Bäst: Pokémon

För mig som är född i början av nittiotalet har fenomenet Pokémon alltid känts minst lika stort som Disneys tecknade universum. Jag fick faktiskt min första spelkonsol, en lila Gameboy Color, tillsammans med Pokémon Red inför en resa till Grekland. Min begränsade förståelse för hur spelet fungerade gjorde att jag utvecklade min Charmander till en Charizard på nivå 40 redan innan jag klarade av första Gymmet. Ett av mina allra tidigaste biobesök var sedan filmen Mewtwo Strikes Back, och det var nog inte ett enda barn under mina lågstadie-år som inte bytte Pokémonkort och försökte spela med dem. Jag minns till och med att jag ägde ett eftertraktat Charizard-kort, men när jag i vuxen ålder försökt leta fram det ur vindsförrådet i föräldrahemmet har jag inte lyckats. Det såret kommer aldrig att läka.

Hur som helst, Pokémon har sen Gameboydebuten -96 blivit en av världens största media-franchiser, men kvaliteten på spelen har det faktiskt varit lite sisådär med, framför allt på senare år. Utvecklaren Gamefreak fann, bevisligen, en lyckad formula redan med första spelet, och lägsta nivå på spelen har alltid varit förhållandes hög. Men när Pokémon Sword och Shield, den senaste upplagan i huvudserien, släpptes 2019, då hade fler än jag hoppats på att de skulle göra en lika tvär vändning med serien som Breath of the Wild gjorde med Zelda. Så blev det dock inte, utan det vi fick var ett typiskt Pokémonspel.

På gott och - kanske mest - ont kändes Sword och Shield rätt gammalt, och det för oss in på den faktiska meningen med den här texten: när var Pokémon som bäst? För tydlighetens skull har jag inte valt ut specifika spel (t ex att jag föredrar Ruby framför Saphire och Emerald) och inte remakes (Fire Red/Leaf Green istället för Red/Blue), utan enbart generationer - där det är tillämpbart. Du förstår snart.

(3) Pokémon Go
Kanske lite oväntat måste jag hävda att augmented reality-spelet Pokémon Go hamnar på en tredjeplats för mig. Det beror mycket på att jag anser det vara den enda gången som Pokémon känts relevant i modern tid. Man kan förstås tala om hur det revolutionerade och populariserade spelande i stort med att tvinga en att gå ut och röra på sig (vilket enligt statistik faktiskt lyckats fortsätta under olika former även under Corona), men faktum är att Pokémon-spelens största problem alltid har varit deras relativt fasta formel. Pokémon Go visade framförallt hur väl Pokémon kan fungera även utanför sitt trygga gebit på konsol med startmonster, snitslade banor, tränare, Gym-bossar och rivaler.

Förutom att Pokémon Go är ett viktigt spel för franchisen, så är det faktiskt också riktigt roligt att spela. Plötsligt fick man nästan tillbaka känslan från när man startade upp sitt första Pokémonspel och inte visste vad som skulle vänta bakom nästa - numera bokstavliga - hörn. Niantic har dessutom varit duktiga på att kontinuerligt slänga ut nya uppdateringar och lägga till nya Pokémon, och jag vill absolut hävda att systemet med att fånga Pokémon under långtråkiga höstpromenader kan vara rätt kittlande; AR och fickmonster passar ju som handen i handsken för inlevelsen.

(2) Pokémon Red/Blue
Början till allt, Gotta catch em' all, allt det där. Det är inte särskilt konstigt att jag anser Red/Blue vara så bra, med tanke på att det mer eller mindre är samma typ av grundpremiss som fortfarande lockar spelare 25 år senare. Redan -96 (dock så sent som -99 i Europa) tycktes allt vara på plats. Ni vet förstås redan hur det går till och vad spelet går ut på, men vad som fortfarande fångar mitt intresse idag är den relativt mörka tonen. Med nästkommande spel - och stigande popularitet - började Gamefreak anpassa Pokémon till en bredare publik, men här i första spelet var både musik och grafisk design rätt... ogästvänlig, i brist på bättre ord. Vem minns också inte temat från Lavender Town, som enligt myten kan göra lyssnaren galen?

Samtidigt är Red/Blue osedvanligt svårt i jämförelse med nästkommande utgåvor, vilket sammantaget ger spelet en ganska unik status i seriens historia som med största sannolikhet aldrig kommer att efterliknas. Detta synliggjordes redan i remaken Fire Red/Leaf Green till Gameboy Advance 2003, där Gamefreak hade ihjäl den klassiska designen med den idag etablerade socker- och sirapsditon.

(1) Pokémon Gold/Silver
Här har vi klassisk Pokémon. Trots att den mer unika designen från föregående spel kastats över ända så var uppföljaren större och bättre på allt. Vi fick dag/natt-cykler baserade på spelets inbyggda klocka, kön på Pokémon och därigenom möjlighet att föda upp mini-versioner av klassiska monster, legendariska Pokémon som rörde sig stressat över kartan, en helt ny region och 100 nya Pokémon utöver de 151 befintliga. Därtill var spelet närmast dubbelt så stort som Red/Blue i och med att när man var färdig med den nya regionen Johto, så fortsatte äventyret tillbaka till föregångarens Kanto.

Jag minns kanske främst den finurliga funktionen som via linkkabel lade en väns Pokémon-lag i händerna på en datorkontrollerad tränare (gömd i en grotta i slutet av spelet), och möjliggjorde att jag kunde sparra mina Pokémon mot denne tills jag kände mig redo att möta min vän på riktigt igen. Jag testade det, övade som tusan, och tog med stärkt mod kontakt med vännen för att visa hur jag mycket bättre jag var nu, bara för att inse hur han i sin tur utvecklat sina egna Pokémon under tiden, och besegrade mig återigen. Nesligt förstås, men det gav mig underbara sommarminnen från ett underbart spel.

Tidigare delar ut denna artikelserie:
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life