Svenska
Gamereactor
artiklar

10 vs 10: Red Dead Redemption & Red Dead Redemption 2

Så har det blivit dags för redaktör Mäki att kora vilket Red Dead Redemption-spel som är det bästa i vad som är en av hans absoluta favoritserier genom tiderna....

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vissa spel är att betrakta som rena drömspel. Jag har delat ut tior både före och efter Red Dead Redemption, och jag skulle inte ranka det som mitt favoritspel genom tiderna. Ett av dem, absolut, men inte det bästa någonsin. För den som läser min blogg hyggligt regelbundet, kommer det kanske inte som någon chock att jag gilla Amerikas förenta stater och gärna reser dit så ofta som möjligt, inte minst över långa semestrar. Då allra helst sydstaterna.

Och eftersom jag verkligen älskar historia, så har jag såklart varit fascinerad av westerneran. Ett närmast pervers epok i ett bitvis laglöst land bland både förtryckta urinvånare och skjutglada cowboys samt ett dekadent leverne. Följaktligen var jag otroligt förtjust i TV-serien Deadwood, vilket accelererade suget efter riktigt bra western, en era som inte bara var historiskt över, utan även popkulturellt.

Filmer släpptes, men inte i något vidare tempo och få hade budget att tala om. I spelform kom det också westerntitlar mellan varven, men inte heller detta var några påkostade spel, även om exempelvis Call of Juarez var underhållande (och Gun samt Red Dead Revolver var heller inte så tokiga). Och det är detta man ska ha i åtanke när Red Dead Redemption plötsligt utannonserades. Ett rätt vansinnigt projekt när man tänker efter, och då ett av historiens dyraste spel.

10 vs 10: Red Dead Redemption & Red Dead Redemption 2
Detta är en annons:

Extremt få hade önskat sig ett riktigt maffigt westernspel, men det var vad Rockstar bjöd på och resten är för mig ren kärlek. Varenda trailer som visades skvallrade om ett spel med en ambitionsnivå vi aldrig sett maken till tidigare, mellansekvenserna var regisserade på ett sätt som skåpar ut filmer och den historiska ackuratessen var som en våt dröm. Och det var som sagt just vad Red Dead Redemption var för min del. Ett drömspel. Spelet jag alltid hade velat få spela, men aldrig trodde skulle komma.

Det kan jämföras med Halo: Combat Evolved som jag förälskades i lite av en slump, och hur bra Bioshock än var, så hade jag aldrig drömt om ett undervattensäventyr i en stad på havets botten befolkad av en utslagen spillra eliter (detta eftersom jag inte ens nästan besitter Ken Levines geni och vet att sådant är kalas).

Men inget är såklart viktigare än gameplay, och jag fruktade att det i grunden skulle vara Grand Theft Auto i öknen. Men inte då. Rockstar hade vågat skaka om sitt halvt patenterade formula för spel och levererade något som mer förde tankarna till rollspel. Jag och John Marston levde verkligen på prärien och jag får än idag rysningar av välbehag när jag tänker på alla mäktiga scener som utspelades runt om i byarna, tokerierna på prärien och alla vansinniga revolverdueller. Och kanske mest av allt de välskrivna personerna. De var inte bara några utplacerade NPC (datorkontrollerade figurer) som var utslängda i en western-värld, de bodde alla där och hade ett riktigt liv.

Undan för undan svetsades jag och Marston samman på ett närmast ohälsosamt sätt, och när han väl fick sitt liv tillbaka kändes det som en genuin belöning. Men varför slutade inte spelet? Jag hade mina onda aningar och ett antal timmar senare fick jag mitt svar på den frågan. Det finns många scener som berört mig i spel, men inget kommer ens i närheten av John Marstons försök att sätta sin familj i säkerhet genom att fördröja de utsända agenterna. Efter Red Dead Redemption var jag verkligen färdig och utpumpad, men inte mer än att jag kunde ge mig på multiplayerdelen, bara för att upptäcka att även denna var fullkomligt superb, och kom att bli mitt mest spelade under flera månaders tid.

Detta är en annons:

Där och då ville jag inte ha något mer Red Dead Redemption. Spelet var perfekt som det var, och om det skulle komma en uppföljare var min förhoppning att Rockstar skulle göra som med Grand Theft Auto och bjuda på något tämligen fristående. Så blev det inte och min initiala reaktion på Red Dead Redemption 2 var ändå aningen negativ av just den anledningen. Visserligen skulle jag få hänga med John Marston igen, men ville jag verkligen det?

Det kändes lite som att försöka förbättra Mona-Lisa. Varför skulle man göra det? Men med tiden kom ändå suget tillbaka och det stod snabbt klart att samma gigantiska kliv som Rockstar tog med Red Dead Redemption-världen hade återupprepats. Vi snackar om ett spel som var mer filmiskt än något annat och verkligen erbjöd western-porr på ett sätt varken jag eller resten av världen sett maken till.

Och Arthur Morgan var också lätt att tycka om. Utseendemässigt lite mer anonym än John Marston, men med en bättre personlighet och en ännu mer välskriven story samt en värld som slog i princip alla rollspel på fingrarna när det kommer till valfrihet, saker att göra samt upptäckslusta. Jag spenderade ohälsosamt mycket tid med sådant som fiske och att pyssla med blommor. Storyn slukade mig totalt, även om jag var noga med att ta det långsamt (en lyx när jag inte själv recenserar) och istället lägga tiden på sidouppdrag och med att prata med folk.

Om Red Dead Redemption hade ett imponerande persongalleri, är det ingenting jämfört med Red Dead Redemption 2 där folk minns det som hänt och mitt agerande kan ge konsekvenser långt senare. Några av äventyrets kanske mest menlösa sekvenser är det jag uppskattat mest när jag inser att en snabb dialog (ni vet de där man ibland bara trycker bort) långt tidigare lett till något jag aldrig hade kunnat förutse.

10 vs 10: Red Dead Redemption & Red Dead Redemption 2

Jag tänkte undvika att skvallra om Arthur Morgans historia här, men hans berättelse grep hur som helst allt hårdare tag om mig och det råder ingen tvekan om att det är en helt fenomenal story av ett vuxet slag vi mycket sällan ser exempel på i spelvärlden. Nu satte jag ju aldrig något betyg på Red Dead Redemption 2, men om jag hade gjort det, hade jag varit framme och viftat med tian även här. Men var det lika bra som föregångaren?

Det lätta svaret är att det är bättre. För det är det, på nästan alla sätt. Det är ofta en konsekvens av extremt talangfulla utvecklare med obegränsad budget samt en utvecklingstid på närmare ett decennium. Men trots det och trots att jag säkert är i minoritet, skulle jag personligen ändå ranka Red Dead Redemption snäppet före uppföljaren. Det var helt enkelt något i relationen till Marston och hur spelet bröt ny mark och lät mig uppleva western för första gången på riktigt, som ändå gör att jag föredrar originalet med minsta tänkbara marginal.



Loading next content