Svenska
Gamereactor
artiklar

Mina favoritögonblick med Xbox (Petter)

Nu dundrar vi igång uppföljningen på våra Playstation-minnenm där vi berättar om de mest minnesvärda stunderna med Microsofts konsoler...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vi har alla skrivit om de där oförglömliga ögonblicken med Sonys fyra stationära spelmaskiner och jösses vad mycket nostalgi det kokades ned till, i slutändan. Jag njöt i stora drag av att samla mina favoritstunder i min text och gillade verkligen att läsa vad min redaktion hade för Playstation-ögonblick som de aldrig kommer att glömma, vilket för oss till nästa del av denna följetong; Xbox. För precis som i fallet Sony släpper Microsoft som vi alla såklart redan vet också en ny konsol om ett par ynka veckor och därför vill vi naturligtvis även dela med sig av våra favoritstunder med Xbox. Nu kör vi.

Mina favoritögonblick med Xbox (Petter)

Mitt favoritögonblick med Xbox:
Halo, såklart
Jag har berättat den här gamla (trötta?) historien 700 000 gånger här på siten så jag tänkte försöka dra igenom den så snabbt det bara går, denna gång. Jag har känt redaktör Mäki i över 30 år. När han expressimporterade Xbox från USA, på den amerikanske releasedagen, tillsammans med lanseringstiteln Halo (signerat en av mina dåvarande favoritstudios eftersom jag älskade Marathon och Myth, Mac-Taliban som jag är) var jag på plats direkt vid ankomst. Minns hur fenomenalt läckert det var, och vad mycket jag älskade den gigantiska handkontrollen. Resten är väl i stort sett historia. Någon månad senare fick jag min konsol + Halo och jag, barndomsvännerna JB och Victor samt den förstnämndas lillebror Lars började spela split-screen multiplayer. Varje kväll. I två års tid. Vi spelade så mycket Halo på delad skärm att våra andra vänner ledsnade på oss, på vår extrema variationsbrist i olika typer av engagemang och evenemang. Men bra på Halo, det blev vi.

Ett roligt minne som är en del av detta minne är när jag bjöd upp före detta Missil-skribenten och senare Super Play/Loading-redaktören Thomas Wiborgh till Östersund för en kompishelg, förklarade han, väldigt detaljerat, hur han skulle decimera mig och mina "peeps" i Halo. Vi skulle få se på utklassning, hette det. Dominans. För han hade spelat mycket, och var enligt egen utsago oförskämt bra. Vilket jag vid den tidpunkten aldrig betvivlade. På den tiden var ju Halo såklart inget onlinespel, utan enbart offline, vilket innebar att vare sig jag eller mina goda kumpaner kunde veta huruvida vi var duktiga eller ytterst alldagliga. Särskilt inte med tanke på att vi under många, långa månaders tid enbart lirat mot varandra. Wiborgh anlände, vilket an gjorde ganska många gånger under ett par års tid, och en helg proppad av spel, prat om gamla Missil-minnen, musik och mat - kunde inledas. Kväll nummer ett trampade vi dock ned till grannen och barndomskamraten JB för att testa Tompas haussade Halo-skillz, vilket blev en överraskning för både mig och honom, tror jag. För herr Wiborgh var inte bara chanslös. Han var kanonmat. Vi pratar 30-0 här. Han dominerades på ett sätt som vid flertalet tillfällen nästan kändes som om jag mötte en spelare som aldrig tidigare testat att styra runt Master Chief. Och då, förstod vi nog alla fyra, att vi såklart hade samlat på oss en del färdigheter via alla långa spelkvällar.

Detta är en annons:

Nästa steg var att utmana Mäki och hans gäng. Jonas hade precis som jag spelat ganska precis hur mycket som helst och i samma veva som Halo 2 släpptes drog vi ihop åtta glada gubbar i en och samma lägenhet. Jonas Mäki, hans tre vänner mot mig/JB/Victor och Lars. Vi spelade sex banor till 50 och fem av matcherna vanns av mitt lag. Jag ledde dessutom i frags i alla matcherna utom den sista som Mäki vann. Och det... Hela den där perioden, var en magisk tid för mig. Gamereactor stod mer eller mindre i startgroparna och jag jobbade dygnen runt i princip men gjorde alltid tid för några jämna matcher Halo (och senare Halo 2) med mina tre Halo-kompisar, och även om den grejen dog ut lite sen när det var dags för det briljanta Halo 3, var det speltimmar som jag aldrig någonsin ångrat. Multiplayer blir inte bättre än i Halo.

Mina favoritögonblick med Xbox (Petter)

Mitt favoritögonblick med Xbox 360:
Gears of War
Grafikkåt som jag är var jag riktigt taggad på förhand. Epic Games gamla Unreal-spel var dessutom gamla favoriter för mig (inte minst Unreal Tournament II som jag spelade sönder) och Gears of War såg så mustigt puckomacho-härligt ut. Och übersnyggt, såklart. Recensionsversionen anlände i form av en silverdisk, (silver stod på den tiden för sen beta medan gulddiskar som vi fick direkt från Microsoft var "Gold", alltså spel som genomgått submission-kraven och rullats mot pressning) och jag började spela samma sekund som det damp in genom redaktionens dåvarande brevlåda. Jag kommer aldrig att glömma hur fränt jag tyckte att det första Gears-spelet var. Jag kommer aldrig att glömma hur jag satt som förstenad, och bara blängde på miljöerna. På karaktärerna. På explosionerna. Och på det smidigt följsamma men ändå kärvt tunga och krävande sättet som cover-mekaniken fungerande .- skrev ju åtminstone tidsbegränsat om regelboken för hela genren, på den tiden. Alla spel skulle och ville helst av allt vara Gears of War, och jag tror att jag spelade igenom äventyret tre gånger innan jag författade min recension.

Rock Band 2
Vi spelade det dagligen i över ett år, jag och tre goda vänner. Vi spelade så pass mycket att vi tvingades byta ut gitarrerna, trummorna och den där hemska plast-baskagge-pedalen flertalet gånger för att vi slitet ut dem. Och det säger ju det mesta. Harmonix briljanta uppföljare står sig för egen del som det bästa musikgenren någonsin huserat och jag hade säkert 300 låtar på min Xbox 360-hårddisk, som blev någon slags kringresande guldklimp som andra kompisar lånade för att komma åt biblioteket. Det kändes åtminstone i min värld, då, som att alla jag kände spelade Rock Band 2 och jag saknar den här eran så oerhört mycket - ibland.

Detta är en annons:

Forza Motorsport 4
Du som hänger här på Gamereactor på regelbunden basis vet såklart mycket väl om våra upprepade byggen av diverse racingsimulatorriggar. Roligt, tidskrävande projekt som i slutändan gett oss massor av insikt i en ständigt växande värld av simracing. Och även om det började med GP Legends och GTR 2 (svenska Simbin) var det faktiskt Forza Motorsport 4 till Xbox 360 som fick oss att bygga vår första rigg. Denna bestod av projektor, 107"-duk, Fanatec Porsche GT2-ratt (+ pedaler) och en första revisions-Rennsport Fanatec Racing Cockpit som vi helt sonika ställde framför den enorma duken. Där satt vi, i timmar per gång. Otroligt väl sammansatt kombination av saker och ett strålande racingspel med för tiden lysande däckfysik gjorde att framförallt jag hade fastnat för simracing på lite större nivå, på riktigt.

Mina favoritögonblick med Xbox (Petter)

Mitt favoritögonblick med Xbox One:
The Witcher 3
Det är för min del ingen mening att hymla med att jag i grunden saknar minnen från Microsofts senaste konsolgeneration då jag anser att maskinens inbyggda gränssnitt samt de exklusiva spelen till formatet helt enkelt inte hållit måttet. CD Project Reds hypade rollspelsepos avnjöts på Xbox One dock, och även om det spelet hade varit precis lika bra till PC eller till PS4, minns jag mitt äventyrande i rollen som den grymtande häxmästaren som ljuvliga speltimmar.



Loading next content