På besök hos Io Interactive

Snälla, skriv inte att Kane and Lynch är som en sådan där amerikansk "två poliser som hatar varandra men ändå måste samarbeta-film"! Det är det första spelets producent Jens Peter Kurup säger när Gamereactor träffar honom för att titta närmare på Kane & Lynch. Och visst, till en början kan likheterna mellan den danska studion Io Interactives senaste tredjepersonsactionspel och rullar som 48 timmar, Dödligt vapen eller Rush Hour vara slående; två diametralt
skilda karaktärer tvingas ihop mot sin vilja och måste nu samarbeta för att överleva.

Om vi tar oss en bit in under skinnet på våra två protagonister slutar alla likheter med vare sig Mel Gibson eller Chris Tucker. Som ensam spelare antar du rollen som Kane, den minst labile i duon. Resan från harmonisk familjeförsörjare, via en tvåårig son som skjuter ihjäl sig själv med pappas byrålåde-pistol till livskris och nyfunnen karriär som legosoldat i Sydamerika har dock satt sina spår. Kane är bitter, cynisk och extremt förbannad.

Lagerarbetaren Lynch å sin sida har knaprat redigt med psykofarmaka mot en begynnande borderline-störning vilket gör att när han en morgon vaknar upp och finner sin hustru ihjälslagen i sängen bredvid raskt får finna sig i ingående förhör hos pappa polisen. I rättsundersökningen hittar läkarna en mängd pigga benämningar på Lynchs mentala tillstånd: schizofreni med drag av paranoia, urusel impulskontroll, en (framförallt för omgivningen) ohälsosam fallenhet för våld och innan Human Rights Watch vet ordet av är domen förkunnad: dödsstraff.

Ombord på fångtransporten stöter Lynch på Kane, vars framgångsrika karriär på brottets bana till sist tagit slut i de amerikanska myndigheternas händer. Då de båda männen har avrättning som närmast förestående punkt på schemat skulle man kunna tro att de blir glada när maskerade män övermannar transporten och fritar dem. När maskerna åker av känner dock Kane igen sina före detta arbetsgivare, den mystiska och mycket hårdhänta organisationen the Seven. En arbetsgivare som Kane var helt övertygad om hade förolyckats i en sista, misslyckad diamantkupp i Venezuela och som i sin tur är lika övertygad om att det var Kane förrådde dem och stack med bytet.

Förbannade som de resterande delarna av the Seven visserligen är på Kane, är han ändock den enda som vet var det gigantiska bytet finns och han får därför ett ultimatum: fixa fram bytet, annars dödar vi dig och hela din familj. Lyckas han med det däremot, nöjer sig the Seven med att bara knäppa Kane och besparar familjen. Med det tveksamma privilegiet att vara på fel plats vid fel tillfälle får Lynch uppdraget att bevaka Kane. Han får en telefon i handen och ett bestämt klockslag varje dygn då han ska rapportera att allt går som planerat. Sköter han sig väl kommer han att släppas fri. Klantar han, eller Kane, till det, vankas det en långsam och plågsam död. Voilá! Den argaste och minst kompatibla duon i spelhistorien är ett faktum.

Gänget bakom Kane & Lynch: Dead Men består främst av det team på Io Interactive som gjorde Freedom Fighters, men givetvis ingår även stora delar av gruppen som pysslat med Hitman-spelen de senaste åren. Något som både avspeglas i såväl utformningen av huvudkaraktärerna som i spelets upplägg. Spelet blandar smygiga Hitman-sekvenser med den gruppbaserade action som Freedom Fighters gjorde sig känt för. Som ensam spelare antar du rollen som Kane och ska alltså utföra en mängd uppdrag åt the Seven. Vid din sida har du ofta ett gäng underhuggare, varav du aldrig slipper ifrån den lynnige Lynch.

Vi fick se en sekvens då Kane och Lynch har gett sig in på en klubb i för att kidnappa föreståndarinnan. Här tas grafiktekniken från Hitman: Blood Money till en helt ny nivå. Nära tusentalet människor dansar, flirtar och svettas i takt med stroboskopen och technomusiken, helt fantastiskt. Men klubbesökarna ser inte bara ut som en folkmassa, de uppträder som en också. Långsamt får Kane tränga sig igenom hopen som bara ytterst motvilligt flyttar på sig. På tillbakavägen är det dock en helt annan femma. Lynch har slängt den medvetslöse föreståndarinnan över axeln och marscherar med bestämda steg mot utgången. Din uppgift som Kane är att skapa så mycket kaos och oreda på dansgolvet att vakterna inte märker att deras chef kidnappas mitt framför ögonen på dem. Publikhavet reagerar trovärdigt på de första skotten, bara de absolut närmast Kane uppfattar ljudet och slänger sig ned. Paniken sprider sig sedan successivt och det gäller att hålla huvudet kallt och siktet stadigt för att pricka vakterna utan att träffa oskyldiga åskådare. Eller, det är klart, tröttnar du på att långsamt buffa dig fram bland alla svettiga discocasanovor kan du alltid kasta några granater in i massan. Mycket effektivt, även om du nog får räkna med att lämna in sviden på kemtvätt efteråt.

En annan bana visade prov på gruppbaserad action. Kane, Lynch och två kompanjoner iklädda fönsterputsaroveraller firar sig ned längs ytterväggen på en skyskrapa i Tokyo. Målet här är att ta ett antal japanska affärsmän av daga, sno en viktig portfölj och ta sig levande därifrån. Sprängladdningar placeras på väggen, detonerar och vi dyker rätt in i en Matrix-doftande eldstrid. Innan jag hinner uppfatta situationen har såväl Lynch som de två övriga datorstyrda karaktärerna intagit strategiska positioner bakom pelarna. Io jobbar nämligen stenhårt för att göra dina medhjälpare så pass smarta att de klarar att hålla sig vid liv även utan dina order. När du väl fått lite mer koll på situationen går det dock utmärkt att beordra en eller flera av dem att rycka fram, täcka varandra eller anfalla en viss fiende. Det gäller att även att hålla extra koll på din vakthund Lynch, som annars kan få för sig att hitta på lite vad som helst. Io håller på och filar på flera sätt duons åtskilda personligheter kan påverka spelet, även om vi inte fick se prov på det så mycket den här gången.

Om spelmekaniken hämtar mycket från Freedom Fighters är hela estetiken som tagen ur Hitman. Samma känsla för detaljer och samma realism, kryddad med en hälsosam dos nattsvart (och då menar jag verkligen nattsvart) humor. Någon har kallat Kane and Lynch: Dead Men det spel som Michael Mann skulle göra om någon bara bad honom. Jag kan inte annat än hålla med, en eldstrid mellan Kanes kompani och beväpnade poliser på gatan är som hämtad ur den stenhårda eldstriden i Heat och ovan nämnda klubbscen är tydligt inspirerad av Collateral. Det är inget Io Interactive sticker under stol med, men när det gäller handlingen nämner de hellre Man on Fire som inspiration.

Xbox 360-versionen kommer erbjuda ett samarbetsläge via delad skärm, men inte online. Hur det blir med PC är dock inte bestämt i dagsläget. Utöver det filas det på ett flerspelarläge som ska vara så revolutionerande att Io inte vill prata om det alls av rädsla att bli kopierade. Visserligen fick vi denna gång inte ge oss i kast med att styra Kane eller Lynch på egen hand, så än så länge är det för tidigt att sia om hur bra deras äventyr egentligen kommer att spela. Dock borgar Io:s erfarna team för att spelmekaniken kommer fungera, samtidigt som handling, stilsäkerhet och influenser är så coola och stenhårda att jag blir alldeles till mig. Våren 2007 kan helt enkelt inte komma snabbt nog.