Svenska
Gamereactor
artiklar

Briljanta B-filmer: Fantasy

Skräpfilms-Mackan har äntligen fått tummen ur röven och bjuder på en ostdrypande andra del i artikelserien om det bästa som B-films träskets mörker har att erbjuda.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Den som väntar på något gott brukar det ju heta, ett slitet uttryck kan tyckas men som kommer väl till sin rätt här för det var trots allt rejält många månvarv sedan sist vi publicerade den första upplagan av briljanta B-filmer. Och nu har det alltså äntligen, äntligen blivit dags att dundra ut den andra delen i denna eminenta artikelserie som celebrerar tuttar, muskler, övervåld och allt som har med ful-kultur att göra. Denna gång har det blivit dags att styra kosan till fantasy-genrens förlovade land där muskelstinnade barbröstade män svingar med sina brutala tillhyggen, ohyggliga stop-motion monster vrålar och ryter, fagra fruntimmer behöver räddas och ruskiga trollkarlar försöker ta över världen. Så greppa tag om bredyxan och följ med ut på äventyr B-films träskets okända ödemark bland monster, magiker och majestätiska melodier.

Briljanta B-filmer: Fantasy

The Beastmaster (1982)
Vi påbörjar vår resa ned i dekadensens oheliga mörker med Don Coscarellis kultklassiker om den ögonfagre, barbröstade Dar. Mannen med den magiska förmågan att tala med naturens alla oknytt och förutspådd att rädda kungariket från den onda prästgubben Maax i en episk duell. Utrustad med sina spänniga muskler, sitt trogna svärd och tillräckligt med djuriska kumpaner för att fylla ett halvt zoo så beger sig vår hjälte ut i kungariket Aruk för att fullfölja sitt öde. Till sitt sällskap får han också den behagligt bystiga slavflickan Kiri spelad av den charmerande Tanya Roberts. En förnäm kvinna som vi sedermera även fick se i rollen som barnbarn till Christopher Walkerns karaktär Max Zorin i Roger Moores sista svängom som Bond, A View to a Kill. The Beastmasters klimax är en fenomenalt ostig kamp där Dar och hans glada vänner strider mot den elake Maax och hans hord av ondsinta hejdukar. Något som självfallet slutar med att prästgubben möter sin gruvliga öde och vår hjälte får sina drömmars tjej, som ovetande råkar vara hans kusin. Så klart. För Ingenting skriker kärlek och romantik som lite hederligt charmig blodskam.

Don Coscarellis magiska äventyr är en regelrätt dunder-stänkare av episka mått, ett exotiskt magplask som på tiden det begav sig gick varm på kabel-TV och bjuder på härligt svärdsvingande, brinnande häxor och ett tidstypiskt soundtrack som lånar friskt från Basil Poledouris dundrande toner ur Conan the Barbarian som släpptes sex månader tidigare samma år. The Beastmaster floppade ganska rejält på bio men kom sedermera att visas så pass ofta på HBO att meningen "Hey, Beastmaster is on" blev ett stående skämt på TV bland dåtidens kända komiker och i dess kölvatten kokades två uppföljare ihop under 90-talet vars existens få personer varken kan eller vill minnas. Som instegsfilm i Sword and Sorcery genren är Beastmaster en härlig krispig, lättsmält och välbalanserad soppa som erbjuder gott om underhållning och förnämligt fjanteri. Komiskt nog kommer filmen föräras med ett sprudlande nytt 4K släpp senare i år från de amerikanska skräpfilms-mästarna på Vinegar Syndrome, och där finns väl rimligen ingen som tackar nej till en högupplöst halvnaken Tanya Roberts, inoljade mans-muskler och onda trollkarlar? Nej jag trodde väl det. Se så, vad väntar du på, spana omedelbart in den skojfriska trailern här!

Detta är en annons:
Briljanta B-filmer: Fantasy

Deathstalker (1983)
Gudfadern av dåliga fantasy-filmer som Boston Globe förärade genom att beskriva den som en gryta full av föråldrat filmskapande, primitivt skådespel, övervåld och sex. Kort och gott allt man någonsin kan önska sig från en rutten B-film i fantasygenren från denna tidsperiod och nära på nirvana för alla skräpfilms-älskare. Under åttio underbara minuter får vi följa vår tveksamma hjälte Deathstalker i sin jakt på fagra fruntimmer att erövra och magiska föremål att upptäcka, vilket det båda finns gott om i kungariket där han håller låda tillsammans med elaka troll, ohyggliga häxor och andra allsköns fantasy-stereotyper. Med sitt skinande svärd och välvaxade bringa beger sig vår förtjusande hjälte ut i kungariket för att besegra den onda trollkarlen Munkar och hans hejdukar i en episk turnering fylld av dreglande monster, skinande muskler, tuttar och våld. Deathstalker är en sann klassiker från videouthyrnings-eran på det glada 80-talet och totalt gjordes det fyra lika förnäma uppföljare som alla noga emulerade den första filmens genomusla produktionsvärden, skruttiga skådespelare och mängden nakenhet. Alla väldigt viktiga ingredienser i denna krämiga serie om svärdssvingande galenskap och snusk.

Geniet bakom detta odödliga äventyr är ingen annan än skräpfilms-giganten Roger Corman och som liten parvel var Deathstalker en återkommande favorit, en helig graal av gosighet som ständigt snurrade i videobandspelaren till föräldrarnas förtret. För vem kunde egentligen motstå filmens fenomenalt vackra omslag som skvallrade om ett episkt äventyr men definitivt inte var speciellt representativt för Deathstalkers skamlöst sunkiga, men underhållande innehåll. Allt från det papperstunna manuset med obefintlig story, det kalasdåliga skådespelet, de oortodoxa karaktärerna och skandalösa mängden tuttar som slungas mot en i maskingevärshastighet bidrar till en alldeles unik puré av perfektion. Det är en enhörning bland B-filmer som banade väg för den strålande vackra Lana Clarkson i en hel drös av likvärdigt genanta fantasy-rullar så som Barbarian Queen och Wizards of the Lost Kingdom II. Rick Hill repriserade sin roll som Deathstalker i den fjärde (och sista) av uppföljarna och har även varit involverad i en rad andra B-films mästerverk så som The Devastator, Warrior Queen och Dune Warriors. Rejält ruttna men underbart underhållande rullar som vi förhoppningsvis också får tillfälle att besöka i någon av de kommande artiklarna. Fläska tag om tunikan, smörj in dina muskler och spana omedelbart in den grandiosa trailern till Deathstalker här!

Briljanta B-filmer: Fantasy
Detta är en annons:

Krull (1983)
Om du likt undertecknad växte upp under det spralliga, sprakande 80-talet och hade någon form av fascination för drakar, demoner, magiker och monster så finns där en god chans att även du stod och dreglade drömskt över omslaget till Krull i videobutiken. Få B-Filmer från perioden har nått samma kultstatus som denna oheliga soppa av svärdssvingande, laser-pang-pang och en fjärrstyrd magisk kaststjärna som Colwyn vår heroiska hjälte använder för att smiska skurk-rumpa. Premissen i Krull är behagligt lättsmält som vaniljglass på en sensommardag och är en textbokssamling av fantasyklichéer där vår hjälte måste rädda sitt livs kärlek (som han känt i en timme) från en ond snubbe som bor i en spretigt konstruerad, hotfull, flygande borg. Självfallet måste han resa land och rike runt för att filmen skall kunna understryka hur magisk och mystisk världen är och på vägen möter han en uppsjö av inkompetenta karaktärer som av någon outgrundlig anledning vill bli hans följeslagare. Ergo den odugliga trollkarlen med på tok för mycket självförtroende, Ynyr den vise mannen utan någon som helst sunt förnuft, banditen Kegan (spelad av Liam Neeson!) som har en fru i varje by och sist men inte minst den mäktiga cyklopen som har förmågan att veta när i framtiden han kommer att dö. En minst sagt sprudlande blandning färgstarka individer som tillsammans med vår hjältemodige, kärlekskranke prins Colwyn går i strid med The Beast, galaxens onda härskare och universums erövrare.

Krull är en magisk upplevelse som helt klart tillhör det övre segmentet av alla hundratals skruttiga fantasy-rullar som svängts ihop genom alla åren och är packad till max med mumsigt dålig dialog, charmerande strider, ondsinta skurkar och prinsessor i nöd. En perfekt storm av visuellt nonsens backat av en förvånansvärt rejäl budget som blandar friskt mellan science fiction och klassisk kung Arthur litteratur och bjuder charmerande komiska ögonblick av genialitet som när den fumlande, förvirrade trollkarlen Ergo lyckas förvandla sig själv till en gås istället för att angripa fienderna. James Horner står för filmens musik och bjuder på hinkvis av sprudlande, uppeldade toner som skamlöst lånar från hans egna andra verk, då kanske främst Star Trek II the Wrath of Khan. Som många andra Sword and Sorcery rullar från denna tid så gick Krull upp på bio med höga förväntningar från studion (Columbia) men kraschade rejält och det var först genom videomarknaden flera år senare som den fick ett andra liv och flög rakt in i våra hjärtan. Idag lever Krull vidare som en historisk kuriositet som är tidstypiskt proppfull av underbart vansinne som ingen bör gå miste om. Spana in den astronomiskt sprakande trailern här!

Briljanta B-filmer: Fantasy

Sorceress (1982)
En ultimat uppgörelse av kosmiska mått och ett episkt äventyr fyllt av svärd och magi, det är vad den lögnaktiga videoboxen till denna överstekta pyttipanna till film utlovar. Något som onekligen får ses som en abstrakt fantasi-konstruktion stöpt i lögner och påhitt. För vad vi istället bjuds på är en hejdunderligt dåligt dubbad fantasy-gegga späckad med skrattretande tafatta specialeffekter, en omoralisk barnamördande elak trollkarl och två storbystade tvillingar som spenderar mer tid utan kläder snarare än med. Tillsammans måste dessa två barbarbrudar sätta stopp för den onda trollkarlen, en elak gubbrackare som dessutom råkar vara deras far och vars högsta prioritet i livet är att fånga och offra dem till sin vresiga gud i så att han kan få kosmiska krafter. Självfallet behöver inte tvillingarna uthärda denna prövningarnas resa i ensamhet utan får sällskap på sitt gastkramande äventyr av den kåta get-pojken Pando, den yx-svingande vikingen Baldar och Erlick den hurtige barbaren. Kort och gott en tidstypisk samling muntra krigare som tillsammans måste besegra mörkret som hotar landet i klassiska Sagan om Ringen manér och som var skräpfilms-kungen Roger Cormans första försök till intåg i sword and sorcery-genren. Tillsammans med Con Coscarellis Beastmaster, Albert Pyuns The Sword and the Sorcerer och sist men inte minst Arnolds Conan the Barbarian så var 1982 ett fullspäckat, hejdundrande år för den som gillade stora svärd, muskliga män, fagra fruntimmer och morrande monster.

Att Sorceress är en skräpfilm av kosmiska mått råder där inga som helst tvivel om och Roger Cormans dunder-kalkon är packad till bristningsgränsen med alla stereotyper som hör genren till. Överraskningarna är få men underhållningsvärdet är maxat som en testosteron-pumpad frustande tjur och vi bjuds på rikligt av nakenhet, omedveten humor och kulisser som skulle kunna vara hämtade från närmaste leksaksbutik. Det är ruffigt, rappt och roligt med nästan helt överdubbad dialog som får en att krama om skäms-kudden hårt under långa stunder över hur besinningslöst pinsam den är. Men galenskapen stannar inte där, nej här pratar vi om filmen vars namn beslutades genom omröstning på en högstadieskola och som fick stor del av sin belysning stulen av självaste Dino De Laurentis som filmade Dune i studion bredvid. Faktum är att både Corman själv likväl som regissören Jack Hill skämdes så enormt över Sorceress att båda såg till att få sina namn helt strukna från filmens eftertexter likväl som allt promotion-material. Så om du uppskattar tanken på en smutsig, degenererad trollkarlsgubbe vars livsmål är att åkalla det oheliga strump-monstret i skyn genom att offra sina två korkade bimbo-döttrar. Ja då har du helt klart hittat rätt med Sorceress, filmen som gud glömde. Så ta ett dopp ner i magins mörka vestibul genom att flukta på trailern här!

Briljanta B-filmer: Fantasy

Hercules (1983)
Yoram Globus och Menahem Golan är två namn som är lika synonyma med B-film som tomatsås är med pasta. Demonproducenterna från Cannon Films som vräkte ur sig skräp i ett besinningslöst tempo under större delen av 80-talet och vars tidlösa klassiker är en kulturskatt av mög som saknar motstycke, en guldgruva för oss självplågande galenpannor som uppskattar ful-kultur. Och deras svärd-och-sandal-film Hercules från det tidiga 80-talet är verkligen inget undantag till regeln utan bjuder oss med på en kosmisk resa som blandar friskt med mekaniska monster, magiska tillhyggen, inoljade muskler och självaste Sybil Danning iförd en leotard. Magnifikt är bara förnamnet och i rollen som den tituläre hjälten har vi självaste Lou Ferrigno, den italienska besten som med sina skinande muskler måste rädda sin älskade Cassiopeia, ett fagert fruntimmer som hålls fången av den elaka kung Minos och hans horribla hejdukar. På sin långa resa möter vår spänstige hjälte stora mördar-robotar, rytande grizzlybjörnar och heta häxor innan han slutligen står öga mot öga med sitt ärke-nemesis och den episka slutstriden kan äga rum. Det är fjantigt, lättsamt och så hejdlöst muntert att det är svårt att inte ryckas med i vansinnet.

Ja, Hercules är självfallet en fruktansvärd film precis som allt annat i denna eminenta artikelserie och är fullmatad med trams och nonsens som kommer krydda till din vardag. Vi bjuds på vad som kan vara världshistoriens mest misslyckade tolkning av Zeus som iförd en krullig leksaksperuk desperat försöker skänka någon form av allvarsamhet till galenskaparna men som mest bara lyckas orsaka svår skratt-hicka. Manuset är skrattretande orimligt, skådespelet horribelt, specialeffekterna kaosartat tarvliga och produktionsvärdena obefintliga. Här finns kort och gott väldigt mycket att älska förutsatt att du vet vad du ger dig in på och kan uppskatta klassisk ful-kultur. Det är hundra minuter av fånigheter som bara kunde skapas på det glada 80-talet och som definitivt får en att mysa till lite extra i soffan. Hercules är i sanningen en riktig kulturskatt och när en inoljad, dunder-pumpad Lou Ferrigno vrålande slungar en man i grizzlybjörns-kostym ut i stratosfären, ja då kan man inte annat än jubla av glädje. Så spänn dina muskler, smörj in mustaschen, greppa sandalerna och ta en titt på den fläskiga trailern här!

Briljanta B-filmer: Fantasy

La Guerra del Ferro: Ironmaster (1983)
Den ökände italienska regissören Umberto Lenzi bjuder på den sista av skräpfilmerna för denna gång och tar oss med på en resa till tidens begynnelse då maskulina män och tjusiga tjejer i päls-bikinis talade perfekt engelska och då där fanns ett SATS-gym i var och varannan grotta. Här får vi stifta bekantskap med den onda Vood spelad av den majestätiskt fenomenala George Eastman som efter att ha mördat stammens ledare tvingas i exil. Men den maktgalne Vood gör självfallet en storstilad återkomst med lite smält metall formad som ett svärd i högsta hugg. Med vilket han och hans band av homoerotiska halvnakna, inoljade män drar ut på erövringståg och betvingar by efter by av oskylda stenåldersfolk. Endast filmens hjälte Ela spelad av porrfilmsskådisen Sam Pasco är manlig nog att stå emot Voods framfart. Med sin perfekt svarvade kropp och sina glada vapendragare bjuder han upp till brutal batalj där de två gör upp i en grabbig kamp om vem som är den manligaste av män. Kort och gott, Ironmaster bjuder på riktigt korkad underhållning med rikt av halvnakna mansrumpor och pulserande muskler i överflöd, en testosteronfylld feberdröm av vansinne med en storspelande George Eastman i huvudrollen.

Ironmaster är charmerande i sina inte allt för subtilt homoerotiska undertoner och blandar friskt från både Jean-Jacques Annauds Quest for Fire och den trendsättande Conan the Barbarian för att skapa något eget och väldigt typiskt för Lenzi. Kroppsbyggare med svulstiga muskler, heta halvnakna modell-tjejer och överdubbad engelsk dialog. Arketyperna från italienska filmindustrin gör sig påminda och här prioriteras eskapism över realism. För även om där faktiskt inte finns något direkt övernaturligt att finna någonstans under filmens gång (undantaget ett gäng spetälske-apor som lever i en grotta och gör sitt bästa för att se otäcka ut i sina skrattretande kostymer) så är banden till Sword and Sorcery-filmerna väldigt tydliga och starka. De maskulina hjältarna, de underklädda tjejerna, den obefintliga koreografin och de ur gulliga matte-målningarna. Nej magin kommer inte från manus utan snarare från den scen-stjälande George Eastman som grymtar, grinar, flåsar och vrålar sig igenom hela Ironmaster med en aldrig vacklande inlevelse. Han är mannen, myten och legenden, en form av proto-Genghis Khan som gladeligen slaktar de svaga och tar deras land. Så smörj in dina skinkor, pumpa dina muskler och dundra igång den fräsiga trailern här!

Nu får ni glada läsare gärna berätta om era egna skräpfilms-favoriter från genren, missade jag någon riktigt usel klassiker? Skriv och kommentera för fulla muggar! För nu stänger vi guldkistan för denna gång och lämnar fantasy-genren bakom oss för att istället fokusera på framtiden. Vid horisonten väntar fler dolda skatter på att bli upptäckta, bortglömda skräpfilmer fyllda av våld och vanvett som skriker efter att bli uppgrävda och insläpade i strålkastarljuset.

Tidigare delar i denna artikelserie
Briljanta B-Filmer: Action



Loading next content