Dune: Ny Sagan om ringen eller superflopp?

Det var bara en tidsfråga vad gällde förseningen av Dune, Denis Villeneuves hett efterlängtade science fiction-filmatisering. Man behöver ju inte Paul Atredies profetiska visioner för att räkna ut att Warner Bros storsatsning inte skulle må bra i dagens biografklimat, som ju har strypts i flera månader av det envisa coronaviruset. Det har exempelvis varit kostsamt för Nolans spionthriller Tenet att locka tillbaka biobesökare mitt i en pandemi och det lär bara bli ännu mer kostsamt för filmbolagen att låta sina blockbusterfilmer damma på hyllan. För Dunes del kommer vi att få vänta ett helt år (!) på biopremiären och medan fansen säkerligen är tacksamma för att Dune inte behöver floppa i halvtomma biografer nu i vinter är det fortfarande oklart hur framgångsrik denna potentiella filmfranchise blir nästa år.

Vår lilla filmredaktionen har diskuterat Dunes framtidshorisonter i veckor och vår slutsats slits mellan två ytterleder: antingen blir Dune en hyfsad framgång i stil med den senaste Blade Runner-filmen eller så resulterar det hela i ännu en John Carter: en science fiction-flopp av ofattbara mått. På sistone har våra konversationer lutat mot John Carter-hållet, särskilt med Blade Runner-uppföljarens svaga publiksiffror i bakhuvudet. Orosmolnen påminner faktiskt om Pauls önskan att sätta stopp för den förödande jihad som väntar i hans närmsta framtid: hur gärna vi än vill att Dune ska nå Sagan om Ringen-toppar hänger det ändå en skugga över filmproduktionen. Nej, vi menar inte bara coronaviruset. Det handlar också om hur svårtillgänglig historien kan vara för den genomsnittlige biobesökaren och den uppförsbacke som renodlad science fiction-film vanligtvis tvingas ta sig uppför numera. Så vad kan vi vänta oss i framtiden? Har vi att göra med ett revolutionerande filmfenomen eller kommer den potentiella franchisen att rinna mellan fingrarna likt Arrakis kryddiga sandkorn?

Dune: En svåröversatt historia
Den chilenske regissören Alejandro Jodorowsky är känd inom Dune-kretsar som regissören bakom världens bästa film som aldrig producerades. Den galna visionen bakom Jodorowskys Dune-filmadaption blev ett väldokumenterat misslyckande i den kritikerhyllade dokumentären Jodorowsky's Dune, där det framgick att regissören tog på sig en omöjlig (och löjligt påkostad) uppgift: att filmatisera det ofilmbara. Filmskaparen har accepterat att Frank Herberts science fiction-mästerverk inte går att filmatisera och detta är en åsikt han än höll fast vid när han kommenterade Dune-trailern:

"I saw the trailer. It's very well done. We can see that it is industrial cinema, that there is a lot of money, and that it was very expensive. But if it was very expensive, it must pay in proportion. And that is the problem: There [are] no surprises. The form is identical to what is done everywhere. The lighting, the acting, everything is predictable."

Jodorowsky är inte ensam om att ogilla den pampiga Warner Bros-trailern. Även om många är övertygade om att Denis Villeneuve är rätt man för jobbet finns det också de som ogillar just hur förutsägbar och Hollywood-dränkt trailern är, komplett med typiska trailer-klyschor, storstjärnor och en tveksam Pink Floyd-cover - en referens till det faktum att Jodorowsky ville ha Floyd som filmens kompositör. Det är egentligen lätt att sympatisera med Jodorowsky; David Lynch-adaptionen från 1984 bevisade hur svårt det var att vara trogen förlagan utan att göra stränga kompromisser med Hollywoods underhållningsmaskineri. Herberts Dune-böcker är nämligen så mycket mer än bara en "vuxen Star Wars"; det är en utmanande och fantasieggande science fiction-bibel som än idag fascinerar, griper, öppnar sinnet. Det är inte så konstigt att Jodorowsky tappade fästet om verkligheten när Dunes påkostade förproduktion svällde upp och sprack; Dune har ju den effekten på läsare.

De inre monologernas filosofiska natur, Herberts fascination för hastiga tidshopp i berättelsen, de snåriga dynasti-komplotterna, karaktärernas märkliga talesätt och originalbokens expansiva appendix-glosor är bara några av de svåröversatta bokelement som inte har gjort sig så bra på filmduken och som ofta satte käppar i hjulet för Lynch-versionen - en rörig slutprodukt som Lynch vägrade fästa sitt namn på efter att han förlorade final cut-rättigheterna. Men var Jodorowsky verkligen rätt man för jobbet? Hur mycket man än älskar filmmakaren har det också framgått att han var mer intresserad av att måla upp ett eget abstrakt och experimentellt konstverk än att skapa något som var troget Herberts monumentala bok. Faktum är att Jodorowsky inte ens hade läst Dune när filmplanerna väl drog igång. Faktum är att Jodorowsky aktivt valde att inte respektera Herberts vision när han, i en allt annat än vacker metafor, "våldtog Herbert med kärlek". Nej, det låter inte som rätt Dune-regissör om du frågar mig. Denis Villeneuve är helt klart rätt person för uppdraget med tanke på den passion som tydligen har genomsyrat drömprojektet. Hur trogen hans film än blir förlagan närmar sig ändå Pauls jihad; en jihad som luktar John Carter.

Dune må vara känt bland science fiction-fansen, men det är inte någon Star Wars - även om Dune såklart var före. Det hela påminner just om John Carter-situationen, då Edgar Rice Burroughs bokserie (som filmen bygger på) hade ett stort inflytande på författare som Ray Bradbury och Arthur C. Clarke, samt filmer som Star Wars och Avatar. Dune i sin tur inspirerade verk som Star Wars, Game of Thrones, Wheel of Time, Warhammer 40,000 och Kevin Bacon-klassikern Tremors. Ändå ekar Star Wars-varumärket högre än John Carter-böckerna och Dune-serien i dagens popkultursfär, där originalverken får nöja sig med att vara just inspirationskällor. Detta var i synnerhet sant för John Carter, där det blev uppenbart att publiken inte brydde sig nämnvärt om förlagan och stilen från det sena 1800-talet. Äventyrsstilen kändes gammaldags, ofräscht. Det blev också tydligt att Dune gjorde sig bäst i bokform när Lynch-filmen väl fick premiär på 80-talet. Det är en utmaning att anpassa, eller rentav förenkla, Dunes djupsinniga premisser utan att ta ifrån Dune sin identitet.

Det finns alltså en risk för att Dune hamnar i samma floppfälla, men förhoppningsvis rör det sig inte om någon ny Mortal Engines, Jupiter Ascending, Ender's Game, Valerian and the City of Thousand Planets eller Eragorn ekonomiskt sett. Science fiction-filmer som Inception och den senaste Planet of the Apes-trilogin har visat att storslagna science fiction-historier (som inte är Star Wars) fortfarande har en plats bland alla uttjatade serietidningsfilmer och även om filmer som Edge of Tomorrow eller Mad Max: Fury Road inte direkt var kassasuccéer räckte det gott och väl för att ge grönt ljus till uppföljare till dessa filmer. Vem vet, kanske kan vi få Dune: Del 2, trots allt? Själv håller man tummarna för att vi också får se Dune Messiah och Children of Dune på vita duken...

Dune: Den nya Sagan om Ringen?
Det var Dunes art director Tom Brown som sådde fröet i augusti om att Villeneuves Dune skulle vara den nya Sagan om Ringen-trilogin, sett till skala och vision: "I think what Denis Villeneuve is doing is what's called a seminal version of this story. I don't think it will be topped, to be perfectly honest. The sheer scale of it is going to be daunting. But I do think it's going to be extremely special. I heard in the paper the other day that they're looking at the new 'Lord of the Rings,' and I firmly believe that. I think it's going to be up there with those kinds of films, really."

Det är inte en liten jämförelse, med andra ord. Peter Jacksons flerfaldigt Oscarsbelönade filmtrilogi anses vara en av tidernas bästa filmhantverk och är ett världsfenomen vi inte lär se på ett bra tag. Dessutom är det alldeles för tidigt för att avgöra om Dune kommer att fånga världen på samma sätt som Jackson gjorde när han gjorde Midgård lättillgänglig till en hel filmfanatisk värld. Däri ligger kruxet: Dune-världen är inte särskilt gästvänlig som fiktiv universum. Det är inte lika välkomnande och lät att tycka om som exempelvis Tolkiens Fylke. Även om Tolkiens böcker också är fyllda till bredden av påhittade språk och krångliga fantasyelement fanns det ändå en mänsklighet i böckerna (och filmerna) som folk kunde ta till sig och älska - oavsett om man gillade fantasygenren eller inte.

Karaktärerna i Herberts Dune-trilogi lever i en ovänlig värld 20.000 år in i framtiden. Den första Dune-boken utspelas år 10,191 AG (After Guild), där mänsklighetens har hunnit erövra galaxen och blivit formade av sin våldsamma, feodala samtid. Karaktärerna känns främmande, nästan som utomjordingar, och det är väl lite av poängen i stort. Mänsklighetens moralkompass har allt mindre betydelse i framtiden och även om det såklart finns flera karaktärer som representerar mänsklighetens bättre sidor har människan också grenat ut sig i form av muterade spice-beroende Guild-navigatörer, de genetiskt förändrade och etiskt tvivelaktiga Tleilaxu som kan väcka de döda till liv, de mänskliga datorerna som går under namnet "Mentat", det mystiska systerskapet Bene Gesserit som vältrar sig i hemlighetsmakeri och den tusenåriga drömmen om att avla fram en genetiskt perfekt messiasfigur... det är stora agendor, stora frågor och stora filosofiska (och måhända svamliga) frågetecken som inte är de lättaste att svälja för den genomsnittlige tittaren som vill ha lite traditionell "pew pew"-action i rymdmiljöer.

Dune är nämligen inte en hjälteresa på samma sätt som exempelvis Star Wars var. Tvärtom, faktiskt. Enligt författaren själv skrev han Dune-serien för att han ville utforska farorna med karismatiska ledare och Messias-figurer i överlag, något som i synnerhet framkommer i de tre första Dune-böckerna: "I wrote the Dune series because I had this idea of that charismatic leaders ought to come with a warning label on their forehead: May be dangerous to your health". Herberts underliggande budskap kretsar dessutom kring skapandet av hjältefigurer och den maktstruktur som tillkommer med hjältedåden, där han sade följande till LA Weekly i en 1985-intervju: "Charismatic leaders — not necessarily Messiahs, but Messiahs included — tend to create explosive upheavals in human societies that are very dangerous to individuals and to the societies themselves, because they create power structures. So you get these centers of power and it doesn't matter a damned bit how pure and good the hero is."

Paul Atreides är på många sätt och vis både en hjälte och motsatsen till den ädla hjältefiguren, vilket gör myten kring honom både oförutsägbar och iskallt kalkylerad. Utan att spoila alltför mycket för de som inte har hunnit läsa böckerna finns det en mörk baksida bakom hjältedåden som drar till sig en mörkare sanning om människans snabbskiftande värderingar. Det är med andra ord långt ifrån ett varmt hobbit-äventyr bland onda orcer om vi återvänder till Sagan om Ringen-liknelsen. Däremot finns det ju otroligt mycket filmpotential med tanke på hur många böcker det finns och hur expansiv denna galax faktiskt är.

Dune-filmen är nämligen bara första halvan av boken, vilket var ett initiativ som Villeneuve själv yrkade för när han fick chansen att filmatisera sin älskade bokfavorit. Han ville göra boken rättvisa och satsade därför på att dela upp filmen i två delar: den ena är färdiginspelad och den andra delen väntar på att få grönt ljud. Om inte intresset för mer Dune finns och om coronaterrorn fortsätter till nästa år finns det en väldigt liten chans för att den andra delen av Dune blir av, vilket skulle blir tråkigt för fansen som vill se Herberts bisarra tredje akt och dennes Shakespeare-doftande final.

Det finns en tröst i att Villeneuve har planerat den första delen som en komplett film, vilket påminner om den första Sagan om Ringen-rullen. Där fanns det en tydlig vändpunkt som omfamnade bokseriens hoppfulla budskap i slutskedet och karaktärerna utvecklades, fick nya insikter om sig själva och fortsatte med sitt omöjliga uppdrag i filmens allra sista minuter. Det var bara början på äventyret och jag hoppas att den första Dune-filmen lyckas knyta ihop säcken, trots att det egentligen finns så mycket kvar att berätta. Ett av de många misstag som sänkte John Carter var att det hela mest kändes som en upptrappning till en uppföljare snarare än en komplett berättelse. Det kanske funkar för filmvärldens superhjältar som redan sitter på ett oändligt serietidningsarkiv med skurkar och historier, men det lär bli svårt för folk att bry sig om Dune-världen på samma sätt som folk var ointresserade av Burroughs Barsoom-böcker. Det vore, med andra ord, väldigt tråkigt att snuvas på en halv historia om Dune inte blir den biosuccé som Warner Bros. hoppades på.

Dune: Rid sandmasken
I skrivande stund befinner jag mig i en Dune-trans som ännu inte har avtagit och som kommer att hålla i sig ett bra tag till. Jag har läst om Dune-trilogin (och ska strax påbörja Dune Emperor of Dune), jag har införskaffat nyutgåvan av brädspelet från 1979 för att leva mig in i Dunes maktstrukturer (och hugga mina vänner i ryggen i det rätta ögonblicket) och har börjat snöa in mig på Frank Herberts fängslande universum i långdragna bokdiskussioner online (mest för att förtydliga vissa snurriga koncept). Trailern som släpptes i början av september hjälpte dessutom till att skyffla mer kol till hajp-lågan och det känns skönt att vara så här eldigt engagerad i en fiktiv värld igen. Det är inte perfekta böcker, men det finns så mycket att älska i Herberts febriga fantasi att det är svårt att lägga ifrån sig en av hans böcker om kvällarna. Jag har fått en ny uppskattning för Herberts unika universum sedan jag var tonåring, då jag inte kunde ta till mig bokens politiska intriger och futuristiska begrepp. Förväntningarna på filmen är därmed skyhöga och jag tror att filmen kommer att leverera den ultimata Dune-upplevelsen om trailern är någon som helst indikation.

Allt med filmen känns så rätt hittills: allt från den stjärnspäckade (och klockrena) castingen, till kontrasten mellan havsplaneten Caladan och den snustorra Arrakis, Hans Zimmers inblandning, den blockiga framtidsdesignen, Villeneuves enastående berättarteknik... det är en julafton för science fiction-nördar, som dessvärre får vänta ännu ett år på att öppna sin present. Att skjuta upp en snordyr film är logiskt och jag ser hellre att Dune får en ordentlig biopremiär än att följa i Tenets misslyckade fotspår, men hur länge håller intresset innan det svalnar? Det är ju som sagt ett år kvar till premiären och mycket hinner ju hända på den tiden. Ett år är dock lång tid för den filmsugne, framförallt med tanke på att filmen i princip är färdiginspelad.

I romanen lär sig huvudpersonen att rida sandmaskar, som tydligen är något av en konstform. Sandmaskar är extremt dödliga och dödar allt i sin väg, så man måste välja rätt ögonblick för att fästa rid-krokarna i besten för att kunna rida på den över sandslätterna. Lite så känns det nu för Warner Bros: de måste fästa kroken snabbt i besten innan den flyr, krossar dig eller slukar dig hel. Dune lär aldrig nå upp till Sagan om Ringen, men den behöver inte heller fastna i kvicksand som John Carter.

Om nu biografdöden är så aktuell som vi tror är det kanske dags att förlita sig på streamingpremiärer istället. Smid medan järnet är varmt. Ta nästa steg. Sätt en saftig prislapp på en digital hyrversion av Dune, precis som Disney gjorde med Mulan i USA och låt folk njuta av futuristiska sanddyner i TV-soffan. Disney kommer dessutom att släppa Pixar-filmen Soul på sin streamingtjänst istället för att vänta ut biotorkan, så här borde Warner Bros rida på den digitala vågen (eller sandmasken) och visa att streaming är framtiden.

Villeneuve arbetar redan på en spinoff-serie om rymdhäxorna Bene Gesserit till HBO Max och Dune blir därmed etablerad i TV-fromat. Varför inte släppa filmen där i samband med den kommande TV-serien? Dune är som klippt och skuren för den Game of Thrones-trånande publiken, samt för de som har tröttnat på Disneys glättiga Star Wars-sagor. Detta är kanske den otålige fanboy-sidan som talar här, men det är svårt att inte känna besvikelse nu när man tvingas vänta ännu ett år på Dune. Thopter-motorerna är fortfarande varma, Warner Bros! Upprepa inte Tenets svala sommarsiffror - tänk framåt. Var inte rädda för förändring. Bene Gesserit-häxorna sade det allra bäst:

"I must not fear. Fear is the mind-killer. Fear is the little-death that brings total obliteration. I will face my fear. I will permit it to pass over me and through me. And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path. Where the fear has gone there will be nothing. Only I will remain.

Bara Dune återstår.