Bäst Just Nu: December (2020)

Jonas Mäki:
Yakuza: Like a Dragon
Jag samlar insekter, ger bort presenter, craftar föremål, pratar med folk och odlar saker på löpande band. Nej, jag talar inte om Animal Crossing: New Horizons, utan om Yakuza: Like a Dragon som erbjuder allt detta och otroligt mycket mer. Att spela igenom storyn är ett projekt i sig, men med alla sidouppdrag som finns är det ett slukhål av tid som slår det mesta. Lyckligtvis är det underhållande hela vägen och i december jag jag försökt få till de bästa vapnen, sätta fina tider på gokart, maximera mitt företagande och nå maxlevel i utvalda yrken. Jag känner hur jag närmar mig slutet dock, och är faktiskt genuint vemodig över detta. inte sedan Star Wars Jedi: Fallen Order har jag gått in lika hårt för att verkligen hitta allt i ett spel.

Patrik Severin:
X4: Foundations
Jag står i ett fönster ombord en av mina rymdstationer och blickar ut bland stjärnorna. Min personligt utvalda chef sitter i sin stol i rofyllt med datorn och sköter sina arbetsuppgifter. Ett gigantisk rymdskepp nästan i skala med stationen rör sig sakta förbi och kastar en stor skugga som gör omgivningen mörk. Det är ett rymdskepp vars kapten som jag betalat för. Han är på väg att bygga upp en ny rymdstation i en annan del av sektorn för att jag ska kunna producera fler rymdskepp till konflikten. Men jag har mycket att göra så jag beger mig mot hangaren. Fyra rymdskepp i olika storlekar lämnar plötsligt för att bege sig ut för att bryta loss metaller och samla in gas från närliggande asteroid och gasfälten. Detta för att sälja resurserna i en närliggande sektor. Efter en snabb koll på mina grafer och min ekonomiska tillväxt i mitt imperium klättrar jag ombord på mitt rymdskepp. En flotta på ett tjugotal rymdskepp väntar vid samlingspunkten intill en portal som låter oss hoppa i hög hastighet till nästa sektor.

Några fåtal jättar till rymdskepp får de andra att se ut som små insekter i jämförelse. Denna styrka är instrumental för att ha en chans återta grannsektorn och mota bort en rivaliserande fiende. Jag beordrar formationen att följa efter mig då jag tar täten i mitt snabba och flexibla rymdskepp. Det tar inte lång tid innan vi hoppar till nästa sektor som står i lågor. I skuggan av detta har ny infrastruktur börjat byggas av fienden. Ett dåligt tecken då jag förlorar mark till denna skoningslösa Ai. Deras flotta byter plötsligt kurs från sin attack på en fristående rymdstation för att möta min flotta. Explosioner, raketer, rymdskepp som tillintetgörs är vardagen när jag snabbt flyger under ett enormt slagskepp för att slå ut dess vapensystem, Ett litet axplock från min tid med X4: Foundations denna månad som är en fin rymdsimulering med fokus på ekonomi, konflikter och utforskning. Även om mest tid tillbringats tillsammans med Cyberpunk 2077 så har detta spelet levererat bäst underhållning.

Henric Pettersson:
Dead by Daylight
Jag har tjatat så många gånger förr om detta. Dead by Daylight är bra. Varken mer eller mindre men ändå plockas det fram då och då. Under mellandagarna har jag köpt på mig tilläggen Stranger Things, Silent Hill, Cursed Legacy, Descend Beyond och Chains of Hate. Alla tillägg förutom A Binding of Kin är nu införskaffade och jag måste berömma Behaviour Interactive för deras engagemang att fortsätta ge spelare mer innehåll. Från start var det ett spel med ganska snålt innehåll. Endast tre mördare och fyra överlevare fanns att spela som men med allt nytt innehåll finns nu 22 mördare och 24 överlevare att axla. Förutsatt att man betalar för det, såklart. Med tanke på att alla mördare och överlevare har unika egenskaper och förmågor finns det alltid något nytt att upptäcka med varje DLC utöver de nya kartorna som släppts i samband med dem. Det har varit en fröjd att spela som Ash från Evil Dead eller som Michael Myers från Halloween och många fler. När jag nu har köpt till flera paket har spelet fått nytt liv för mig och därför är det svårt att lägga ifrån sig handkontrollen nu. Dead by Daylight är fruktansvärt skoj och ännu roligare i sällskap av vänner och har du ännu inte testat det råder jag dig att göra det. Eftersom det numera har stöd för crossplay finns inga hinder om du inte äger spelet till samma format som dina vänner gör. Om så fallet är att inga av dina vänner äger det så är jag bara ett meddelande eller mail bort, så ska vi se till att ordna en speldejt. Vi ses i dimman!

Olof Westerberg:
Cyberpunk 2077
Ja, jag har under december genomlevt buggfesten som är Cyberpunk 2077, i över 30 timmar. Många gånger är det faktiskt inte helt olikt som att spela genom en omvänd kikare. Man vet med sig att det finns en mängd kvaliteter, sen sätter man sig ner och spelar och alla de saker som story, karaktärer, atmosfär och strider syns liksom långt borta medan buggarna krymper sikten och hindrar ens framfart. För min del fungerar det ändå, jag brukar t ex inte syssla med så mycket utanför uppdragen i open world-spel. Trots att jag såklart hade uppskattat om mina dialogval spelat större roll, så gillar jag däremot att mina färdigheter verkligen styr hur jag tacklar striderna. När jag tar min stencoola nyinköpta Bladerunner-bil till ett uppdrag, lyssnar på ungdomliga band jag aldrig hört talas om och, väl framme, hackar folks cybernetik och svärdshugger kroppsdelar till höger och vänster, då känns spelet riktigt bra. Oavsett om jag tvingats väja undan för bilar som bokstavligt talat regnat ner framför mig på vägen.

Marie Liljegren:
Assassins Creed Valhalla
Ni är antagligen vid det här laget trötta på att höra om mitt spelande av Assassins Creed Valhalla. Men jag kan inte hjälpa det, när jag väl börjar spela ett riktigt bra spel ska det dammsugas och varje millimeter av kartan ska undersökas och upplevas. Jag är löjligt nära slutet på spelet och fick plötsligt panik av att jag snart inte skulle kunna fortsätta mitt och min Eivors äventyr så sen många dagar tillbaka driver jag bara runt på engelska landsbygden och plundrar den på alla dess skatter och värdeföremål. Byborna har börjat skrika förskräckt bara de ser mig så ryktet av den hårdaste bambatanten i norden har tydligen spridit sig. Dock vet jag inte vad " Fluger" som de skriker efter mig betyder men inte låter det särskilt badass iallafall. Jag gör allt jag kan för att suga på denna karamell så länge jag kan, och Eivors sällskap är ett riktigt gott sällskap. Min far kom in en runda och kikade när jag spelade igår och frågade vem den kutryggige rödhåriga mannen var. Man! Kutryggig?! Det är ju Eivor, skrek jag indignerat tillbaka, och hon är inte kutryggig.... Hon bär bara på en massa tunga vapen.

Sen Yulefesten har det hänt grejer med min Eivor, varje gång jag startar spelet är hon pruttfull och ragglar som den värste sjöbusen. Hennes syn är dimmig och hennes balans lika bra som min i baren på en Stenafärja i massiv kuling. Så Eivor får sätta sig i lotusställning och meditera och drömma om Antabus och ölkorvar, då vaknar hon nykter och ett uns mer lättstyrd. Tanken på en vikingajulfest var gullig, men buggarna som följde med var allt annat än just gulliga. I ett av uppdragen skulle man hämta tillbaka en mjödtunna som blivit stulen, och det gick lätt och smidigt tills skiten skulle lämnas tillbaka. På kartan visades en plats 600 kilometer bort och när jag väl sprungit som en packåsna genom skog och mark balanserande på tunnan i femton minuter försvann plötsligt markeringen genom ett trollslag. Startade om uppdraget och denna gång tänkte jag att jag ror tunnjäveln i båten, men då råkade jag tappa tunnan vid strandkanten. Detta resulterade att Eivor inte kunde lyfta upp tunnan igen trots att den bara stod i två centimeter badvatten.

Efter tre omstarter lyckades jag kånka iväg på tunnan igen och ännu en gång försvann markeringen och efter arga sura och rent hysteriska svordomar på Facebook i min spelgrupp fick jag tips från en annan stackare som stött på samma bugg som kunde peka ut på kartan vart man egentligen skulle gå. Så tillslut fick då Askungen sin glassko, eller ja, vikingarna fick sin Mjöd och kunde supa som det inte fanns någon morgondag. Så det som ska göras på spelet nu är att försöka ta Platinum, har tio troféer kvar att ta sen är den äntligen min. Egentligen skiter jag i Platinum för det mesta, förutom spel jag verkligen gillar och detta spel har verkligen blivit ett av mina skötebarn som jag håller av varmt. Som den nörd jag är njuter jag extra att jag nu i min ägo har både Thors hammare, rustning och även självaste Excalibur som följeslagare i min tokslakt av bleknosade Saxare. Dock har jag blivit förälskad i ett spjut som jag snubblade över på väg till Valhalla av rent misstag för att jag tog fel väg. Undrar hur många stackare som missat detta underbara överjävliga vapen, Gungnir? Nu med maxlevel 400 och dessa vapen och rustning är man verkligen ostoppbar! Känns nästan som om det räcker med att Eivor lägger en och annan brakskit för att ha ihjäl fienderna istället, men känslan av oövervinnlighet är härlig och mindre doftande. Huvuden rullar och yxor flyger!

André Lamartine:
Ghost of Tsushima
Det var ju tänkt att ägna hela julhelgen med cyberpunkmys från de polska favoriutvecklarna, men buggrapporterna från mina kollegor och från en enig spelvärld har skrämt upp sig mycket att jag helt enkelt väntar med att besöka Night City. Istället har jag lekt Yojimbo med Sucker Punch:s urläckra samurajtitel och känns många gånger som att spela en Kurosawa-film, vilket såklart förstärks av det fiffiga "Kurosawa-läge". Visst doftar det lite väl mycket repetitiv uppdragsdesign från Assassin's Creed, men det är betydligt roligare att bygga upp sin hämndfyllda spöklegend tack vare den oslagbara stämningen, det brutala svärdsvingandet och stundtals dödligt vackra vyerna som bara väntar på att fläckas ner av fiendens blod. Jag har inte kommit särskilt långt (det har blivit några haiku-stopp för många ska det erkännas), men väljer att supa in så många av Tsushimas vrår och hörn som möjligt innan jag tar mig an alla huvuduppdrag.

Marcus Persson:
Cyberpunk 2077
November och december har inneburit en veritabel festmåltid i neonskimrande estetik, företagsintrig och kroppsmodifikationer. Från det svenska penna-och-papper rollspelet Neotech Edge med sitt väldigt säregna och undersköna upplägg till vad som för mig personligen var årets tveklöst mest efterlängtade spel som även fick min bara fyra månader gamla trettio-tusen kronors dator att svettas. Det har minst sagt varit en omskakande resa genom CD Project Reds mastodontspel och med lite mer än åttio timmar spenderade i Night City så var det utan konkurrens mitt mest spelade spel under december månad. Är det perfekt, nej absolut inte och mycket av som på förhand har utlovats av funktionalitet och frihet skiner i sin frånvaro. Men sina skavanker och tomma löften till trots så har Cyberpunk 2077 ändå levererat och dess grundläggande gameplay loop har bitit tag i mig med sina huggtänder och släpper inte taget. De många sidouppdragen har på ett sällsamt vis hållit mig igång fast jag lagt spelets huvudsakliga historia bakom mig så fortsätter jag spela, och så lär det förbli en bra tid framöver. Det kommer vara otroligt kul att se vad våra vänliga polacker kommer leverera i form av extratillägg och material till spelet under 2021 och framåt. Wake the fuck up, we have a city to burn.

Adam Holmberg:
Star Wars: Knights of the Old Republic II: The Sith Lords
Jag gick nyligen och skaffade mig en ny iPhone häromdagen och jag satte mig och sneglade igenom lite olika spel att prova på den. Det var bland alla skräpiga mikrotransaktionstitlar jag till slut upptäckte att Obsidians uppföljare till Knights of the Old Republic hade portats till mobil utan att jag vetat. Så utan att tveka kastade jag in 179kr och laddade ner ett av mina favoritspel från när jag var en liten Xbox-lirande grabb. Jag fylldes direkt av nostalgisk värme när min Jedi i exil vaknade upp på den mystiskt övergivna gruvanläggningen på Peragus. Många vet säkert att Obsidian hade väldigt kort tid på sig att klämma ut denna uppföljare och mycket av det innehåll som var tänkt kastades, så det finns en del övergivna uppdrag, en ganska hastig tredje akt och en viss billig känsla över upplevelsen överlag.

Men det förhindrar mig inte från att säga att detta troligen är en av mina favoritberättelser i Star Wars-universumet även om det inte är kanoniserat och aldrig lär bli det igen. Men det överhängande mörkret i spelet dryper av spänning och stämning och den filosofiska diskussionen kring kampen mellan den mörka och ljusa sidan av Kraften, cykeln av konflikt och förödelse är något som utforskas här långt innan Rian Johnson ens försökte sig på det är djupt engagerande för mig som fan att spela igenom. Detta plus några av de mest ikoniska karaktärsdesignerna någonsin inom Star Wars med Darth Nihilus och Darth Nihilus som jagar efter en. Väldigt trevligt spel, även om mobilversionens kontroller hade kunnat vara lite bättre. Fortfarande väldigt trevligt att peta sig igenom när jag ligger i sängen på kvällen.

Johan Vahlström:
Pokémon Shield
Jag plockade upp Pokémon-liret Shield under julrean (säkert inhandlat på nätet så klart) och tillbringade mycket av julledigheten med att ta mig runt i den England-inspirerade världen. Jag köpte det mest för att ha något att spela på kvällarna då frugan behöver ha datorn för diverse studier. Dynamax-funktionen och de öppna fälten där monstren vandrar omkring är ett bra tillägg, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med dem. Jag vill ha mer. Däremot gillade jag att gymutmaningarna nu känns som ett riktigt spektakel och att berättelsen vågar ta en liten annan väg. Jag står fortfarande i valet och kvalet över om jag ska köpa de båda expansionerna eller inte. Efter att ha lyckats fånga en Shiny Eevee är jag dock väldigt sugen på att hitta fler Shinys. Misslyckades med att fånga en Shiny Metagross, som såg riktigt badass ut. Skit också. Jakten på Shinys går vidare.

Petter Hegevall:
Half-Life: Alyx
Med brytningsfel och någon slags försiktig skelning på vänsterögat är VR i grunden inget för mig. Jag blir så lätt illamående av såväl HTC Vive som Oculus Rift (och Playstation VR) men Half-Life: Alyx fungerar förbluffande nog bäst, via HP Reverb G2 som jag tycker är marknadens mest prisvärda VR-hjälm för tillfället. Och naturligtvis har jag tagit tillfället i akt och tillbringat mängder av tid tillsammans med Alyx Vance och hennes fenomenala upptåg i City 17. För ja, det är ju ett mästerligt spel det här, som verkligen andas Half-Life trots att det fyllts till brädden av nya funktioner och ny spelmekanik. Det tråkiga är ju dock att ingenting i VR-väg kan mäta sig med det, vilket gör att man stoppar sitt headset i en byrålåda efter Alyx resa tagit slut. Vi behöver mer, Valve. Mycket mer, tack.