Svenska
Gamereactor
artiklar

10 vs 10: Sagan om ringen & Konungens återkomst

Filmfanatikern André reflekterar över två solklara mästerverk i samma filmserie och korar i slutändan sin personliga favorit...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Om vi skulle diskutera J.R.R. Tolkiens fantastiska bokförlagor skulle jag nog utse den första volymen till hans finaste verk. The Fellowship of the Ring satte stämningen direkt och introducerade oss till en häpnadsväckande litterär fantasyera, men när det kommer till filmadaptionerna av trilogin är det en gnutta mer komplicerat historia. Det är nämligen få filmtrilogier som har fångat folks fantasi som Peter Jacksons odödliga Sagan om Ringen-adaptioner. I sin helhet kan det mycket väl vara den bästa filmtrilogin som någonsin har skapats. Många filmstudior har försökt återskapa den skala och den magi som Jackson trollade fram på vita duken under början av 2000-talet, men ingenting har ens kommit i närheten av dennes filmmästerverk och jag har svårt att tro att det skulle förändras den kommande tiden.

Jag tror att många av våra läsare är rörande överens om att filmserien besitter en speciell, emotionell kraft som fortfarande värmer våra arma själar när vi känner för att fly från verkligheten i sisådär tolv Extended Cut-timmar. Sagan om Ringen-trilogin är fenomenal, meningsfull, oersättlig - men vilket filmkapitel är egentligen den bästa? Det är lite som att försöka favorisera ett av sina tre barn som man i grunden älskar lika mycket, men för artikelseriens skull har jag tagit på mig denna svåra Sophie's Choice-situation: Att utse en ensam segrare mellan två älsklingar. Ledsen, Två Tornen - denna kamp står mellan Härskarringen och Konungens Återkomst.

Att bara välja två filmer från en trilogi som jag personligen alla förtjänar en 10 i betyg kan ju tyckas vara något orättvist att inte inkludera De Två Tornen - en film som egentligen håller samma mästermått som övriga filmer i trilogin. Det finns två anledningar till att jag inte inkluderat De Två Tornen i denna artikel: 1) Jag vill hålla inom artikelseriens ramar, så det kan dessvärre inte vara "10 vs 10 vs 10." 2) Jag har valt första och sista filmen i trilogin för att diskutera hur berättelsen fungerar som en början och ett slut. Därmed inte sagt att Två Tornen skulle vara en dålig brygga mellan Härskarringen och Konungens Återkomst, men i denna artikel fokuserar vi alltså på vad som gör de sistnämnda filmerna till de tiopoängare de faktiskt är - även om tvåan introducerade fantastiska element som Rohan och underbara karaktärer som Smeagol i mixen.

10 vs 10: Sagan om ringen & Konungens återkomst
Detta är en annons:

Jag har en speciell relation till Härskarringen (har inte vi alla det?). Jag minns att jag som pojkvasker tidigt bestämde mig för att det här med dvärgar, alver och trollkarlar var det larvigaste som fanns i världen. I min värld var jag enbart trogen science fiction-genren, där jag i synnerhet svor min eviga trohet till George Lucas galax långt, långt bort. Jedimästare framför småputtar med håriga fötter, alla dagar i veckan! Detta förändrades dock snabbt när mina kompisar började leka Aragorn och Uruk Hai i skogen och jag kände mig illa tvungen att komma ikapp den snabbt skiftande popkulturvågen för att förstå storheten i Härskarringen.

Jag kommer ihåg det så väl, när familjen väl klämde in kassetten i vår gamla VHS-spelare. Scenen som förändrade allt, där en likblek Frodo stirrar ut mot den kalla sjön och återkallar en dialog han hade med Gandalf. Hur mycket han önskar att han aldrig fått den där förbannade ringen. Plötsligt, i sann Kenobi-anda, lyste Gandalfs visdomsord upp mörkret och plötsligt fanns det mening igen. Hopp. Det var detta ögonblick som omvände elvaåriga André och det var i ögonblicket som Frodo drog upp Sam ur sjön som den pojken bytte ut min Star Wars-samling mot J.R.R. Tolkiens böcker. Med tiden hade mentorsfiguren Kenobi bytts ut mot Gandalf, Lego-Luke byttes ut mot Workshop-figurer från Midgård och, ja, ni fattar. Härskarringen blev en underbar början på en underbar resa som fortfarande inte har tagit slut. Härskarringen är nämligen den typ av film som också väckte en fantasi om att leva i en omöjlig värld. Bo bland hobberna, halsa i sig bärnstensfärgad öl, sjunga folksånger i goda vänners sällskap, kamma fötterna, röka pipa, äta gott i hobbithålan och sova under stjärnorna utan den minsta oro för morgondagens krav. Än drömmer jag om att bo i en gräsprydd kulle, leva ett barfota hobbitliv i fullständig harmoni, isolerad från allt som heter "omvärld".

Hur som helst: idag är filmen minst lika magisk och mirakulös som när den först släpptes. Än idag är filmen ett monumentalt exemplar av renodlad filmskaparglädje, där Jackson har lagt all sin själ på att förverkliga Tolkiens fantastiska värld in i minsta detalj. Varje bildruta sjuder av genuin kärlek till böckerna, berättarkonsten och allt som livet håller kärt. Bara introduktionsscenen där man först får bekanta sig med Fylke, som är fyllt av barnaskratt och Howard Shores varma, tröstande musik, fyller tittaren med en solig sommarkänsla av att ha hittat ett andra hem. Eller 20 år senare: att man har hittat hem igen.

Inte mycket behöver egentligen sägas om skådespelarna i Härskarringen och Konungens Återkomst eftersom alla inblandade håller samma skyhöga klass rakt igenom, men det som gör Härskarringen till en fantastisk första del är att början på brödraskapet också är en fullständig historia i sig - åtminstone för hobbit-karaktärernas del. Frodo omfamnar ett öde han aldrig önskade sig, Sam - som var så ängslig över att ta ett nytt steg mot det okända - bevisar sin lojalitet och mod när det behövdes som mest, och den våldsamma världen förstoras markant för radarparet Merry & Pippin. Boromirs och Gandalfs död är bara grädde på moset i det bitterljuva vägkorsningen där våra hjältar delar på sig. Saurons flammande öga hotar ännu i horisonten, men bland Mordors mörka moln tränger liiiiite solljus fram. "Even the smallest person can change the course of the future," som ju Tolkien så fint uttryckte sig. Ett klockrent slut på en klockren början med andra ord, för när Enya började sjunga mot eftertexterna kändes det på många sätt som att ens öde var förseglat för all framtid. Detta är fortfarande en magisk film som bara återuppväcker äventyrslustan varje gång man ser den. Det är den typ av film som ställer tittaren frågan: vem vill du ha vid sin sida när du drar ut på den mest avgörande resan i ditt liv?

Detta är en annons:

Det var dock med Konungens Återkomst som min kärlek till denna trilogi - och min passion för filmens värld - cementerade sig, på riktigt. Jag älskade såklart De Två Tornen, men när Konungens Återkomst väl anlände var det som att jag nådde en brytpunkt i mitt liv. När jag såg trilogi-slutet för första gången visste jag att jag ville göra något liknande. Jag ville berätta en historia som var lika känslosam, jag ville få folk att gråta på samma sätt som biosalongen bröt ihop när de nådde hamnscenen mot slutet. Jag läste på om otaliga mytologier världen över, skrev noveller, halva romaner, tecknade fantasykartor, serier och skapade mina egna fantasyvärldar för att försöka fånga samma känslovärld. Utan någon vidare framgång ska det sägas, men det spelade ingen roll för denna finniga 14-åring. Inspirationen att berätta historier lever kvar och började, bland annat, med Jacksons flerfaldigt Oscarsbelönade mästerverk - en film som fortfarande bränner skönt i hjärtat. Jag tror att mitt allra första inlägg i Gamereactors forum handlade om just denna films emotionella överlägsenhet. Ah, minnen!

Konungens Återkomst var kulminationen av allt som Peter Jackson älskade med Tolkiens nyanserade fantasyvärld, som är fylld till bredden med minnesvärda ögonblick som mästerligt väver krigets fasor med några av de vackraste scenerna som har filmats. Jag tänker exempelvis på scenen där en armé av blodtörstiga orker försöker bryta ner en port och Gandalf tröstar Pippin med en glimt av efterlivet är ren och skär perfektion. Myt och mänsklighet blir ett, vilket också gäller hjärtskärande scener som när Aragorn kastar sig över Arwen - och hennes far ser leende på, medveten om att hans älskade dotter omfamnar ett mycket ensamt öde. Eller scenen där stackars Théoden återförenas med sina förfäder, befriad från den skam som tyngt honom sedan Två Tornen. Eller scenen där Sam ångrar att han aldrig tog steget vidare med Rosie hemma i Fylke... Eller Faramirs lönlösa uppoffring... eller... ja, jag kan sitta och babbla om alla utmärkta scener i Konungens Återkomst flera dagar i sträck, vilket bara pekar på vilken emotionell genomslagskraft den här förbaskat vackra filmen besitter. För att inte tala om hur Howard Shore överträffar sig själv rent musikaliskt, som når rentav himmelska nivåer när exempelvis Rohirrim rider till blodpumpande krigstrummor och gråtande violiner. Eller den evangeliska frälsningen som är Midgårds sista andetag när Ringen väl förstörs. Konungens Återkomst är den typ av salig blockbuster som jag tror att vi aldrig någonsin kommer att se igen: känsloladdat, mäktigt, kärleksfullt, mänskligt, passionerat, unik. Det var en händelse som aldrig kan upprepas igen.

För i grunden är Konungens Återkomst ett perfekt slut. Den ultimata finalen. Jag är medveten om att den kanske största kritiken som filmen har fått är just Jacksons oförmåga att ta kål på sina "darlings" när väl var dags att knyta säcken, men det är just i Konungens Återkomst som regissörens älsklingar frodas som bäst. Det som gör Konungens Återkomst till just en sådan triumf är hur väl Frodos inre resa skildrades hela vägen fram till trilogins sista tjugo minuter, där Frodo upptäcker att Fylke. Jag förstod inte Frodos beslut att hoppa på båten när jag var en snorvalp, men ju mer jag åldrades förstod jag Frodo desto mer. Hans skador var inte bara fysiska: de var främst spirituella, vilket blir mer förkrossande varje gång jag väljer att slå på Konungens Återkomst och når den tårdrypande hamnscenen. Allt är detsamma, men allt har förändrats. Kontrasten mellan den tysta bar-scenen i Konungens Återkomst, där hobberna i tysthet skålar med varandra, och den välkomnande Fylke-scenen i Härskarringen är tydlig, subtil och märkvärdig. Som tittare känner man vikten av förändringarna, medan det glada hobbitlivet fortsätter som om ingenting har hänt. Hela denna epilog är mästerligt utförd och när filmfinaler väl kommer på tal under filmdiskussioner återvänder mitt hjärta alltid tillbaka till Peter Jacksons kärleksfulla och omtänksamma farväl till Midgård (fram tills Hobbit-trilogin visade sitt fula tryne, men det är en annan historia). Bara "You bow to no one"-scenen räcker väl för att utse Konungens Återkomst till den bästa tian i trilogin. Eller?

10 vs 10: Sagan om ringen & Konungens återkomst

Efter att ha redogjort min relation till dessa filmer - en relation som jag säkerligen delar med många fans därute - måste jag ta itu med de förlängda utgåvorna, vilket gör all världens skillnad när vi jämför två filmers storheter med varandra. Detta för att skillnaden inte är särskilt märkvärdig i den första filmen, medan skillnaden i Konungens återkomst är som dag och natt. Missförstå mig fel: jag älskar alla förlängda versioner av filmerna, då de bortklippta scenerna berikar och förbättrar filmupplevelserna. När det kommer till Härskarringen rycker jag väl mest på axlarna om jag exempelvis skulle kika på originalversionen på TV, då storyn redan är så tajt och välklippt att jag uppskattar den något kortare bioversionen. Scenen där brödraskapet får gåvor av Galadriel och scenen där Frodo och Sam bevittnar alvernas marsch i en skogsglänta sticker ut, men annat än att vi ser lite fler interaktioner och ledtrådar om karaktärerna anser jag att originalet är minst lika givande som den förlängda versionen.

Detta är alltså inte fallet Konungens Återkomst, som jag anser måste ses i sin blytunga fyratimmars form. Jag har nog inte sett tretimmarsfilmen på säkert tio år och jag lär nog aldrig någonsin återvända till den versionen. Inte för att den på något sätt är dålig, utan för att historien inte känns komplett utan dessa scener. Många fans delade säkert Christopher Lees ilska när vi blev snuvade på Sarumans ridåscen och scener som Eomers hjärtskärande skrik i kontrast Arwens helande sång är numera obligatoriskt om jag kör en Sagan om Ringen-maraton. I sin förlängda format är historien betydligt mer tillfredsställande, mer logisk och betydligt mer engagerande. Jag är också svag för den bedårande scenen där Eowyn delar sin dröm med Aragorn och jag gillar verkligen sekvensen där Frodo och Sam nästlar sig in i orkernas läger iförda sjaskiga rustningar, som i likhet med Häxkungens duell med Gandalf, Gothmogs död, Eowyns öde och Saurons vidrige tolk täpper till några luckor i berättelsen.

De enda scenerna jag klarar mig bra utan är nog Aragorns avtal med spökarmén. Det faktum att vi inte får höra generalens svar i originalversionen gjorde spänningen så mycket mer effektiv än att låta våra hjältar drunkna i en kaskad av kranier - bara för att ändra sig och gå med på Aragorns förslag. Detsamma gäller följande scen där hjältarna tar över piratskeppen (återigen, vändningen i Minas Tirith är mer effektiv utan dessa utfyllnadsscener) och Gimlis comic relief-stunder i dödsgrottan spräcker den kusliga atmosfären. Här hade jag alltså inte haft något emot originalscenen, där spökgeneralens olustiga skelettleende sade mer än tusen dödskallar. Ändå älskar jag den tyngd och skönhet som den förlängda versionen bidrar med, vilket bara förstärker den påtagliga "the end of all things"-känslan.

Kanske är det för att Konungens Återkomst ligger mer färskt i minnet efter mitt senaste filmmaraton, men efter en tids reflektion måste jag ändå utse Konungens Återkomst till den ultimata tian - åtminstone i sin förlängda form. Det är ett gediget filmhantverk. En enastående eskapad. Det perfekta slutet på den långa filmhelgen. Den starkaste tian i en trilogi av underbara tior. Även om Konungens Återkomst består av fler skönhetsfläckar än Härskarringen så känns Konungens Återkomst mer värdefull i sin sammanfattning av historien, livet, ja, allt. Hur mycket vi än önskar att tiden stod stilla i Hobbit-byn hamnar vi ju alla där, i slutändan: i de gråa hamnarna, bland förändringens vindar. Även Howard Shores mysiga Fylke-musik låter annorlunda, mer melankolisk när vi som tittare återvänder till Fylke. Det är först när man återvänder hem som man förstår vikten av vad som har hänt och vad som kommer hända. Konungens Återkomst lämnar inte ett enda öga torrt och kommer att fortsätta göra så till tidens ände.

The night is falling...
You have come to journey's end...



Loading next content