Bäst Just Nu: Oktober

Olof Westerberg:
Alien: Isolation
Sen Last of Us 2 har jag och frugan eftersökt nya spelupplevelser som kan ge åtminstone en tiondel av vad Ellie och Abbys äventyr gav oss. Oktober blev därför av en händelse Alien-månad. Vi har kollat Alien (svinbra), Aliens (bra, lite tokig) och så klart spelat Alien: Isolation. Till skillnad från med Last of Us är vi dock så rädda att jag fått skruva ner svårighetsgraden till nybörjarnivå för att överhuvudtaget kunna ta oss vidare i äventyret. Det är ofta så fruktansvärt läskigt med Xenomorphens andning och rörelser och AI-gubbarnas glödande ögon, att jag då och då måste resa mig i soffan för att känna efter så att det inte är blött i dynorna. Till skillnad från våra maratonsittningar med The Last of Us varierar spelsessionerna här mellan fem och trettio minuter; det är inte mänskligt hanterbart att vistas på rymdskeppet en längre tid. Det är verkligen så sanslöst häftigt (och obehagligt!) att se hur trogna Creative Assembly var gentemot framför allt den första filmen i allt från design, miljö och stämningar. En riktig pärla!

Petter Hegevall:
Astro's Playroom
Som jag skrev i min recension hade jag aldrig förväntat mig att detta skulle handla om ett tio timmar långt, fullfjädrat plattformsäventyr. Jag trodde att det skulle vara en förinstallerat ilkvick lekrumsgrej som var över på en timme, eller så. Astro's Playroom är dock så mycket mer än så och nu har Sony för en andra gång bevista att deras Team Asobo samt Studio Japan utan tvekan kan tävla med Nintendos huvudteam när det gäller att bygga total, koncentrerade plattformsbriljans proppat med charm, personlighet och variation.

Marie Liljegren:
Mafia II: Definitive Edition
Denna månad har jag kuskat runt i Empire Bay i en bil med mjuka former och fenor och lyssnat på tonerna till härlig 50-tals musik med Ritchie Valens och Buddy Holly. Iklädd rollen som Vito Scaletta har jag hunnit slå in en och annan skalle, rånat en bank eller två och suttit av lite tid på kåken. Av alla spelen i denna speltrilogi är det alltid detta jag gillat bäst, jag gillar liksom teamet Vito och Joe, deras personligheter är strået vassare än både Tommy Angelo och Lincoln Clay och trots jag spelat detta spel så många gånger tröttnar jag inte, jag njuter helhjärtat. Och vad finns det att inte gilla? En god gryta med snygga bilar, härlig musik och mafiosos kryddad med en nypa död, en tesked svek och en stor matsked hämnd. Precis som jag skrev förra månaden när jag spelade Mafia stötte jag även här på lite buggar, men dock inte i närheten av den mängd som det första spelet bjöd på. Men en allvarlig sådan som gjorde att jag inte kunde fortsätta äventyret i form av en grind som inte gick att forcera i huvuduppdraget. Lyckades till slut finna en gammal laddning i en inte alltför svunnen tid och lyckades då ta mig runt buggen och äntligen få fortsätta min maffiasaga. Tyvärr gick det alldeles för snabbt att spela ut detta och nu ligger Little Hope här framför mig och tycker att det är dags för mig att ta på mig de där populära bruna byxorna. Tror nog jag får tassa runt en vecka till och ge det lite förskräckta blickar och väga av och till om jag vågar innan det kommer i närheten av min konsol. Varför utsätter jag mina dåliga nerver för detta? Varför bara inte ge upp och låta fegisen och hönshjärnan ta över helt? Jag kan flyga, jag är inte rädd. Nä, nu ljög jag, är ju skiträdd. Ni märker i nästa månads "Bäst just nu" om jag vågade eller om jag helt bangade ur som den sorgliga ynkrygg jag är.

Patrik Severin:
Gary Grigsby's War in the West
Jag ska vara helt ärlig jag har läst mer om detta spel denna månad än jag spelat det. Instruktionsböckerna tillsammans överstiger 500 sidor totalt utöver andra guider. Så även om jag Älskade Amnesia: Rebirth har detta stulit all tid för mig. Men god spelläsning är det och med en kopp kaffe i handen i en skön fåtölj nu i höstmörkret, har det gjort det enklare att ta sig igenom dessa manualer. Spelet är lite av en finsmakares plock ur en genre som hyser ganska många spel. Men varför spelar jag ett spel från 2014 idag (även om det fortfarande stöds med innehåll och uppdateringar). Lite av det beror på priset, nytt kostar spelet idag 75 euro och det kostade runt 90 förut. Det var först på en klassisk Steam rea under året som det var billigt nog för ett köp. För dig som läsare som undrar vad sjutton pratar du om, så liknar spelet Hearts of Iron-serien av Paradox men det är omgångsbaserat istället för i realtid med en viktig pausfunktion. War in the West är uppföljaren till War in the East och låter oss sköta styrkor under andra världskriget på olika nivåer. Som namnet antyder är Gary Grigsby mannen bakom spelet och War in the West fronten som spelet fokuserar på.

Det är inget lätt spel, det lider av ett användargränssnitt som hämtat från 1980-talets krigsspel av samma typ. Bara det att flytta dina styrkor och utföra enklare kommandon kräver fler knapptryck än jag trodde var mänskligt möjligt. Det krävs många klick för att hitta rätt information och mycket är begravet i menyerna något som Hearts of Iron serien löst numera med del 4. Men vilken mängd information det finns; divisioner, bataljoner, regementen, enskilda soldater och fordon simuleras ner till varje enskild individ och vapen. Varje enskilt fordons mängd bränsle, ammunition och bestyckning simuleras under huven på spelet trots att du kan ha hundratusentals soldater under ditt befäl. Det finns ett häftigt logistiskt system för att underbygga dina truppers frammarsch och att sköta flygstyrkorna har ett riktigt djup. Detta är en simuleringsfantast dröm i det avseendet. Detta gör däremot att det är lite extra tungkört och kräver en viss dator.

Charmen med detta kartbaserade spel bygger på ditt intresse för historia, detaljer, simulering, fantasi som kan fylla ut det spelet inte kan visa och ditt tålamod. Varje omgång tar ungefär en timme att genomföra då du behöver flytta pjäserna, ställa in doktriner, arrangera förstärkningar, sköta logistik och på detaljnivå sköta alla spelets faser. Du behöver också ta del av all information mellan varje omgång och planera framåt. Du kan även detaljanpassa allt in i minsta detalj. Allting tar tid här och det måste få ta tid för misstag bestraffas rätt rejält. Operationerna är också ganska svåra vilket gör det till ett spel du misslyckas en del med inledningsvis. Men jag älskar spel som testar mig, överraskar mig och som på olika sätt gör någonting lite annorlunda än genrearkitekttypen normalt sett gör. Om du är ny till den här sortens spel är det inte här du ska börja utan prova istället Hearts of Iron 4 men om du spelar genren mycket så kan detta vara värt en extra titt, jag har superkul med spelet såhär långt. Att få se historiska operationer utspela sig med denna djupsimulering är otroligt givande och roligt för mig som älskar historia.

Adam Holmberg:
Pillars of Eternity
I väntan på mer innehåll och ytterligare uppdateringar för Baldur's Gate III har jag valt att rota fram Pillar's of Eternity; Obsidians andliga uppföljare. Det är utan tvekan ett av deras bästa rollspel med en fascinerande spelvärld fullfjädrad med en intressant och spännande världsberättelse. Vackra, handgjorda bakgrunder som osar 90-talets Bioware med modern belysning och detaljrikedom. Detta blandat med långa diskussioner om efterlivet, öde, själavandring och tidigare synder gör detta till ett av mina favoritrollspel i modern tid och är enligt mig ett av Obsidians absolut bästa rollspel och den mest intressanta spelvärlden arbetat på sedan Knights of the Old Republic II. Underbart rollspel, underbar värld, underbar klassisk genre värd att återbesöka.

Andre Lamartine:
Alien: Isolation
Jag har, precis som Olof, skrämts ihjäl av Creative Assemblys underbara Alien-upplevelse - trots att jag redan har spelat denna klädskåpssimulator ett antal gånger vid det här laget. Visst har man vant sig vid vissa fienders rörelsemönster, men vid de mer utmanande svårighetsgraderna (den ultimata Alien-upplevelsen) är det direkt panikframkallande då Xenomorphen ständigt stalkar stackars Ripley - hur försiktig hon än är. Att återuppleva mitt traumatiska möte med den slanke utomjordingen i sjukhuset har varit en vild upplevelse, vilket passade denna alla helgona-helg utmärkt. Nu har jag dessutom fastnat i Mission 6, där jag inte ens tillåts hålla andan i mina gömställen förrän alien-jäveln gör slarvsylta av mig. Alien Isolation är verkligen en underbar hjärtattack och är ett av få spel som jag har köpt olika utgåvor till olika format. Detta för att kunna njuta när jag har lust att kallsvettas i en övergiven rymdstation, mitt ute i det kalla, tomma världsrymden.

Henric Pettersson:
Amnesia: Rebirth
Jag är uppenbarligen inte den enda av oss som varit insnöad på skräcktema den här gångna månaden. Däremot har jag inte gömt mig för Xenomorphen, utan för andra otäcka varelser. För jag har nämligen tillbringat en hel del tid tillsammans med Tasi i Frictional Games Amnesia: Rebirth. Det var verkligen en otäck upplevelse som nästan skrämde mig till döds vid både ett och två tillfällen. Trots denna ensamma spelupplevelse hängde jag kvar fram till slutet och känner så här i efterhand att jag aldrig tänker göra om det. Inte för att det var ett dåligt spel (för det är det verkligen inte), utan för att jag inte varit så skraj på länge. Ett spel jag varmt kan rekommendera om du är sugen på att uppleva briljant skräck!

Johan Vahlström:
FIFA 21
Jag har inte så mycket tid över för spel för tillfället, med en liten krabat som behöver bevakas när jag inte jobbar. Så det blir mest tid över för spel på kvällarna när det är lugn och ro. Då har det mest blivit att spela fotboll. Det är ett tidsfördriv som är enkelt att sätta sig in i. Visst, det är inte baseboll där du inte behöver fundera speciellt mycket när du spelar MLB: The Show, men det är inget som får igång hjärnan på högvarv. Om du inte vill det. Jag har för första gången vågat mig på att spela online rankat och det går väl helt okej. Jag gillar att de har skicklighetsnivåer så jag får spela mot spelare på min egna nivå och inte bli krossad varje match. Min fru frågade mig häromdagen vem jag pratade med på kvällen. Svaret var: "mig själv, jag behöver lite pepp ibland".

Jonas Mäki:
The Dark Pictures Anthology: Little Hope
Det är något visst med äventyrsspel där man själv kan påverka storyn ändå, och när The Dark Pictures Anthology: Little Hope anlände till redaktionen satte jag genast igång att spela. Det har hunnit bli tre kusliga resor genom Little Hope för att avkräva stan dess hemligheter och få se så många hemligheter som möjligt, och även om det såklart finns bättre spel, så är det ändå något jag kan rekommendera. Omgivningarna är synnerligen läckra, dialogen välskriven och röstskådespeleriet bra, samt att berättaren själv är direkt magisk. Nu ser jag redan fram emot nästa del som kommer under nästa år och fick sådant sug efter äventyrsspel att jag direkt efter lirade om Grim Fandango Remastered.

Johan Jolin:
Pikmin 3: Deluxe
Oktober har varit en slö gamingmånad för egen del. Speltimmarna har trappats ner i takt med att arbetsbelastningen ökat. Jag har helt enkelt inte orkat engagera mig i tävlingsintensiva multiplayerspel, något jag vanligtvis uppskattar. Därför släpptes Pikmin 3: Deluxe verkligen lägligt. Nintendos übercharmiga äventyr har kompletterat höststämning perfekt och med sin mysiga design hållit otäckheterna borta. Under Halloween-tider går jag nämligen i ide, under täcket med kudden över huvudet, så långt bort från all skräck som möjligt. Jag är dessvärre oförskämt lättskrämd, men Pikmin 3 fick mig att våga mig ut på äventyr under Spooktober. Från första sekund är det svårt att inte bli helt förtrollad av den färgsprakande världen och i gott sällskap med Alph, Birttany, Charlie, Olimar och alla hundratals Pikmin har jag skrattat och underhållits utan minsta bekymmer från diverse skräckväsenden.

André Wigert:
Final Fantasy X
Tillbaka, där allting började en gång. Även om Klonoa, Croc, Tekken, Metal Gear Solid, Hogs of War och många många fler titlar lirades en hel del innan Squares episka tionde slutgiltiga fantasi kom ut så var det just Tidus äventyr som fick mig riktigt beroende av underhållningsformen. Självaste Ground Zero i spelform. Även om man kan skriva artikelhögar av kritik mot protagonisten så är äventyret rent klockrent, och anledningen till att det har dykt upp i mitt liv igen är för att flickvännen har hittat charmen i det. Kingdom Hearts var nämligen alldeles för svårt i och med de dubbla analogspakarna och kravet på hyfsat snabba reaktioner - därav blir de turbaserade striderna rent suveräna då hon kan ta gott om tid på sig på att fundera ut en riktig mördardtaktik, vilket brukar vara att kasta fram alla aeons, varenda en, så fort det blir svårt. Det är inget fel på det dock och från ett speldesignsperspektiv så är upplägget med att resa från tempel till tempel för att få nya bestar - helt genialt. Jag kan knappt vänta på att se hennes reaktion när hon får tag i Anima och Magus Sisters, eller när den sista bossen ska nötas ned till tonerna av Otherworld.

Vad spelade du mest under förra månaden?