Svenska
Gamereactor
artiklar

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Olof)

Dags för nytillskottet Olof att berätta om alla de ögonblick tillsammans med Sonys fyra konsoler som etsat sig fast i minnet...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Länge förknippade jag Playstation med Fifa, Buzz-spelen och Singstar; en typisk mainstream-konsol. Det berodde väl mycket på att det var så det såg ut hos mina tv-spelare till vänner, och det var så jag hade behandlat konsolen i min barndom. Playstation tillgodosåg behov där kraven inte var för högt ställda, och jag spelade glatt vidare på Xbox och Nintendos konsoler. Jag förstod ju egentligen hur fel jag hade, inte minst när jag skaffade min PS4, min första Sony-konsol på tjugo år (läs mer om det nedan), och började ta mig an det fantastiska bibliotek Playstationkonsolerna idag ståtar med. Här delar jag med mig av lite smålustiga anekdoter som fastnat hos mig, parat med fina minnen och stora upplevelser. Läs och njut, kära läsare!

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Olof)

Mina favoritögonblick från Playstation
Farsan spexar på födelsedagen
Jag och min tvillingbror väcks på födelsedagen för 21 år sen med att få vars ett inslaget Playstationspel, Crash Bandicoot 3: Warped och Spyro the Dragon om jag minns rätt, i present av våra föräldrar. Det knepiga var att vi inte hade någon Playstationkonsol, och hela skoldagen gick åt till att fundera om farsan missförstått det där med konsoler och konsolspel, eller om han kanske blivit galen, vilket vi inte lyckats reda ut på morgonen. Senare på kvällen fick vi dock även konsolen (tack för det!), och det kom fram att han bara velat spexa lite. Väldigt underfundigt, farsan!

Tiger Woods med farsan
Det är inte många gånger mina föräldrar har spelat tvspel. Bara tanken är absurd. Men en kväll för många år sen när morsan var iväg på julmiddag, lär det ha varit, och lämnade farsan hemma med mig och min bror, då var det dags att om så bara för en kväll bryta mönstret. Farsan hade fixat fram Tiger Woods 99 av en arbetskamrat, och eftersom han ogärna lagar mat som inte är chiligryta med choklad och spiskummin som ska puttra på spisen i dryga fyra timmar, så beställde han pizza som vi åt framför tv:n medan vi skickade runt de två handkontrollerna mellan oss. Jag kommer inte ihåg hur många 18-hålsrundor vi spelade, men jag minns grafiken som fotorealistisk, att farsan fick vara Tiger Woods med den röda tröjan och de svarta byxorna, och att vi störde varandra med "taunts" (framkallade skrik och burop av de passiva karaktärerna) tills vi fick bannlysa det. Konstig funktion egentligen.

Detta är en annons:

ISS Pro Evolution
Som liten ifrågasätter man sällan saker på samma sätt som vuxna gör, man har en tendens att bara acceptera sakers tillstånd. Jag och min bror spelade fotbollsspelet ISS från och till i säkert ett par månader utan att egentligen tycka att det var särskilt konstigt när spelarna alltid vände sig om framför målet och sköt tillbaka bollen. Vi försökte istället att komma runt det, finta runt målvakten och springa in med bollen i mål. Det blev mest matcher med en slutpoäng runt 0-0 eller i bästa fall 1-0, när det till slut gick upp för oss att vi använt knappen för lobb-pass, som automatiskt riktar sig mot närmsta medspelare, istället för skottknappen. Då kände vi oss allt lite dumma, men vad roligt spelet blev helt plötsligt!

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Olof)

Mina favoritögonblick från Playstation 2
James Bond: Agent Under Fire suger
Hemma hade jag Xbox och Halo; förstklassig, storslagen underhållning i både singleplayerkampanjen och i det fantastiska multiplayerläget på fyrdelad skärm. Min vän, som av någon anledning var väldigt begeistrad över licensspel, hade James Bond: Agent Under Fire på PS2, och kontrasten var enorm. Jag skrattade åt hur linjärt man löste enspelaruppdragen och att det bara fanns en lösning på varje pussel och problem. Det var som en parodi på ett fps. Eftersom min vän dessutom saknade en så kallad Multitap, så kunde vi inte spela mer än två spelare åt gången. För att då inte försjunka i total tristess anlade vi ett annorlunda, ironiskt förhållningssätt till spelet. Vi apterade minor som vi sprängde och kastade varandra tvärs över banan med, lekte "katt och råtta" där en spelare bara fick använda gripkroken och rollspelade ihop tramsiga historier. I slutändan blev det stor, stor komik av ett i grunden urtrist spel.

SSX Tricky show off på fritidsgården
Min låg- och mellanstadieskola här i Lund hade köpt ett PS2, och jag kan än idag inte reda ut om jag tycker att det är en bra idé eller inte, men hur som helst skapades det en riktig kult kring snowboardspelet SSX Tricky. Elever tvärsöver klasser och årskategorier samlades i soffgruppen framför 28-tummaren i hörnet (kanske var det en rätt bra grej ändå), från det att skolan slutade till sex - halv sjutiden på kvällen, och försökte slå varandras rekord. Jag minns att det blev en hel del rätt imponerande slutpoäng, men är det något barn är betydligt sämre på så är det språk. Roligast var när en klasskamrat skulle instruera en vän till honom att det var läget "show off" som han skulle trycka på. Problemet var att han uttalade det "shändalf". "Tryck shändalf, men f*n tryck shändalf" började han skrika av irritation när vännen inte förstod. Än idag kan jag inte låta bli att läsa show off som shändalf, det går bara inte.

Detta är en annons:
Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Olof)

Mina favoritögonblick från Playstation 3
NHL 11 och färgblindhet
Jag brukade spela en del NHL 11 hos en vän i gymnasiet, och även om sport och sportspel inte riktigt är min grej så var det rätt kul ändå. En kväll bjöd jag med en annan vän till mig som inte varit med förut, och han och jag blev satta på att spela i samma lag i en 2 mot 2-match. Rätt snart märkte jag att han inte spelade som han brukade, han saknade fullständigt kontroll över sina spelare - och vi skrattade ju åt honom. Som vi skrattade, ni ska bara veta, och jag beskyllde honom för det ena och det andra. Men just eftersom det är svårt att upptäcka det för honom själv, kom det så småningom fram att han inte kunde skilja på den röda pilen över min spelare, och den gröna som markerade spelaren han basade över. Han tillhör nämligen de 7-8 procent av världens män som lider svårt av röd-grön färgblindhet. Dråpligt. Nog skämdes vi lite efteråt, men vi är mycket goda vänner än idag!

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Olof)

Mina favoritögonblick från Playstation 4
God of Wars grafik
2019 hade jag knappt tagit del av den "nya" (fem år gamla) generationens grafik. Jag ville inte titta på "lets plays", twitch eller överhuvudtaget på gameplay-videor, för någonstans i bakhuvudet tänkte jag att jag någon gång ville spela allt det jag missat och inte förstöra överraskningen på förhand. Jag hade visserligen en Switch, men dess rent tekniskt, grafiska kvaliteter är ju begränsade. Så när jag första dagen på sommarsemestern tog beslutet att köpa en PS4 Pro och kom hem, packade upp den och startade upp God of War och tog den där båtturen för att bränna frugans aska, då var jag helt betagen. Kylan, ljuset, floran och känslan av att något stort ska hända: det var känslan av att få njuta ett fem år uppskjutet nöje.

Last of Us 2-premiären
Det var en speciell tid i början av sommaren. Jag hade sagt upp mig från jobbet innan jag fått reda på vad jag skulle pyssla med till hösten, och så släpptes Last of Us 2 mitt i allt. Spelet skapade ett slags hålrum som jag och frugan bara sögs in i under knappt två veckors tid. Vi hade passat på att samtidigt byta ut den tolv år gamla 32-tummaren och dessutom införskaffa ett ljudsystem, vilket verkligen förstärkte känslan av total förslutning. Allt jag och frugan pratade om var Last of Us 2, om vad som hade hänt och vad som skulle komma att ske härnäst. Det gjorde i två veckor ont att inte spela, att behöva träffa släkten eller vännerna som undrade var man höll hus. Även om det förstås låter lite problematiskt att säga att det var underbart att vistas i en pandemi, för det vet vi ju alla att det inte är, så var det ändå just det på ett sätt.

Här hittar du samtliga delar som publicerats:
André Wigert
Adam Holmberg
André Lamartine
Henric Pettersson
Petter Hegevall
(Mer kommer såklart till veckan)



Loading next content