad liten scifi-pärla detta verkligen är. Så unik, lortigt olustig, fylld med kritik mot hur District 6 upprättades i Kapstaden under 80-talets Apartheid, och dränkt i kvalitativa skådespelarinsatser. Effekterna och den grundläggande scifi-produktionsdesignen är dessutom makalös liksom tempot och klippningen. Jag ser rysligt mycket fram emot uppföljaren.

Elysium
Jag minns att jag hade lite för höga förväntningar på Blomkamps andra film, när den väl släpptes. Jag gillade inte riktigt hur polerad den kändes jämfört med District 9, och storskurken Kruger kändes lite som ett dåligt skämt. Som en parodi. Men under årens lopp har denna thriller verkligen växt på mig och som jag nämnt i min blogg, i omgångar, har den blivit en av de där filmerna som jag ser om, ofta. Vi pratar en gång i månaden, minst. Något märkligt, jag vet. Men jag älskar Elysium och att Neil lät den vara något helt annat än District 9 utan att tumma på det som gör en Blomkamp-film till en Blomkamp-film.

Captain America: Civil War
Jag gillade absolut Civil War när Marvel Studios först släppte den, men samtidigt hade jag nog ställt in mig på att få en film som liknade mark Millars alldeles utomordentligt briljanta serieförlaga mer än vad den faktiskt gjorde. Och lite därför tillät jag mig nog inte att njuta av filmen så mycket som jag borde ha gjort. När jag under gårdagen såg om den, på Disney Plus, upplevde jag den som ännu bättre än första gången och den där stora stridsscenen på flygplatsen i Tyskland står sig ju som nåt av det bästa som Marvel någonsin gjort. På ett sätt begriper jag inte riktigt varför den här filmen inte heter Avengers: Civil War, med tanke på att den i allra högsta grad handlar om hela ligan, men å andra sidan spelar det ju såhär i efterhand inte jättestor roll. För min egen del är i alla fall bröderna Russos Winter Soldier + Civil War deras bästa Marvel-rullar medan Infinity War och framförallt Endgame känns klart svagare.

Erik:
Deja Vu
Det finns få filmskapare som jag älskar lika hårt och innerligt som Tony Scott. Den gubbens filmografi skojar man liksom inte bort i första taget. Tidsresethrillern Deja Vu har jag dock bara sett en gång tidigare (minns att jag gillade den skarpt), så när jag i veckan upptäckte att den fanns på Disney + kändes det som en no-brainer att åter stifta bekantskap med den. Och jodå, jag gillade den skarpt även denna gång. Visst, det blir stundtals lite väl mycket klumpig exposition när forskarkaraktärer ska försöka förklara logiken med tidsresor på ett begripligt sätt, men på det stora hela känns Deja Vu som en av Scotts mest underskattade filmer. En tajt, spännande och synnerligen välspelad (Washington rockar som vanligt) thriller som jag definitivt inte kommer vänta femton år innan jag ser om igen.

Marcus:
The Vigil
Keith Thomas debut i regissörsstolen har varit lite av en snackis på indieskräckscenen allt sedan den fick premiär på Toronto International Film Festival för lite mer än ett år sedan. Blumhouse köpte sedermera upp rättigheterna till den och har skyfflat ut den på både VOD och Blu-ray, vilket man nu kan tänkas föredra. Så tillfället var utmärkt för att faktiskt se om allt positivt surr kring denna skräckis stöpt i ortodox-judisk mysticism stämde, och om den höll måttet. Med spänd förväntan och mörklagt rum myste jag mig ner i soffan och förberedde mig mentalt för att bli skrämd vettlös. Och de inledande intrycken var väldigt bra. Tajt och vackert foto som utnyttjade filmens väldigt begränsade handlingsplats på ett strålande sätt. Mörka hörnor, långa skuggor och sparsmakade ljuskällor.

Skådespelet likaså var genomgående starkt och det är alltid trevligt att få smaka på (hittills) nästan helt okända talanger som flexar sina skådespelarmuskler. Men vad som började så starkt urartar snabbt i regelrätt pannkaka och redan trettio minuter in satt jag djupt försjunken i plågsam likgiltighet över hur snabbt The Vigil rasade samman. Ljudmixen från helvetet började tidigt banka på dörren med en överambitiös basgång som dränkte och förstörde all stämning. Billiga jumpscares började dugga tätt och filmens antagonist som till början verkade så lovande raseras totalt och förvandlas till en tramsig halloween-liknande gubben-i-lådan figur som avhandlas i en enorm antiklimax. Tvi vale vilken gegga. Här snackar vi verkligen bortslösad potential och det är uppenbart att Keith Thomas inte varit stark nog att lita till sin original-vision och istället låtit andra påverka hans beslutsfattande. Månadens ris. Tveklöst.

Tammy and the T-Rex
Mer underhållande var då tack och lov månadens återbesökt till Stewart Rafills sanslöst fantastiska skräpfilmsmästerverk med de två unga och (på den tiden) okända stjärnskotten Paul Walker och Denise Richards. Precis lika överdådigt tramsig och osannolik nu som när den först släpptes så bjuder Tammy and the T-Rex oss med på en galen resa i fotspåren av en mekaniserad dinosaurie som fått en mänsklig hjärna implanterad i sin kropp. Hjärnan tillhör Tammys (Denise Richards) nya, mördade pojkvän Michael (Paul Walker) och tillsammans försöker det omaka paret fly undan polisen, hämnas på de som gjort dem illa och samtidigt hitta en ny 'hot bod' till Michael så deras liv kan återgå till någon form av normalitet.

Tammy and the T-Rex är bland de mest vansinniga och tillika fantastiska skapelser som fastnat på film. Hur något så makalöst kunnat bli gjort är smått otroligt och man får verkligen sitta och nypa sig i armen med jämna mellanrum över det faktum att en film så som denna faktiskt existerar. Och ja. Självfallet finns den på 4K. Skräp skall ses i explosivt högupplöst kvalité som får ögonen att blöda. Med en speltid på ynka åttiotvå minuter så är Tammy and the T-Rex aldrig tråkig och undviker tack vare sitt höga tempo de fallgropar som annars så lätt många skräp och kultfilmer lätt hamnar i. Transportsträckor av leda och tristess med enstaka toppar av underhållning. Nej detta är en regelrätt klassiker från de galna svallande åren på det tidiga 90-talet där mycket av förra årtiondets lättsamhet fortfarande skiner igenom. Strålande underhållning rakt igenom och tveklöst bland det mest fantastiskt udda du någonsin kommer se.

Rasen
Jōji Iidas bortglömda inofficiella uppföljare till skräckfenomenet Ringu nådde aldrig riktigt oss i väst och filmen som faktiskt bär tvåan i sin titel har inget med vare sig originalböckerna eller manusförfattarens vision för serien ett göra. Den var istället en direkt reaktion från produktionsstudion när de såg hur Rasen bombade på japansk bio året innan och producerades i all hast för att korrigera. Och det är föga förvånande att Jōji Iidas uppföljare gick så trögt som den gjorde med tanke på hur radikalt filmen skiljer sig från den (fortfarande) ruggigt skrämmande originalfilmen. Förstå mig rätt här. Rasen (som även är känd som 'Spiral') är absolut inte en dålig film. Men innehållet går onekligen stick i stäv med första Ringus obehagligheter och vi bjuds istället på något av en Arkiv X liknande historia som är långt mer thriller och deckare snarare än regelrätt skräck.

Borta är Junichiro Hayashi briljanta och stämningsfulla foto, den tryckande stämningen och Keji Kawais ikoniska synttoner. Rasen ger oss istället allt nytt. Den mördande videoinspelningen förvandlas till en fotnot och filmens manus väljer istället att fokusera på något de kallar för 'det mystiska ring-viruset' och Sadakos återuppståndelse. Ja det är onekligen ett stort steg bort från originalets briljans och känns stundvis som en intressant men aldrig tillräcklig spin-off-produktion gjord av filmstudenter för att hedra originalverket. Rasen är absolut inte en film för alla, men som historisk kuriositet fyller den ett syfte och bjuder på en intressant, alternativ vision av vad som kunde vara. Skrämmande? Nej inte för fem öre, men genomgående fascinerande och för de få av er som faktiskt läst Ringu-böckerna så är den en klockren tolkning av den andra volymen i den serien.

André:
Office Space
Att råka hitta en gammal goding efter att ha bläddrat bland hundratals streaming-alternativ är en mycket skön känsla, framförallt om det är Mike Judges superba kontorslavskomedi vi talar om här. Förutom oförglömliga karaktärer var humorn lika klockren och subtil som jag minns att den var och efter sisådär tio år var det härligt (men också läskigt realistisk än idag) att åter stifta bekantskap med det helvetiska hamsterhjulet som är Initech - en fyrkantig och byråkratisk mardröm som har stängt in vår plågade huvudperson i en själslukande kub. Judges träffsäkra humor, som har varit ett signum i animerade pärlor som Beavis & Butthead och King of the Hill, gör sig lika bra i live action-format tack vare sitt skarpa fokus på kontorsråttornas desperata överlevnadskamp bland knepiga konsulter och buffelaktiga bossar. I ett modernt filmklimat där babbliga nonsensscener utan någon som helst tajming utgör mycket av humor-genren idag är Office Space en påminnelse om hur skickligt uppbyggd en filmkomedi kan vara, samt hur död den genren känns idag (tragiskt nog). Man gör det helt enkelt inte komedirullar som dessa längre.

Star Wars Episod IX: The Rise of Skywalker
Disneys Star Wars-trilogi har varit ett hett samtalsämne genom åren här på Gamereactor, men jag har undvikit att diskutera den nionde episoden eftersom jag aldrig riktigt såg klart den. Jag kunde bara inte. Disneys galaxkrig tappade sin kreativa gnista för länge sedan och jag var nog inte den enda som skippade Rey-sagans avslutning på bio när det väl begav sig. När den väl anlände på Bluray klarade jag bara en halvtimme innan jag stängde av skiten. Varför bestraffades Star Wars-fans så här mycket, egentligen? Först tog filmserien ett tvärstopp med Rian Johnsons klumpiga åtta och sedan blev det smärtsamt uppenbart att Abrams inte hade en susning om vad han gjorde när det väl var dags att knyta ihop säcken. Maken till artificiell och känslolös handling var svår att svälja med tanke på originaltrilogins påtagliga hjärta och mänsklighet, vilket helt saknas i vad som mest troligt är ett större misslyckande än George Lucas utskällda prequels. Chockerande, minst sagt. Om inte The Mandalorian existerade hade The Rise of Skywalker definitivt varit den sista spiken i Star Wars-kistan för min del.

A Touch of Zen
Crouching Tiger, Hidden Dragon, Ashes of Time, The Assassin, Come Drink with Me, Hero, House of Flying Daggers, Swordsman... Wuxia-världen är fylld till bredden av unika slagsmålsupplevelser och på jakten efter Hong Kong som definierade genren dammade jag nyligen av flera klassiker - både bekanta och nyupptäckta - för att åter väcka min inre kung fu-nörd. A Touch of Zen visade sig snabbt ha en självklar plats i min filmhylla och även om dess inflytande tekniskt sett har lett till mer finslipade wuxia-filmer genom åren vill jag ändå påstå att King Hus storslagna och långsamma epos är ett måste i kollektionen. A Touch of Zen känns på många sätt och vis som den ultimata martial arts-poesin, som med en djupgående historia och en sprakande visuell stil skapade en tematiskt välfyllt och andligt kraftpaket som överraskade mig många gånger med sin ambition. Visst har den experimentella klippningen och några av stridskonsterna åldrats något, men filmens tre timmar - som dessutom kändes som att se två-tre filmer till priset av en - lär flyga förbi lika fort som filmens dödliga munkar om man är det minsta intresserad av denna hjälte-genre.

Vilka filmer kikade du på under februari?