Våra mest spelade spel 2020

Henric Pettersson:
Final Fantasy VII: Remake
Final Fantasy VII är som bekant ett av mina favoritspel genom tiderna. Därför såg jag oerhört mycket fram emot nyversionen som släpptes i år, och inte blev jag besviken. Tvärtom. Det var allt som jag hade vågat hoppas på. Jag spelade spelet så kopiöst mycket eftersom jag ville vända på varenda liten sten vilket ledde till två genomspelningar för att kunna besegra de gömda, brutalt svåra bossarna som nästan gjorde mig flintis av allt hår jag slet från mitt huvud i ren frustration. Men platinum, det fick jag. Det krävdes en hel del tid men den blev min till sist och även fast det var tufft, var det en ren fröjd att kamma hem den i ett så mästerligt spel.

Marvel's Avengers
Ja, här kanske skämskudden borde åka fram. För Marvel's Avengers är ju trots allt inte annat än ett okej spel som bäst. Ändå hade jag svårt att lägga kontrollen åt sidan och ville ständigt förstärka jordens mäktigaste hjältar och upptäcka allt som Crystal Dynamics hade att erbjuda. Därför blev det en hel del farmande i jakten efter platinum som jag numera kirrat och samma ögonblick som den blev min, stängdes spelet av. Spelades inte igen förrän expansionen släpptes och när den väl var slut efter cirka två timmar har jag inte rört spelet igen. Det är trots allt inget spel som underhåller i längden och jag tvivlar på att det kommer lyckas värva nya och åter igen locka till sig gamla spelare. Det är ett dött spel, men jag måste ändå vara ärlig och erkänna att detta är ett av mina mest spelade titlar i år.

Counter-Strike: Global Offensive
Det brukar bli ett par kvällar i veckan i Valves framgångssaga Global Offensive. För några år sedan spelade jag det minst en gång per dag men sedan blev det några års uppehåll. Detta till dess att min vän föreslog att vi skulle ta någon match i våras. Jag tänkte att en match kan vi lira, även fast det lär vara svintråkigt numera. Tji fick jag! Sedan dess har jag återupptagit min CS-karriär igen och oftast är vi fem stycken som lirar tillsammans ett par timmar innan läggdags. Om det går bra är däremot en annan femma.

Jonas Mäki:
Animal Crossing: New Horizons
Jag spelar förvisso inte varje dag längre, men flera dagar i veckan är det en självklarhet för mig att hälsa på i min Animal Crossing-stad Iacon för att kolla så allt rullar på. Det finns fortfarande några recept jag inte har, några prylar som saknas och så är det ju alla säsongsbetonade fiskar och insekter jag behöver fånga. Dessutom är det ju hela tiden olika event. Animal Crossing: New Horizons levererade mycket innehåll redan från start och Nintendo har snyggt byggt ut det ytterligare med relevanta tillägg och detta är verkligen det bästa serien någonsin haft att erbjuda samt tillika mitt överlägset mest spelade spel under 2020.

Borderlands 3
Borderlands 2 är ett av mina absoluta favoritspel någonsin, och det ska sägas direkt; trean är sämre. Men det är fortfarande roligt nog för att jag ska ha plöjt ner hundratals timmar i det tillsammans med goda vänner, och expansionerna som släppts till det har ofta varit mer underhållande än själva grundspelet. För mig får spel som Destiny 2 och The Division 2 ursäkta, för detta är kungen av live service-spel utan att egentligen ens vara ett sådant, och det är fortfarande ingen annan titel som gör det roligare att loota, dänga feta bossar, leta hemligheter och bara skjuta sig fram genom horder av fiender.

Yakuza: Like a Dragon
Jag har spelat de flesta Yakuza-spelen och tyckt att de varit underhållande. Som ett slags substitut för Shenmue med god variation, överraskande bra story och stor frihet i Japan. Men det var med Yakuza: Like a Dragon som bitarna verkligen föll på plats för min egen del. Serien har aldrig varit större och mer omfattande, och enligt min ringa mening heller aldrig mer välskrivet. I och med att Ryu Ga Gotoku Studio behandlat detta som en mjuk reboot av serien och ett lämpligt insteg för nya spelare, har de även kunnat kasta ut det gamla som inte fungerade till förmån för nya inslag. Dit hör bland annat ett stridssystem som inspirerats av klassiska japanska rollspel, som jag verkligen älskar. Jag har suttit som klistrad sedan lanseringen i november - och än är jag faktiskt inte klar.

Marie Liljegren:
The Last of Us: Part II
Mästerverk. Det är nog det ord jag tänker på först när jag tänker på detta spel. Jag har läst mycket negativt på andra sidor om spelet och av andra spelare, och smaken är som baken, delad, men det får mig ändå att undra om vi verkligen har spelat samma spel. Och visst kan man bli upprörd när en historia kanske inte fortsätter så som man själv vill och hoppas på, men att totalt blunda för historien och alla dessa otroliga karaktärer och deras berättelse som man får följa är för mig svårt att förstå. Det är sällan ett spel berört mig så djupt som detta, och många känslor avlöste sig under äventyrets gång. Har aldrig upplevt i ett speläventyr att man får se och uppleva båda sidor av historien, och detta kändes verkligen speciellt. Att smyga runt som Ellie och döda fiender och vakthundar, som var helt anonyma och ansiktslösa utan att blinka med sinnet mörkt av hämndbegär till att sedan lära känna just fienderna och se deras mänsklighet, sorger och vänskap var en väldigt jobbig upplevelse i efterhand.

Hunden som är någons bästa trogna vän, med ett namn och en favoritboll hade man trettio minuter innan satt en kula i huvudet på utan att ge det en tanke. Hämnd är det som driver en från båda sidor i spelet, och även som spelare känner man känslan emot motståndaren som tagit en viktig del i från en. Jag gick helt in i detta spel och älskade varje minut även de jobbiga delarna. Jag uppskattar verkligen att ett spel som detta där fighterna är så hårda, grymma och långa även har perioder där man kan ströva och upptäcka och få smaka på lugnet och friden. I vissa spel som blir för intensiva längtar man lite i smyg på att de ska ta slut så man äntligen kan få andas ut, men Naughty Dog hade verkligen som vanligt tänkt på allt, de visste att vi skulle behöva komma upp till ytan lite då och då för att få lite nytt syre och därför kunde man köra vidare utan att tappa gnistan. För spelet är verkligen cyniskt och grått, världen som vi känner hänger på en tråd och döden lurar hungrigt runt varje hörn och vill bara hugga sina vassa tänder runt halsen på dig.

Tempot är högt, fienderna svåra och relativt smarta och miljöerna allt annat än gästingivande. Men rätt som det är kommer värmen in, en vän som lägger armen om dig, en sång om vänskap och kärlek spelas på en välstämd gitarr, någon ger dig ett halmstrå. För en fegis som jag var det sjukt jobbigt att spela igenom, som vanligt hade jag mina välanvända bruna byxor på mig, men med en story som detta ville jag bara vidare, jag ville se slutet. Jag övervägde inte en enda gång att bara sluta spela även när jag sprang runt i mörkret i källaren på ett övergivet sjukhus med en stor äcklig monsterboss i hälarna och skrek rätt ut i rädsla och stress. Detta är ett spel man inte vill missa, så trots min brist på mod tog jag mig igenom det. Och inte bara en gång utan tre och med en fet platinum trofé för att påminna mig om mina stordåd. Och efter första rundan igenom spelet gick det trots allt mycket lättare, för man är ju alltid mest rädd för det man inte vet. Man vet vad som väntar och vad man har framför sig, man vet vad som förväntas av en som spelare. Så detta är nog det spel som jag kört mest detta år, och som jag älskat mest av allt. Det är inte många spel man kört i livet som man inte kan sätta sig ner och lista vad man velat ändra på. För jag har inget att slå ner på. Allt jag vill är att ha mer. Mer Ellie. Mer The Last Of Us 2. Mer Abby. Spelar ingen roll hur många timmar jag lagt på detta, det är inte tillräckligt. Ge mig bara mer.

Ghost of Tsushima
Jag var väldigt skeptisk när jag köpte spelet, det ska jag faktiskt medge. Jag har aldrig varit mycket för Japanska filmer där det mesta krut läggs på snygga filmklipp av fallande körsbärsblad i slowmotion eller flygande samurajer som fightas högt upp i luften och inte heller är jag ett megafan av just Japanska rollspel vilka jag ofta finner mest underliga och oftast satans svåra. Någonstans i bakhuvudet lurar speltillfället då jag bar lådor i över en timma i Shenmue 2 och rädslan att behöva uppleva något lika meningslöst. Vad jag däremot alltid har gillat är just Samurajer och historien bakom. Jag satt som bänkad varje gång serien Shogun gick i repris i min barndom och varje gång jag blev bortkörd för att min far tyckte det var för otäckt smög jag tillbaka och tittade i skydd av mörkret bakom den blommiga plyschsoffan. Jag fastnade inte med en gång i spelet får jag väl erkänna. Fattade inte riktigt styrningen och det var dåligt med introduktion av vad man skulle göra i spelet, vilket jag nu i efterhand egentligen bara är tacksam för. Man fick upptäcka allt själv utan att bli matad. Bara en sådan sak att jag inte fattade först att jag skulle jaga räven, gick i stället runt trädet och hackade som en galning med min Katana innan polletten gick ner.

Sakta men säkert sög spelet tag i mig och jag fick svårt att slita mig. Dagarna blev till månader och jag ville inte släppa taget om det och äventyret med allas vår Jin Sakai. Det var vackert som få, från de röda lönnskogarna till fälten av körsbärsträd där bladen färgades röda av blod under slagen mot de blodtörstiga mongoliska krigarna. Det fanns mängder med saker att samla för en notorisk horder som jag och det var ytterligare något som höll mig kvar länge. Vågar knappt tänka på hur många timmar jag la på spelet, men det var antagligen på tok för många där jag hackade bambu till kaffeved, badade i varma källor för att få se en glimt av Jins söta lilla rumpa och jagade rävar som den värste blodhunden. Men ibland stöter man på riktigt bra spel som man verkligen inte vill ska ta slut, och Ghost Of Tsushima är ett sådant. Efter alla dessa timmar inbillar jag mig att jag skulle bli en riktigt grym Samuraj trots att jag saknar det mesta av ära, jag är trots allt hon som knycker rosen på födelsedagsbarnets tårta utan att skämmas och som gäspar synligt när någon tråkar ut mig. Men kanske behöver jag lägga några timmar till med Jin på den stormiga ön?

Assassins Creed: Valhalla
I snart två månader har jag suttit som klistrad framför min älskade vikingasaga. Min krigare Eivor är hårdare än alla andra damer, trots namnet som mest får mig att tänka på en rullatorkrigare med utbytt höftkula och en och annan skäggvårta. Hon svingar yxor som skulle gjort en skogsarbetare het i byxan och hon dricker mjöd som jag dricker Herrljunga cider, från ett djurhorn joddlandes inför publik. Jag har följt Assassins Creed-serien sedan den började och har uppskattat alla, även om jag var löjligt less på att klättra i torn och att smyga efter folk i sann lönnmördaranda, men jag måste säga att de sista i serien har tagit ett bamsekliv fram. Det har känts sjukt kul att serien äntligen tagit sig hem till oss i norden och att vår historia blir berättad, om stolta vikingar med lika många gudar som ansiktstatueringar. Hur mycket jag än njöt av hur många timmar Assassins Creed: Odyssey gav mig så uppskattade jag hur de i Valhalla minskat ner kartan och även alla miljoner sidouppdrag som gav mig slaganfall i föregångaren.

För mig som är ett ordningsamt kontrollfreak var det en mardröm med uppdrag som hopade sig över mig. Gillar verkligen det nya att bara märka ut sidouppdragen med en symbol och att man själv får lista ut hur de ska lösas. Fightingsystemet är klockrent som vanligt och det har varit en fröjd att svinga svärd och yxor mot fienderna så huvuden rullat och blodet sprutat. Vi har störtat kungar på löpande band och låtit vårt herravälde växa så det knakar i fogarna i England. Jag har verkligen uppskattat de blandade landskapen man tar sig runt i, allt från karga snöiga bergstoppar i Norge till de frodiga gröna ängarna som Saxarna kallar sitt hem. Kartan är dold vilket gör att man verkligen måste undersöka allt för att upptäcka vad som döljer sig, allt från grymma rustningar till uppdrag och skatter. Och på detta vis håller spelet länge, i alla fall för en gammal skata som jag som måste hitta allt som glimmar. Jag har precis kört ut spelet och nosat upp det mesta av värde. Dock finns det tio troféer kvar att jaga rätt på innan jag knyckt min platinum vilket betyder att jag kommer ha många goda timmar till med min danska rullatorkrigare Eivor och det är ett sällskap jag gärna har. Och jag byter gärna handsprit mot mjöd och hemmakarantän mot vikingaplundrande.

Nästa del kommer på måndag. Vilka var dina tre mest spelade spel under förra året?