Bäst Just Nu: Juli

Jonas Mäki:
Borderlands 3: Bounty of Blood
I slutet av juni hade expansionen Bounty of Blood premiär till Borderlands 3. Jag hängde dock inte på låset utan inväntade goda vänner jag och sambon spelar med. Så det blev istället i juli vi smaskade igång detta western-inspirerade äventyr, och sedan dess har det blivit många, långa nätter i goda vänners lag. För Bounty of Blood är den bästa expansionen hittills till spelet med intressanta omgivningar, mycket att utforska, roliga uppdrag och suverän musik. Till och med utmaningen är bättre än tidigare. Hade möjligen kunnat önska mer minnesvärda bossar. Även efter snart tjugo timmars spelande (mer än många spel erbjuder) har vi fortfarande små sidouppdrag att lösa och sammantaget är det här det roligaste jag haft med Borderlands 3 sedan släpptes.

Olof Westerberg:
Mortal Kombat 11
Om du mot förmodan undrat hur Days of our lives eller Coronation Strett sett ut i kampsportsmiljö med övernaturliga inslag, så har jag ett tips till dig. Jag har tagit mig igenom storyläget i Mortal Kombat 11, och det är helt underbart. Fightingen är det ju inget snack om, som lekmannaentusiast älskar jag att kunna lira både med fullständigt oerfarna vänner och få däng av proffsen online. Systemen är precis lika lättförståeliga som svårhanterliga, och jag har från och till plockat fram och njutit av MK11 regelbundet ett par gånger i månaden sen jag skaffade det, och tycks aldrig tröttna. Men nu upplevde jag att det var dags för storyläget, och maken till mer grötig och ointressant story finns knappt. Tidsresor hit och dit och allianser som bildas och splittras inom loppen av sekunder. Det spelar å andra sidan ingen roll. Det är så enormt påkostat med mängder av välgjorda mellansekvenser att jag minns tillbaka till Soul Calibur 2:s textberättade storyläge med rysningar. Ett riktigt föredöme för framtida fightingspels singleplayer-läge.

André Lamartine:
The Last of Us Part II
The Last of Us Part 2
Med tanke på hur långt Naughty Dogs senaste postapokalyps faktiskt är så hamnar ju detta givetvis med på denna artikelserie, men det tåls väl med att sägas igen: jag njöt inte så mycket av det som jag hade hoppats. Faktum är att Druckmann tappar bollen halvvägs med sin oväntat röriga narrativ, vilket bäddar upp för hemska karaktärer, mycket krystade scener, några "någon skjuter förövaren i sista sekund"-scener för mycket och en slutspurt som lämnade en hel del att önska. Det finns såklart mycket att berömma gameplaymässigt och jag uppskattar risktagandet, men storymässigt berövade mig spelet på en emotionell payoff. Nä, nu har jag återvänt till Doom Eternal för att tvätta bort den bittra smaken av besvikelse.

Marie Liljegren:
The Last of Us
Förra månaden kördes The Last Of Us 2 nästan dygnets alla timmar, och eftersom jag gjorde misstaget att inte köra föregångaren innan behövdes verkligen mycket dammas av i min lilla minnesbank. Så nu i Juli har The Last Of us snurrat i min konsol och jag har suttit med ett igenkännande flin på läpparna när jag stött på karaktärer som min 40 åriga demenspanna glömt för länge sen. Trots att jag kört om spelet många gånger, har nu många år gått sen sist så jag upptäcker att jag sitter och njuter så som jag brukar när jag kör ett nytt bra spel. Det kittlar fortfarande dödsskönt i kistan när man kommer in i ett mörkt rum, och jag skriker som en sjuårig skolflicka varje gång en fiender hoppar fram och skrämmer mig till den graden att man får gå och kolla byxstatusen. Bandet mellan Joel och Ellie är lika vackert som jag minns och trots den dystra världsbilden med Pandemi och levande döda känns detta betydligt ljusare än tvåans nattsvarta, mörka hämndresa. Som alltid när man kör ett äldre spel efter ett sprillans nytt tar det en stund att inte reta sig på att grafiken inte är lika snygg och verklighetstrogen men detta spelet står sig än idag som något av det bästa jag spelat. Så vilket är bäst? Är det The Last Of Us eller The Last Of Us 2? Jag får nog fortfarande säga det första, men jag skulle inte vilja vara utan uppföljaren. Dem gör ju historien till en helhet även om många Fanboys/girls skriker det motsatta. Det enda gruset i min sko är egentligen bara att jag tycker styrningen i detta inte är lika felfri som tvåan. Att kunna dodga attacker är guld värt och jag svär som en galning av att kulorna verkar studsa av vissa fiender trots mina eminenta Headshots, så nog har tvåan sina soligare sidor. Vilket gillade du bäst?

Adrian Olsson:
The Witcher 3: Wild Hunt
Det är absolut ingen hemlighet att jag älskar The Witcher 3. Mer än alla andra spel som någonsin skapats. Det är något visst med att dra på sig den coolaste av rustningar och ge sig ut för att slakta alla möjliga monster. Även de två expansionerna har spelats ut igen, och Blood & Wine tillhör också något av det bästa som givits ut. En expansion som är längre än många dagens spel är verkligen hur imponerande som helst, och jag skulle kunna tillbringa hundratals timmar genom att bara strosa runt i sol- och vindränkta Touissant. Jag tog även platinum denna gång, något jag velat göra sedan jag spelade detta för första gången 2015 - men alla Gwent-relaterade troféer har alltid hindrat mig. Inte nu dock, då jag säkert spenderat bara 50 timmar i minispelet. Helt underbart. Ser orimligt mycket fram emot vad som väntar oss alla CD Projekt Red fans i och med Cyberpunk 2077.

Leeloo Hägglund:
Vermintide 2
Hur länge är det kul att hugga huvudet av förväxta råttor? Om man utgår från tiden jag spenderat med Fat Sharks tvåa verkar det för tillfället som svaret är för evigt. Jag spelade det första Vermintide slaviskt under en period, men ändringarna till spelsystemet som tillkom i uppföljaren gjorde tyvärr att jag snabbt tappade intresset. Det märks dock nu, cirka två år efter spelets släpp att all kritik som levererats verkligen begrundats på allvar. Och vilken enorm skillnad det har gjort! Jag flänger vilt omkring som häxjägaren Saltzpyre i någon form av virtuell bärsärkagång (till mina spelkamraters stora förtret). Ibland går det bra, oftast går det helt käpprätt åt helvete. Men att starta en ny runda av råttjakt, ja det är precis lika tilltalande gång på gång.

Henric Pettersson:
Ghost of Tsushima
Hade det inte varit för att både The Last of Us: Part II och Ghost of Tsushima släpptes nu i sommar hade det varit en ytterst tråkig tid att spela på för mig. Medan juni månad till största del tillbringades med förstnämnda har juli månad tillbringats det sistnämnda. Då jag så sent som förra hösten studerade den tid som Ghost of Tsushima utspelar sig i såg jag väldigt mycket fram emot att se Sucker Punch hade kokat ihop och efter att ha spelat en hel del (ännu inte färdig) måste jag säga att jag är mycket nöjd. Visst känns Ghost of Tsushima bitvis inte som ett unikt spel utan ofta känns det som att jag lirar en blandning mellan de senaste Assassin's Creed-spelen och Batman: Arkham Knight. Och tur är väl att detta inte är några dåliga spel. Ghost of Tsushima är verkligen urläckert och proppat med innehåll som helt enkelt gjort det svårt för mig att lägga handkontrollen åt sidan för ett tag vilket är ett bra betyg i min bok.

Rasmus Jämsä:
Spyro Reignited Trilogy
Min backlog av spel är enorm. Vi snackar om en gigantisk backlog som på grund av Overwatch existens bara växer och växer. Så därför är kanske min månadslånga avstängning i Overwatch (jag kan bli hätsk i spel, okej?) en välsignelse i förklädnad, för nu har jag äntligen haft anledning och lust att ta mig an andra spel för en gångs skull. Först ut att avverkas under mitt uppdrag att minska backlogens enorma storlek fick bli inget mindre än Spyro Reignited Trilogy - och snacka om nostalgichock. Det var nästan omöjligt att hålla tårarna inne när jag hörde det där plingande ljudet av att samla juveler för första gången på kanske tjugo år. Sedan att den kulörta och alldeles underbara grafiken ser exakt ut så som jag minns att spelen såg ut när jag var treårig snormaskin gjorde inte saken sämre. Nu 35 timmar senare och med alla juveler insamlade kan jag bara konstatera att Spyro än idag är underbart och nu mer än någonsin förtjänar en riktig uppföljare, lika mycket som pungdjuret Crash Bandicoot förtjänar det (och snart faktiskt får det).

Johan Vahlström:
Rocket League
Tack vare/på grund av att jag är på semester har jag inte spelat så mycket den här månaden, men innan jag åkte iväg fann jag min kärlek till Rocket League igen. Det var ett spel jag brukade spela tillsammans med en god vän, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Efter det har jag inte rört spelet. Förrän tidigare denna månad då jag valde att ladda ner det igen. Det har hänt en hel del, men det är fortfarande lika kul. Ringrosten är dessutom enorm. Jag missar enkla bollar och känner mig ibland som en höna utan huvud. Som tur var funkar rankingsystemet bra och jag får spela med lika dåliga (eller ringrostiga) spelare. Det som gör mig glad är att lootlådorna har plockats bort, men att det finns enorma möjligheter att göra din bil precis som du vill. Just nu har jag tre förinställda bilar, en gentleman med en topphatt och ros, en byggarbetare med bygghjälm och varningsflagga samt en soldat med camouflagemönster, basker och en bomb. Ibland är det till och med kul att bara ändra utseendet på bilen. Det finns dock fortfarande inget som slår att göra ett riktigt snyggt mål och känna sig som ett proffs, trots att jag är i princip så långt ifrån ett proffs det går att komma. Rocket League kommer dessutom att bli gratis inom kort, så har du inte spelat denna sensation bör du göra det då.

André Wigert:
Cuphead
Som jag har väntat. Årtiondets bäst designade spel har länge hållt sig borta från Sonys konsol och när The Mexican Runner brände igenom liret (på 48 minuter!) under förra årets Awesome Games Done Quick hade jag så gott som börsen i näven för att panikshoppa en hel Xbox One tillsammans med Cuphead. Nu behövde jag dock inte det. En Playstation 4-version släpptes under gårdagen och även om jag har lirat cirka 65 timmar mer av Ghost of Tsushima än Cuphead så är ändå månades bästa lir också det sistnämnda - mycket tack vare den löjligt fina designen och den spelmusiken.

Marcus Persson:
F1 2020
Motorsportvärldens kringresande cirkus drog till slut äntligen igång över sommaren och även om dess nerskalade presentation med tomma läktare tar udden av festligheterna så är det lika underhållande som alltid att följa dramatiken på och av banorna. F1 har aldrig haft någon brist på färgstarka karaktärer och dramatik vilket söndagens lopp på Silverstone påvisade även om tråkmånsen Hamilton lyckades rulla i mål och knipa förstaplatsen (igen). Med detta sagt så har jag därför självfallet valt att spendera senaste tiden med Codemasters senaste upplaga av deras alltid strålande F1-spelföljetång och bränt gummi så det står härliga till. En ny dator råkade det också bli i samma veva för att kunna pressa krämen ur spelet på den absolut brutalt löjliga Odyssey G9 skärmen från Samsung. Inlevelsen är total och jag är lika larvigt lycklig som en snorunge som lyckats bryta sig in i en godisfabrik en lördagskväll när jag pressar varvtider och bränner gummi i motorgudarnas namn. Och självfallet spelar jag som Charles Leclerc, Scuderia Ferraris senaste stjärnskott och tillika den charmigaste av busarna i hela F1-cirkusen, möjligen undantaget Daniel Ricciardo och Carlos Sainz Jr. Vroom, vroom!