Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst: Tecmo

Koei Tecmo har aldrig varit giganter i väst, men har genom tiderna bjudit på otaliga klassiker som bidragit till att forma spelvärlden. Nu har redaktör Mäki rankat sina tre favoriter...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det är nu drygt tio år sedan Koei och Tecmo slog sina påsar ihop, och gick från att vara två halvstora japanska utvecklare, till att bli dagens gigant. Med tanke på att de båda företagen var för sig har en diger historia och gemensamt också hunnit med väldigt mycket intressant, kändes det som en intressant uppgift att vaska fram deras tre bästa spel genom alla tider. Sägas ska att jag är barnsligt förtjust i flera av studions spel, och ett av dem skulle jag rent av rangordna som ett av mina absoluta favoritspel genom alla tider. Så! Med det sagt så kör vi...

Tidigare delar ut denna artikelserie:
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom
Bäst: From Software
Bäst: Insomniac
Bäst: Rockstar
Bäst: Rare
Bäst: Konami
Bäst: Ubisoft
Bäst: Nintendo

Bäst: Tecmo

(3) Dead or Alive 3
Det kan låta märkligt, men det är faktiskt få spel jag sett fram emot mer i historien än Dead or Alive 3. Jag fullkomligen älskade del ett till främst Playstation och del två till Dreamcast, men när bilderna på del tre dök upp höll jag på att tappa besinningen. Det var helt enkelt overkligt snyggt med den tidens mått mätt, och det spel som tillsammans med Halo: Combat Evolved skulle visa vad Microsofts nya konsol Xbox gick för. Faktum är att jag bad en mycket god vän att köpa hem Xboxen åt mig från USA (den släpptes ett halvår senare i Europa) bara för att få spela Dead or Alive 3, något han bara gick med på om jag också köpte Halo så han fick lira. Det gick jag motvilligt med på. Nu blev jag ju nöjd med Halo med såklart, men Dead or Alive 3 gick sedan varmt och spelades flitigt i åratal under våra spelkvällar. Min gode vän (och före detta Gamereactor-medarbetaren) Peter Bernadsson var bäst i Sverige, vilket ledde till brutala prestigematcher i ett spel jag fortfarande rankar som ett av de bästa fightingspel jag vet.

Detta är en annons:
Bäst: Tecmo

(2) Tecmo Super Bowl
Fråga mig inte hur (för jag vet verkligen inte, detta var långt före internet), men en god vän till mig hade fått tag på en piratkassett till NES med ett 30-tal spel. Runt hälften var obskyra japanska titlar vi aldrig fattade, ett var det underbara Kid Dracula, ett helt gäng var hackade fulversioner av spel som knappt funkade och ett var Tecmo Super Bowl. Jag var tämligen ointresserad av sport redan då, men i brist på annat en tid då spel var ohemult dyra, tvingade jag mig att lira det. Och det är jag evigt tacksam för. Tecmo Super Bowl vågar jag påstå är den första riktiga simuleringen av amerikansk fotboll och hade alla nödvändiga licenser (och kom senare i nya versioner med nya rosters - innan EA tog efter konceptet). Det hade verkligen allt man kunde begära från sporten samt rysligt bra gameplay, något som gjorde att jag även lyckades få syskon och polare att spela. Det slutade med grymma prestigematcher under många år och att jag fick amerikansk fotboll som favoritidrott. Idag är det vanligt att Tecmo Super Bowl hamnar på listor över tidernas bästa spel, och det av en god anledning.

Bäst: Tecmo

(1) Ninja Gaiden Black
Jag är född sent 70-tal och hade alltså förmån att vara barn under det ljuvliga 80-talet. Det betyder nästan per automatik att jag älskar ninjas. I ganska precis alla former faktiskt. Från spelet The Last Ninja till G.I. Joe-bödeln Storm Shadow, Ninja Turtles och såklart alla ninjas från de många usla filmer på temat som kom med stolpskott som inte för sitt liv kunde leverera en bra actionscen. Jag sydde även ninjadräkter på syslöjden och svarvade nunchakus (karatepinnar, som de hette då)på träslöjden. I takt med att jag växte upp under 90-talet låg ninjafascinationen lite latent, även om jag upptäckte manga/animé där det drällde av bra ninjor (Ninja Scroll!). Det var istället 2004 i och med Ninja Gaiden jag återigen fick tillbaka min kärlek för ninjor. Producenten och citatmaskinen Tomonobu Itagaki bjöd på ett stenhårt äventyr med perfekt spelkontroll, hutlös utmaning och massor att upptäcka. Flera av mina bästa spelminnen genom tiderna kommer från just Ninja Gaiden, inte minst den mäktiga bossfighten ovanpå ett luftskepp med ett dånande åskväder i bakgrunden. Att det var ett tekniskt praktexempel som skåpade ut allt annat vid samma tidpunkt gjorde ju heller inte saken sämre. Ninja Gaiden och kanske ännu hellre Black-utgåvan är riktiga mästerverk och bidrog till att dra igång trenden med ursvåra japanska tredjepersonsäventyr som är så populär än idag.

Detta är en annons:


Loading next content