Bäst Just Nu: Januari

Marie Liljegren:
Assassins Creed Valhalla
Med risk att låta som en gammal låt på repeat, men kan inte hjälpa det, sanningen är att jag fortfarande sitter och spelar Assassins Creed Valhalla. Eller spelar är kanske att överdriva, alla mina uppdrag och sidouppdrag är slut så istället för att göra någon nytta driver jag mest runt och försöker ta de sista troféerna. Hur tråkigt det än låter så står fiske högst upp på listan nu, tydligen ska man fiska upp en av varje sort och det lär ju ta ett tag. Sen har jag jobbat på att döda tre svåra fiender medans jag brinner vilket tydligen är svårare än det låter för jag slocknar på tok för snabbt. Men den värsta av alla troféerna är också kvar, att slå alla orlogspelare och hur det ska gå till har jag ingen aning om för jag har bara lyckats vinna en enda match. Precis som det förbannade Gwent eller vad det hette i The Witcher 3: Wild Hunt så fattar jag noll av detta spelet och den som bestämde att den skulle ligga som trofé förtjänar en lätt pungspark eller ett hästbett.

Så! Jag fortsätter min kamp mot Platinum, även om jag ska säga att jag börjat tröttna. Man behöver ju trots allt varva av med lite uppdrag för att hålla lågan igång. Nu hoppas jag något smaskigt DLC ska dimpa ner så jag får använda mina väl tilltagna skills med mina yxor och alla mina grymma förmågor. Känns alltid lite snopet när man väl har jobbat upp sin gubbe eller kärring till "max level" och så är spelet plötsligt slut. Så ge mig mer nu så slipper jag sitta här och skämmas att jag haft samma spel på listan sen November förra året. Men lovar, nästa månad blir det andra bullar. Kanske fortsätter jag på Watch Dogs Legion eller kanske vågar jag starta Cyberpunk 2077 trots jag svurit på att vänta till våren?

Patrik Severin:
Hitman 3
Hitman 3 och Everspace 2 är spelen som dominerat min speltid den senaste tiden. I Januari har jag spenderat mest tid med Hitman 3 och det är också det spel som gett mig mest nöje sett till underhållningsvärde. Att spela igenom den nya trilogin har varit riktigt roligt när alla spelen är på plats. Att färdas världen över från soldränkta stränder, idylliska småstäder, plantager eller till gamla herrgårdar är en fantastisk upplevelse. Nivåerna är inte alla lika välgjorda men det finns ytterst få som är dåliga. Att varje enskild nivå också går att spela igenom på så många sätt är en bedrift i sig. Spelen har sina brister men det är trots det något av de finaste på marknaden när det kommer till smygspel designade som gigantiska pussel. Hitman 3 och dess avslutande nivåer är minst lika varierande och bra som tidigare. Om du inte spelat denna nya trilogi så är det väl värt att göra det då spelen är fantastiska. Det är spel som belönar din intelligens och tankeförmåga och ger dig helt fria tyglar att spela precis hur du vill.

Petter Hegevall:
Mario Kart 8: Deluxe
Sonen Franks förtjusning för allting som rör Nintendos korpulente rörpulare vet inga egentliga gränser och efter att vi spelat igenom Super Mario 64, Super Mario World, Super Mario Galaxy, New Super Mario Bros Deluxe samt Super Mario Odyssey - Ställde vi in siktet på det senaste i raden av Kart-spel med Mario i huvudrollen. 600 spänn kändes väl saftigt kan jag tycka för ett flera år gammalt spel, men å andra sidan råder det för min del (och framförallt för Frankis del) ingen som helst tvekan om att Mario Kart 8: Deluxe är det bästa spelet i serien. Det är briljant. Fantastiskt ombytlig, lagom utmanande, kulört, charmig, skoj partyracing som vi har haft oförskämt mycket skoj tillsammans med under januari månad.

Henric Pettersson:
Dead by Daylight
Just nu känner jag en enorm nyhetstorka (som förhoppningsvis känns mindre när jag lagt vantarna på The Medium). Januari har dock inte ägnats åt många nya spel och därför har jag hållit mig kvar med Dead by Daylight. Det går helt enkelt inte att motstå frestelsen att lira åtminstone två matcher om dagen. Inte lättare har det blivit när mina två bröder också börjat spela tillsammans med mig. Dead by Daylight blir trots allt, som du säkert förstår, betydligt mycket roligare i sällskap av familj och vänner. Just nu försöker jag bekanta mig mer med de lite nyare mördarna som jag inte testat under mitt uppehåll förra året. Ett par av dem finner jag näst intill omöjliga att spela som (eller så är jag bara kass med dem) medan jag funnit ett par nya tillskott som jag fastnat för. Däribland Pyramid Head. Nu ska jag sluta svamla och påbörja en ny match. Vi ses i entitetens rike!

Olof Westerberg:
Rocket League
Varje kväll fortsätter jag att harva vidare tillsammans med min vän Kick-Ass-Coach på fotbollsplanen. Med en stabil, om än oändligt långsam utvecklingskurva har jag äntligen nått fram till en blygsam guld-rank, och tillhör enligt statistik de 50 bästa procenten av spelarna. Tur att jag har lärt mig att inte förminska ens de allra minsta av framsteg, och nu är nästa steg att vinna en av de dagliga turneringarna! Hittills har vi dock inte nått längre än till semifinal och fått motta otaliga sarkastiska "What a save! What a save! What a save!". Till nästa månads sammanfattning lovar jag oavsett att pryda mitt användarnamn med undertiteln Season 2 Tournament Winner, jag lovar.

Joakim Sjögren:
Horizon: Zero Dawn
Jag spelade aldrig färdigt Guerrilla Games påkostade actionäventyr när det först släpptes 2017, och det har legat och gnagt på mitt samvete ända sedan dess. Det har såklart inte varit så att jag legat sömnlös om nätter, men ni vet hur det blir när en uppföljare står runt hörnet och man inte hunnit med föregångaren - japp, vi snackar lätt panik. Häromveckan beslutade jag mig dock att ta tag i saken, och jag har efter det tillbringat större delen av januari med att döda robotdinosaurer och utforskat allt från täta skogspartier till öppna ökenlandskap och snöiga bergspassager. Överlag tycker jag sedan att spelet håller väldigt hög klass än idag, men att det skulle vara något mästerverk (som många i min bekantskapskrets och diverse onlinetyckare velat få det till) håller jag inte med om. Jag skulle nog istället säga att att den gamla GR-räven Oliver Thulin prickade precis rätt när han gav betyget 8/10 för drygt fyra år sedan, och äventyret lägger absolut en bra grund för vad som nu väntar med kommande Forbidden West. Ge oss nu bara ett officiellt releasedatum, Guerrilla. Jag har kommit ikapp nu, jag är redo.

André Lamartine:
The Talos Principle
Ghost of Tsushima var rätt så kul, men mot den tredje akten sade det stopp. Kanske var det uppdragsstrukturen som tröttade ut mig, kanske var det mängden buggar eller den märkliga tomhetskänslan i norra Tsushima som gjorde att jag bara tappade lusten. Det är svårt att sätta fingret på det, men jag visste hur som helst att jag behövde stänga av hjärnan liten en hel annan typ av spelvärld. Eller ja, det blev väl snarare motsatsen med det underbara pusselliret The Talos Principle - ett spel där man ständigt knäcker svåra nötter i samma andetag som man ifrågasätter sin egen mänsklighet och filosoferar om mänsklighetens slut. Det har varit avslappnande att bara lösa några pussel varje kväll, låta en klurig gåta puttra över natten och återvända till samma plats nästa kväll med ett fräschare perspektiv - särskilt när det kommer till pusslen där man behöver tänka utanför lådan. Mot slutet av januari beräknar jag att jag når toppen av det olycksbådande tornet, för att möta Guds vrede och fördrivas från Edens "glitchiga" trädgård...

Anderé Wigert:
The Medium
Som nybliven Xbox Series X-ägare är det dö-roligt att äntligen kunna ta del av exklusiviteterna och därmed inte stå ute i kylan nu när skräckliret The Medium precis har släppsäts till Game Pass. Jag har bara hunnit lira några timmar, men miljöerna och kameravinklarna har hittills hunnit förföra en del, medan animationerna och skräcken är lite av en besvikelse. Stämningen är dock på topp och det ser ut att bli en rent jävla nöje att penetrera polack-resorten på hemligheter och förhoppningsvis lägga minst en tesked i brallan innan alltsammans är över.

Johan Vahlström:
Dragon Quest XI S: Echoes of an Elusive Age
Tack vare Xbox Game Pass har jag kunnat spela Dragon Quest XI, som jag inte lyckades spela på min Switch när det släpptes där. En jäkla tur att det släpptes där också, annars hade jag kanske helt och hållet missat detta kanonspel. Visst, storyn är inget speciellt med det gamla tricket "ung pojke är speciell utan att veta varför och måste rädda världen". Jag diggar grafiken som är väldigt mysig och karaktärerna är minnesvärda. Jag har fortfarande en massa timmar framför mig, huvudstoryn är 56 timmar lång och sen finns det en massa sidouppdrag som ska klaras av. Många timmar att se fram emot alltså.

Marcus Persson:
Panzermadels: Tank Dating Simulator
Det blev slutligen stopp och belägg för vidare spel i Cyberpunk 2077. Jag kände det fick räcka och etthundratio timmar får ändå anses lagom respektabelt för ett spel så skakigt och ofärdigt som den polska framtidsgröten. Nej där behövdes något radikalt annorlunda och rejält mycket kortare under januari och lösningen presenterade sig i ett av de många otroligt konstiga dejting-spelen på Steam. Panzermadels: Tank Dating Simulator är precis så dåligt och löjligt som det låter. Absurdum och nollbudget kombinerat till en perfekt storm av lättsam underhållning. Förutsatt att man är med i skämtet och kan leva med galenskapen i att dejta personer som låtsas vara stridsvagnar. Nej här finns inget rim eller reson, allt är bara snurrigt och förunderligt. Definitivt inget som jag på någon nivå skulle rekommendera till någon annan men var lustigt nog exakt den mentala rensning som behövdes för mig efter att ha snurrat runt i en polsk dystopi under hela December.

Adam Holmberg:
Hitman 3
Hitman 3 har äntligen släppts och jag passade på att importera de två tidigare spelens banor, för även om jag stundtals startat och uppskattat serien, så har jag aldrig på riktigt satt mig ner och likviderat måltavlor i dessa spelen. Det är synd för nu när jag har alla spelen samlade i en titel så måste jag säga att IO Interactives Hitman-serie antagligen är de bästa smyg och infiltrationsspelen jag haft glädjen att spela sedan Splinter Cell: Chaos Theory. Intrikata banor och konsekventa spelmekaniska regler och små egna historier och hemligheter vi kan klura ut och påverka är minst sagt beroendeframkallande. Att antingen följa en banas "stories" som kan leda en till sitt mål, eller när jag själv kör en smart plan är väldigt tillfredsställande och min jakt på utmärkelsen "Silent Assassin" på varje bana är en fröjd. Utmärkta spel som förtjänar uppmärksamhet från en studio som fortsatt levererat kvalitet de senaste åren. Rekommenderar varmt.

Jonas Mäki:
Cyberpunk 2077
Lanseringen blev inte vad CD Projekt Red hade utlovat, men sedan jag tagit mig förbi den initiala besvikelsen föll jag ändå pladask för vad de hade att erbjuda. Efter att ha spelat Mutant på 80-talet, läst Neuromancer samt Ghost in the Shell på 90-talet och genom hela livet haft en fäbless för science fiction, kändes det otroligt mäktigt att få utforska Night City med all dekadens, neonljus, cybernetik och futuristisk design. Man vet att man är fast när man som jag går omkring och gör allt utom slutuppdraget för att få dra ut på det lite längre. Efter närmare 100 spelade timmar är Cyberpunk 2077 mitt klart mest spelade i januari, och jag ser fram emot att få återvända senare när spelet förhoppningsvis lever upp till CD Projekt Reds löften.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under januari?